Några få blir rikare på bekostnad av flertalet
Några få blir rikare på bekostnad av flertalet
Sverige hör till det dussin länder i världen som är mest ojämlika vad gäller förmögenhet – bland annat Zambia, Jemen, Bahrain, Brunei, Sydafrika och Ryssland. Vad gör vi ens i den ligan?
De senaste 25 åren har inneburit att de som redan ägde aktier, fastigheter eller andra fasta tillgångar har blivit avsevärt mycket rikare, medan lönearbetare, hyresgäster som saknar egendomar har förlorat i relativa tal. Det är närmast en ekonomisk revolution som skett – till förmån för de redan besuttna. Hur har det gått till?
Vi har lärt oss att inflationen länge varit låg i Sverige. För låg. För att få upp den har Riksbanken sänkt räntan, mellan februari 2015 och december 2019 hade vi till och med minusränta, vilket innebar att företag och banker med flera, tjänade på att låna. Det var lönsammare att göra av med pengar, än att spara. Konsekvensen har varit att företag måste växa för att inte minska. Den sämsta affären har varit att sitta still i båten.
Vad gäller inflationen har Sverige fram tills nyligen legat relativt lågt enligt konsumentprisindex (KPI). I KPI ingår saker som priset på mat, vitvaror och kläder. Men man mäter inte det som kallas tillgångsinflation, där exempelvis bostäder och aktier ingår. Inkluderas det ser inflationen radikalt annorlunda ut. Inflationen mätt i KPI ökade 33 procent mellan 1995 och juni 2021, medan bostadsrätter ökade med 800 procent, Stockholmsbörsen med 790 procent, villor i Stockholm med 550 procent och villor i övriga Sverige med 435 procent. Sverige sticker ut rejält på den punkten: mellan 1995 och 2020 gick bostadspriserna upp 244 procent, korrigerat för KPI, medan motsvarande för EU-snittet är 51 procent. Konsekvensen är att vanliga människor svårligen har råd med bostäder i områden som deras föräldrar kunde bo i. Bara de med absolut högst inkomster, som också haft den mest extrema löneutvecklingen, har hållit jämna steg med bostadspriserna. Jämfört med villapriserna i Stockholm har näringslivets toppchefer ökat sina inkomster med 13 procent mellan 1995 och 2019, vilket alltså innebär att deras inkomstutveckling varit mycket god. De flesta andra har halkat långt efter.
Siffrorna ovan är hämtade från boken Girig-Sverige: så blev folkhemmet ett paradis för de superrika (Natur & Kultur). Författaren Andreas Cervenka, mångårig ekonomireporter, gästade min podd häromdagen. En del lyssnare reagerade med att kritiken som framfördes handlar om avundsjuka mot superrika. Kanske är det så, men jag tror att det missar målet.
En effekt av de låga räntorna och de stigande tillgångspriserna är att det har medfört betydande omfördelningseffekter. De med lån har gynnats av lägre räntebetalningar och banksparande har missgynnats. Hushåll som äger bostad eller aktier har gynnats i förhållande till dem som inte har några tillgångar.
Så sade Hans Lindblad, generaldirektör på Riksgälden, i riksdagens finansutskott, den 2 februari 2021. Citatet är med i Andreas Cervenkas nya bok. Med på mötet var även Erik Thedén, Finansinspektionens generaldirektör, och Stefan Ingves, riksbankschefen.
För att formulera det lite annorlunda: De som får sin inkomst från att äga tillgångar är gynnade på bekostnad av dem som tjänar sitt uppehälle på att arbeta. Den som arbetar betalar fortfarande mycket höga skatter, och marginalskatten tävlar om att vara världens högsta med Belgien (runt 66-67 procent). Inkomsterna är fortfarande väldigt högt beskattade i Sverige, medan ojämlikheten vad gäller förmögenhet ökar. Men den som lyckats få ihop ett tillräckligt stort kapital kan kringgå detta. En person med en miljard på ett ISK-konto får ut runt 50 miljoner i utdelningar varje år, men betalar bara 7,5 procent i skatt. Låt oss säga att samma person bor i ett hus värderat till 100 miljoner, ska denne betala 0,75 procent av taxeringsvärdet men maximalt 8524 kronor. Lika mycket som man betalar om man bor i ett vanligt småhus.
