När började staten äga våra barn?
En familj har levt "avskärmad" i Halland. Trots att ingen vanvård avslöjats ska staten nu ta över vårdnaden av barnen. Och frågan som ställs är inte varför, utan varför man inte gått in tidigare.
Om jag tog med mig något annat än CSN-skulder från mina sociologistudier var det att det ibland är lämpligt att främmandegöra det som framstår som vanligt och normalt. Människor har en tendens att uppleva att det är som det måste vara, och att även om det inte alltid varit på samma sätt så har det ändå varit ungefär likadant. Man glömmer lätt hur annorlunda det var alldeles nyss.
Fram till den industriella revolutionen levde människor i små gemenskaper. Kärnfamiljen, den utvidgade familjen med släktingar och byn man förlitade sig på. Om någon behövde hjälp med att bygga ett hus, var det släktingar och bybor som ställde upp. Detta skildras fint i Högt bland Saarijärvis moar av Väinö Linna (1959), där ett hus åt huvudkaraktären Jussi byggs kollektivt i ett så kallat “flyttalko”. Om någon av något skäl, kanske av sjukdom, inte kunde valla sina får tog vänner, släktingar och grannar hand om det. Om föräldrarna dog, tog den utvidgade familjen hand om barnen. Ytterst lite gick att köpa för pengar, det mesta skedde med byteshandel. Det man producerade var det man levde på, och inte mycket blev över. Alla institutioner vi i dag förlitar oss på rymdes inom familjen och byn: sjukhus, välfärd, nyhetsförmedling, pensioner, skolan och så vidare.
Det innebar också att barn växte upp på ett annat sätt än i dag. Från tidig ålder förväntades barn vara en del av familjens aktiviteter och arbete. När mina barn frågade mig vad vaggvisan Tula hem och tula vall (1892) handlar om försökte jag förklara hur det kunde vara så att en liten pojke förväntades valla får. Det fanns inte någon egentlig barndom, vilket är en mycket senare uppfinning, försökte jag förklara. Barn förväntades hjälpa till med uppgifter de klarade av. Successivt lärde man sig det man behövde veta, genom att arbeta jämsides med de äldre. Barnen var en del av det dagliga livet med alla dess vedermödor och glädjeämnen. På gott och ont, får man väl lägga till.
Förra sommaren läste jag Deschooling society (1971) av tänkaren Ivan Illich (1926-2002). (Jag upptäckte honom via flera intressanta avsnitt av podden Stormens utveckling, där både Ola Söderholm och Liv Strömquist pratade om honom.) I den argumenterar Illich för att något går förlorat när vi försöker institutionalisera det som tidigare skett organiskt. Man börjar förväxla bildning med utbildning, processen med det faktiska innehållet. Man börjar tänka att betyg och examina är synonymt med kunskap och kompetens. Det börjar med skolan, men logiken genomsyrar hela samhället, menar Illich. Likhetstecken börjar dras mellan en institution det den gör anspråk på att vilja uppnå:
Hälsa, lärande, värdighet, oberoende och kreativa strävanden definieras som inte mer än prestationerna hos de institutioner som påstår sig tjäna dessa syften, och deras förbättring beror på att man tilldelar mer resurser till ledningen av sjukhus, skolor och andra berörda myndigheter.
Just skolan, och kanske förskolan, är där mycket av detta tar sin början. 95 procent av alla tre- till femåringar går i förskolan, över 90 procent av alla tvååringar, och till och med varannan ettåring. Barnen lär sig tidigt att det är personal snarare än föräldrarna som tar hand om dem större delen av deras vakna tid. Barnen har ingen särskild uppgift i vare sig förskolan eller skolan, utan ska bara vara ur vägen när föräldrarna förvärvsarbetar. I många andra jämförbara länder finns rätten för föräldrar att hemundervisa sina barn, ofta testas kunskapsnivån regelbundet för att kontrollera att utbildningen håller tillräcklig kvalitet. I Sverige är det dock förbjudet.
Kanske visar detta också på att skolgång inte längre främst handlar om kunskap, utan om att lära sig vara i skolan, att ingå i en grupp, att förhålla sig till 30 jämnåriga, att inte hävda att det ena är bättre än något annat, utan att redan från 6 års ålder lära sig att förhålla sig till hur klasskamraterna har kommit fram till sina svar, och så vidare. Om man ska kunna skolas in i rätt värdegrund, rätt mentalitet, så måste man vara i skolan. Kanske inte konstigt att skolobligatoriet kryper ned i åldrarna.
Jag plockade upp Deschooling society igen efter att ha läst DN:s reportageserie om familjen som jagas av myndigheterna. Av det som går att utläsa ur artiklarna har familjen bosatt sig på pappans föräldrars gård, där även hans syster bor med sin familj. De har fyra barn, men den yngsta finns inte i systemet. Påståendena som görs i texten tycks sakna täckning i det som beskrivs. Enligt en dom i förvaltningsrätten ska tre av familjens fyra barn omhändertas med LVU, senare kompletterade socialnämnden med en begäran till förvaltningsrätten om att omhänderta även 5-åringen.
Pappans syster bor också på gården, med sina tre barn. Deras 8-åring blev omhändertagen eftersom hon inte gick i skolan och socialtjänsten inte fick insyn i familjen. En tid fick hon leva i familjehem, men sedan återvända hem mot löfte om att hon skulle få gå i skolan.
