Norska valet 2025: Høyres kollaps är en varning till Moderaterna
Arbeiderpartiet återhämtar sig, Høyre kollapsar och FrP växer. Norska valet visar hur snabbt makten kan skifta – och hur den svenska högern riskerar att upprepa samma misstag 2026.
Något håller på att hända i Norge. Då syftar jag inte på att Aker BP just gjort ett av de största oljefynden i landet på ett decennium, utan att det stora högerpartiet Høyre krympt ihop till 13-15 procent inför stortingsvalet i morgon. Om det står sig blir det lägsta resultatet för Høyre under 125 år av val. Vad är storyn bakom kollapsen?
Länge var samtalet dominerat av Arbeiderpartiets kollaps efter valet 2021, då partiet bildade regering med Senterpartiet. I mars 2023 hade stödet rasat till 15,5 procent. I lokalvalen förlorade AP för första gången sedan 1924 sin position som största parti i flera större kommuner. Mellan 2021 och 2023 störtade Støre-regeringen rakt in i en förtroendekris. OECD visar att andelen norrmän som litade på regeringen föll från 64 till 48 procent – det största tappet i hela organisationen. Med skyhöga elräkningar, en skakig ekonomi och ett Senterparti i upplösning sågs regeringen som handlingsförlamad. För första gången på decennier ansåg mindre än hälften av befolkningen att Arbeiderpartiet vid makten gjorde ett godkänt jobb – ett historiskt bottenläge.
Öppet mål för Høyre. Det borde ha varit det i alla fall.
Men det finns ett annat högerparti – Fremskrittspartiet. Under året har FrP stabiliserat sig kring 24–25 procent, och i flera mätningar varit större än Høyre, Venstre och Kristelig Folkeparti (Krf) tillsammans. De sista mätningarna inför valet pekar snarare på 18-21 procent, ska det sägas. Sylvi Listhaug har dämpat retoriken och breddat profilen bortom migration till ekonomi och skola, vilket för första gången lockar unga och högutbildade; partiets “tak” har höjts från 20 till 25 procent. När Ap, Sp och Høyre i praktiken klippt och klistrat från FrP:s stramare migrationslinje återstår autenticiteten – originalet slår kopian.
Ett tecken på skiftet är Fremskrittspartiets starka stöd bland gymnasieelever. Ungdomsförbundets profilering i frågor som skola, energi och vardagsekonomi har gjort att partiet inte längre uppfattas som ett renodlat ”gubbparti”. Som den norske statsvetaren Asle Toje påpekade, när jag intervjuade honom i podden i onsdags (3/9), handlar framgången mindre om hårdare retorik än om att Listhaug positionerat sig som den som faktiskt kan leverera konservativ politik i praktiken – medan konkurrenterna mest lånat FrP:s språk. Samtidigt har nya småpartier till höger om FrP gjort att Listhaugs parti framstår som mindre radikalt och mer regeringsdugligt än tidigare.
Detta maktskifte förklarar varför statsministerfrågan blev borgerlighetens nerv och varför Høyres krav framstod som anspråksfullt.
Vändningen kom i januari: då lämnade Senterpartiet regeringen och månaden efter tillträdde Jens Stoltenberg som finansminister. Det gav Arbeiderpartiet en ny aura av ansvar och gjorde minoritetsstyre möjligt genom ad hoc‑uppgörelser – inte sällan med Høyre. Samtidigt fortsatte elräkningar och kostnadsläge att dominera väljarnas vardag, tätt följt av kriminalitet och skolans kulturfrågor. I den terrängen har FrP breddat sig bortom migration, börjat attrahera unga och högutbildade och lyft sitt tak till cirka 25 procent, medan KrF har passerat spärren med en mer uttalad socialkonservatism. Den norske journalisten och författaren Ole Asbjørn Ness – som driver podden Ness och som jag intervjuade i min podd i går (6/9) – lyfte just detta som ett exempel på hur KrF har vässat sin profil i kulturfrågorna: de har till och med gjort ”TO KJØNN” till ett eget valklistermärke, något som i sin enkelhet både signalerar en tydlig värdegrund och provocerar många till vänster.
Ändå har en betydande del av Høyres valrörelse gått åt till att göra statsministerfrågan till ett inbördeskrig inom högern, på vänsterns villkor. I tidningen E24 (26/8) pekar Asle Toje ut det centrala misstaget:
Høyres problem tycks vara att väljarstödet sjunker snabbare än insikten stiger. Hur annars kan man förklara att ett parti med så lågt stöd använder så mycket värdefull talartid åt att insistera på att de ska ha statsministerposten som väljarna inte vill ge dem?
Effekten blev att väljarna såg maktkamp i stället för regeringsduglighet. Samtidigt föll Høyre från 22 till 15 procent under året och vacklade mellan ”rosa” och ”blå” identitet. Som Asle Toje har uttryckt det: ”Høyre vet inte vilket Høyre de är.” Ska de vara mer konservativa eller gå vänsterut? I praktiken lät partiet motståndaren diktera manus och spelade bort initiativet innan valrörelsen ens börjat på allvar.