När Riksbanken trycker mer pengar absorberas det mesta av dem som äger saker, vilket gör att deras tillgångar växer ytterligare. Och så har det fortsatt år efter år. Den som redan har får ännu mer.
Mellan 1996 och mitten av 2021 har antalet miljardärer ökat med 1 700 procent och deras samlade förmögenhet med 3 000 procent. De senaste 24 månaderna har det tillkommit 330 nya miljardärer i Sverige. Och vad gäller dollarmiljardärer, där man alltså är god för minst en miljard dollar, har antalet ökat i Sverige med 14 varje månad under samma tidsperiod. Antalet dollarmiljardärer är i dag 542, som tillsammans förfogar över 3514 miljarder, vilket är 30 gånger med än 1996 och en fördubbling de senaste två åren.
De svenska dollarmiljardärernas tillgångar i procent av BNP landar på 49 procent. Detta kan jämföras med Ryssland där motsvarande andel är 40 procent, i Indien och USA är det 20 procent, i Frankrike 17 procent och i Kina 15 procent. Sverige toppar ligan alltså. Mäter man jämlikhet har Sverige gått från att ligga i topp, till att ligga på plats 12 – räknat bakifrån. Bara Bahamas, Bahrain, Brunei, Botswana, Brasilien, Förenade Arabemiraten, Jemen, Laos, Ryssland, Sydafrika och Zambia är mer ojämlika enligt ginikoefficienten – där talet 1 innebär att en person äger alla tillgångar och 0 att alla invånare äger exakt lika mycket. År 2020 hade Sverige 0,872. När blev Sverige ett skatteparadis för superrika?
En marknadsekonomi ska belöna innovation och entreprenörskap. Därför är ojämlikhet inte negativ i sig. Men i dag är spelet riggat för aktörer som snarare kan beskrivas som förvaltande än skapande. Man lever gott på Riksbankens stimulanspolitik, men ytterst lite sipprar ned till den majoriteten. Som Anders Cervenka sade i podden:
Man smyginförde ett skatteparadis i Sverige – ett slags plattskatt.
Detta handlar mindre om företag som Spotify än om fastighetsbranschen, som varit den främsta guldgruvan de senaste åren. Av Sveriges 542 miljarder har ett 70-tal tjänat sina pengar helt eller delvis på att äga fastigheter. Samhällsbyggnadsbolaget (SBB) är ett exempel, där affärsidén är att köpa kommunala fastigheter till underpris, höja värderingen och hyra tillbaka till kommuner och regioner till överpris. En förlusthistoria för skattebetalarna, men VD:n Ilija Batljan, den tidigare S-toppen som startade företaget, är i dag god för över tio miljarder. Fyra femtedelar av SBB:s hyresintäkter kommer från vårdcentraler, förskolor, kommunkontor och LSS-boenden. I likhet med många andra fastighetsbolag täljer man även guld genom att äga hyreshus i förorter, där man rustar upp enskilda lägenheter och höjer hyrorna drastiskt. Detta är inte innovativt för fem öre, annat än att ex-politiker som Batljan, tidigare Mona Sahlins högra hand, vet exakt hur systemet fungerar och därför kan tjäna sig en hacka på det. Man ringer sina socialdemokratiska polare runt om i landet och hittar fastigheter man kan göra klipp på. Resurser som ägts gemensamt blir privata, alla blir fattigare utom SBB:s aktieägare och Batljan själv.