Visst, föräldrarna har inte uppfyllt skolplikten för sin 8-åring, men är det verkligen skäl nog att rycka bort ett barn från sin familj, sina kusiner och farföräldrar? Av det som framgår i texten finns inget som tyder på att barnen far illa. Socialtjänsten säger att familjen lever isolerat, men det handlar alltså om sju barn, fyra föräldrar och två farföräldrar som bor på samma ställe. Men att socialtjänsten inte fått insyn och 8-åringen inte gått i skolan tycks vara skäl nog för omdömet att barnen isoleras.
De har inte dykt upp på BVC och folktandvården med sina barn eftersom de anser att de själva sköter om barnens väl och ve bättre. Både BVC och folktandvården sägs vara frivilliga för föräldrar att komma till, men uteblir man används det återkommande som i det aktuella fallet. Det förekommer också att föräldrar som uteblir orosanmäls, trots att det alltså påstås vara frivilligt.
Tonen i reportaget och myndigheternas reaktioner avslöjar hur svårt vi har att acceptera att någon kan välja en annan livsstil än den statligt påbjudna. Det är helt enkelt otänkbart att familjen kan ge barnen vad de behöver, om inte myndigheterna får kontrollera detta. Om man inte vill låta främmande människor kontrollera ens barn och familj döljer man en mörk hemlighet, tycks vara den outtalade premissen här. DN-artikeln avslutas med de olycksbådande orden:
”Hon har ännu inte fått något personnummer.”
I förvaltningsrättens dom skrivs det, angående 2-åringen som inte finns i myndigheternas register: ”Om flickebarnet existerar är hon helt utlämnad till sina föräldrar för att få sina grundläggande behov tillgodosedda”. Det är värt att stanna lite vid det. För det första verkar det inte stämma, eftersom fler vuxna lever på gården. För det andra är det avslöjande sätt att uttrycka sig på, vad menas med att vara “utlämnad till sina föräldrar”? Att ha närvarande föräldrar brukar i andra fall ses som något positivt, men tydligen inte om dessa är för närvarande.
Det kan vara så att det finns komprometterande händelser i utredningarna om familjen som inte framkommer i DN:s återgivning. Men i reportaget finns inget som tyder på vanvård. Därför är fallet så intressant. Vi vet inte om barnen far illa, men denna ovisshet förväxlas av någon anledning med vissheten om att måste vara så. På Aftonbladets ledarsida går Lovisa Arvidsson så långt som att kalla föräldrarna “farliga”. För inte så länge sedan hade det snarare varit personer som ansåg att staten skulle kontrollera familjers alla göranden och låtanden som sågs som farliga.
I sin hyllade bok Sapiens (2015) skriver Yuval Noah Harari om hur familjen med gemensamma krafter slogs sönder av staten och marknaden. Individen som konstruktion är endast möjlig i ett samhället som vårt.
Staten och marknaden vände sig till folk med ett erbjudande som inte gick att tacka nej till. "Bli individer", sa de. "Gift dig med vem du vill, utan att be dina föräldrar om lov. Ta det jobb som passar dig, även om ditt samhälles äldre rynkar på pannan. Bo var du vill, även om du inte hinner till veckoslutets familjemiddagar. Du är inte längre beroende av din familj eller ditt lokalsamhälle. Vi – staten och marknaden – tar hand om dig istället. Vi tillhandahåller mat, tak över huvudet, utbildning, hälsa, välfärd och sysselsättning. Vi tillhandahåller pensioner, försäkringar och skydd.”
Det är inte bara att detta tillhandahålls – man tål inga konkurrenter. Inget liv får finnas utanför det offentligas hägn. Och vi som är uppvuxna i det har svårt att se hur präglade vi är av det – det är luften vi andas. Till och med när medborgarna sedan i allt högre grad visar sig lida av ensamhet, tillsätter staten ensamhetsutredningar och ensamhetsministrar. Lösningen som erbjuds är alltid att knytas hårdare till myndigheternas försorger eller marknadens lockelser.
Efter förra artikeln…
…skrev en gammal pluggkompis från tiden i Danmark till mig. Det handlade om mina minnesbilder av den där festen där några finfina killar skulle åka till Köpenhamn och donera sperma. Såhär skrev min vän:
Jag kommer ihåg spermahistorien. Jag var nog inte inbjuden till just den festen men fick den återberättad (från XXX tror jag). Jag brydde mig inte om det altruistiska i det men tyckte att de 500 kr man fick var en bra deal! Man kunde max donera 10 gånger så jag såg framför mig 5000 enkla kronor. Kruxet var dock att man var tvungen att avhålla sig från sex i 3 dagar (eller om det till och med var längre) om jag minns rätt. Detta visade sig lurigt och jag fick kompromissa på den punkten vilket väl även resulterade i att min sperma inte blev godkänd av kliniken....
Slutet gott allting gott, kanske. Nu lämnar jag det ämnet, tror jag.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Precis som du formulerar var min tanke när media skrev om familjen. En familj är inte dysfunktionell för att man vill stå utanför samhället, givet förstås att barn inte far illa.
Förstår på ett sätt vad du menar. Men barn i dysfunktionella familjer som vill stå utanför samhället är helt utlämnade till sina föräldrar. Som barn är man alltid maktlös och beroende och därför är det bra att det finns insyn och lagar som skyddar barnen och ser dem som egna individer och inte bara föräldrarnas egendom.