Här blir parallellen till Sverige tydlig. Inför valet 2026 kommer Socialdemokraterna att hamra in narrativet ”Åkesson som statsminister”. Det är effektiv skrämselpropaganda men knappast en realitet. DN/Ipsos visar att bara 5 procent av hela väljarkåren och 10 procent bland högerblockets egna väljare tror på ett SD-lett regeringsalternativ. Till och med bland SD-väljare är det bara en av fem som förväntar sig Jimmie Åkesson som statsminister. Det handlar såklart inte om vad man allra helst vill, utan vad man ser som mest troligt.
Men liksom i Norge används hotet för att pressa Kristersson: om han svarar på vänsterns premisser riskerar han att göra samma misstag som Erna Solberg – att förvandla valrörelsen till en lojalitetsövning om statsministerposten i stället för en strid om politiken.
Det norska dramat är samtidigt ett utsnitt av ett europeiskt skifte. Väljare vandrar högerut, medan den liberalkonservativa mitten krymper eller fastnar i storkoalitioner i Tyskland och Österrike, eller i svaga minoritetsregeringar som i Nederländerna och Sverige. 2024 års EU-val och flera nationella val visade samma trend: när centrum-högern försöker förskansa sig i mitten och låna vänsterns märkesfrågor förlorar den sin defininitionsmakt och hamnar i identitetskris. Frankrikes Republikaner smulades sönder mellan Macron och Le Pen, i Danmark tappade Venstre när Lars Løkke Rasmussen bröt sig loss, och i Tyskland är AfD jämnstort eller större än CDU/CSU i mätningarna. Samtidigt växer småpartier som stjäl röster under spärren – ofta från borgerligt håll.
Rangordningen på högerkanten är något som vänstersidan kommer att försöka göra till huvudfråga. Av allt att döma, sett till vilka frågor journalister ställer, är det även något som journalister kommer fokusera på. Trots att vänsterkanten är mer splittrad både i Norge och Sverige är det av någon anledning inte lika angeläget att få svar på hur Socialdemokraterna ska få rosa nyliberaler, Greta Thunberg-partier och reformerade kommunister att samsas i samma regeringsunderlag. När jag talade med Ole Asbjørn Ness i podden i går (6/9) satte han fingret på varför: problemet handlar inte bara om politik utan om institutioner. Medier, universitet och kultursektorn fungerar, menade han, på ett sätt som förstärker vänsterns tolkningsföreträde. Eller som han uttryckte det:
Vi har institutionaliserat dumheten.
Den svenska valrörelsen 2026 måste handla om politiska paket och sakfrågor. Om Kristersson (eller Ebba Busch och Simona Mohamsson) gör samma misstag som Erna Solberg kommer han att framstå som svag. För högerväljare kommer det se ut som att han dansar efter vänsterns pipa, för vänsterväljare som att pipan finns hos SD.
Lärdomen för Sverige är tydlig. Det norska valet är inte avgjort ännu, men det går nog att slå fast att den som gör personfrågan till en lojalitetsövning, som Erna Solberg har gjort, förlorar initiativet.
Ivar Arpi
Är Norges val Sveriges framtid? Høyre rasar – Frp vill leda
På måndag den 8 september går Norge till stortingsval. Något jag kommer att bevaka lite mer här på Rak höger, av flera skäl. Høyre, som är Norges motsvarighet till Moderaterna, har rasat i opinionen till historiskt låga nivåer. Samtidigt har Fremskrittspartiet, som har ungefär motsvarande roll som Sverigedemokraterna, vuxit till omkring en fjärdedel av väljarna. En stor del av valrörelsen har handlat om vilket av de två högerpartierna som ska ha statsministerposten. Situationen påminner starkt om relationen mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna i Sverige: vem ska egentligen leda högern? Varför inte det största partiet i koalitionen?
Valet i Norge 2025: norska svar på svenska tillstånd – med Ole Asbjørn Ness
Det norska valet den 8 september har utvecklats till ett ovanligt laddat skådespel. I centrum står högerns inbördes uppgörelse: Høyre, som länge varit landets naturliga regeringsparti, har tappat kraftigt i opinionen. Samtidigt har Fremskrittspartiet seglat upp som största borgerliga parti och frågan som väckts är om partiets ledare Sylvi Listhaug ska bli statsministerkandidaten. Därmed ställs allt på sin spets: ska högern ledas av det gamla etablissemanget eller av utmanaren?
Prenumerera på eller stötta Rak höger
I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Vad är konservativ politik? Ivar skriver att FrP driver en konserativ politik.Jag har funderat mkt på detta. Vad är skillnaden på högerpolitik och konservativ politik? Ser det nya konservativa partierna i Europa likadana ut? Eller är de ett uttryck för inåtblick? För att ta ett exempel, är Smer-SD ett konservativt parti? Kanske i perspektivet att de driver en nationalistisk linje. Är SD ett konservativt parti? Ja troligtvis i vissa frågor, men framstår som radikala, åtminstone framstår de som radikala i jämförelse med sina samarbetspartner i Tid i social frågor. Det som är intressant är att Ivar lyfter fram den pågående rörelsen som konservativ och inte som nationalistisk. Är detta ett tecken på förskjutning i språkbruket mot ett mer accepterat synsätt dvs mer mainstream på den planhalvan?