Riksbankens lågräntepolitik har gjort det förmånligt att låna, och ju mer man lånar desto mer tjänar man. Stödpaketen man satte in under pandemin bara spädde på förmögenhetsojämlikheten ytterligare. Bostadspriserna har därför fortsatt uppåt, och alla som stod utanför bostadsmarknaden har därför hamnat efter. Unga människor kan bara drömma om att köpa ett hus som deras föräldrar förmodligen hade råd med. Riksbanken har under pandemin stödköpt obligationer för att hjälpa stora företag som AB Volvo, Latour och Lundbergföretagen, för att pressa ned deras lånekostnader. Till Cervenka kommenterar Annika Winsth, chefsekonom på Nordea, dessa åtgärder:
Mina kollegor i finansmarknaden säger att Riksbanken tar från dem som behöver och ger till dem som redan har med den politik man för. Det är rätt anmärkningsvärt att det kan pågå utan någon större debatt.
Volvo fick exempelvis 2,2 miljarder från skattebetalare under pandemiåret 2020, varav hälften från Sverige. För att rädda jobb, och så vidare. Ändå gav Volvo 118 miljoner i bonus till sina chefer samma år. Andra företag gjorde likadant för pengarna de fick för att klara krisen. Mycket kan man pausa under en pandemi, men tydligen inte bonusar till de som redan har mest.
Marknadsekonomi är inte ett konstant tillstånd, utan ett ideal. När stora företag och banker blir för stora för att tillåtas misslyckas har vi inte längre en fungerande marknad. Som Johan Norberg skriver i Kapitalistiska manifestet (Timbro 2021):
[…] centralbankerna curlar de redan besuttna genom att möta varje marknadsoro med massiva monetära stimulanser och lägre räntor, vilket pumpar upp bostads- och aktiepriserna trots att ekonomin lider. Har man kommit tillräckligt högt i samhället verkar gravitationen vända så man bara faller uppåt.
Det blir ett orättvist system där Riksbanken, regeringen och de superrika gynnar varandra. Med dagens system belönas inte enbart innovation och entreprenörskap, utan snarare att man redan är på insidan av systemet. Småföretagare är fortfarande utsatta för hård konkurrens, medan de verkliga stora spelarna hålls flytande av skattebetalarna via Riksbankens ekonomiska politik. För det är politik och ideologi det handlar om. Det behöver inte vara såhär.
Retoriken låter ibland annorlunda. Men ta en sak som ränteavdragen, som alla med lån kan dra av 30 procent av skatten, vilka subventionerar en hög skuldsättning, och därmed bidrar till att dopa bostadsmarknaden. Precis innan hon tog över som partiledare ledde Magdalena Andersson en arbetsgrupp inom Socialdemokraterna som föreslog en nedtrappning av ränteavdraget (något jag föreslog 2015). Men när det vankades partikongress i höstas var förslaget borta. Man vill inte stöta sig med den stora grupp som har höga lån, vilket är förståeligt, men kortsiktigt. Magdalena Andersson gör en omvänd Anders Borg i frågan. När Anders Borg var finansminister var han emot sänkta ränteavdrag, men så fort han slutade och inte längre behövde röster blev han för.
En annan fråga som tvärdog var när Socialdemokraterna under sommaren 2021 föreslog höjd skatt på ISK-konton. En sparekonom på en av de bankerna som tjänat allra mest på just ISK-reformen kallade det för en “häxjakt på vanliga människor”. På Dagens industris ledarsida kallade man det för ”Rena gangsterfasonerna” som menade att det handlade om ett “flagrant kontraktsbrott mot svenska folket”.
Och visst, 3,1 miljoner svenskar hade ett ISK-konto 2020, men de allra flesta sparade ganska lite – i genomsnitt 54 560 kronor, visar Svenska Dagbladets genomgång. Medan den översta tiondelen hade i snitt 12,6 miljoner och den översta promillen 203 miljoner. Den översta tiondelen kontrollerar 73 procent av alla pengar på ISK-konton och den översta procenten 35 procent.
Givetvis backade Socialdemokraterna även från detta förslag. Retoriken visade sig bara vara varmluft. När medelklassen känner sig trängd backar alltid Moderaterna och Socialdemokraterna, även om känslan är missriktad. Varför lägger man inte tillräckligt med energi på att upplysa medelklassen om att dagens system missgynnar dem och alla under? Arbete lönar sig allt sämre, samtidigt som alla officiellt pratar sig varma om hur viktigt det är att arbeta på alla sätt och vis, till och med för att kunna må bra.
Men Andreas Cervenka säger i podden:
Om vi ska prata om flagranta kontraktsbrott mot svenska folket så är det väl ändå att kapitalägare betalar en tredjedel av skattesatsen som ett kafébiträde. Det är en politisk omsvängning som heter duga. Och den har skett under radarn.
Marknadsekonomin är fantastisk, när den fungerar. Mycket tyder på att den inte gör det längre. Sverige ska vara ett land som belönar företagande och innovationer, inte insiders och räntesökare som berikar sig på flertalets bekostnad.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
OK Ivar, vart vill du komma?
Du räknar upp försyndelse efter försyndelse - kommunistorganet "Proletären" kunde inte ha gjort det bättre - utan att, mer än i undantagsfall, nämna:
a) vem är den skyldige?
b) vilka kan hans eller hennes motiv ha varit?
c) vilka sidoeffekter och andrahandseffekter kan vi se?
Som om du inte redan visste, att i Sverige är "sysselsättningen", dvs att folk har ett jobb att gå till helig. Det spelar mindre roll om jobbet är viktigt - så länge du är "sysselsatt" hittar du inte på fanstyg! Visst, är det bättre om du har ett jobb i något av våra stora exporterande företag, för då bidrar du till positivt till överskottet i handelsbalansens, och statsmakterna behöver inte - än en gång - skriva ner värdet på den svensk kronan för att exportföretagen skall bibehålla sin lönsamhet.
ISK är en sparreform, vars tanke var att stimulera långsiktigt sparande. Var och en som har läst en grundkurs i nationalekonomi har lärt sig att sparande är lika med investering, allt annat lika.
På 80-talet hyllades det långsiktiga sparandet i form av avsättning till pensionsförsäkringar. Den som betalade in pengar till en pensionsförsäkring, kunde dra av beloppet mot sin deklarerade inkomst. Pengarna beskattades först vid utbetalningen av pensionen. Vi hade, då som nu, en hög beskattning av arbete, varför mängder av människor skaffade sig just en pensionsförsäkring. Var det "osolidariskt"? De som spara sparade i stället för att konsumera. Gjorde de fel? Naturligtvis inte!
Sedan kom Sveriges finansiella kris 1992-93. Den borgerliga regeringen förlorade valet på ett helt hopplöst försvar av den svenska kronans värde och Göran Persson blev finansminister. Han såg var det fanns pengar, och hans enda uppgift var att åter få en någorlunda balans i statens budget, så sparandet i pensionsförsäkringar försämrades undan för undan och försvann till slut helt. I nationalekonomiska termer betydde det, inget långsiktigt sparande = färre investeringar.
Det är för mig svårt att förstå att en podradio som kallar sig "Rak höger", kan rada upp punkt efter punkt av företelelser som "ökat ojämnlikheten" utan att se skurken eller skurkarna.
Bill Clinton lär en gång ha sagt: "It's the economy, stupid!". Jag säger som Bill Clinton om vem skurken är: "it's the politicians, stupid!". Lägg skulden där den hör hemma!
Så länge Sverige föredrar att nästan hälften av det som produceras i landet, dras in till och blir knådat och beslutat av politiker, kommer Sveriges ekonomiska problem och ojämnlikheten att bestå. Detta är för mig den fråga som jag anser borde ligga högst i en "rak höger!". Attackera politikerväldet och deras försvurna i den med skattemedel finansierade sektorn!
Jag tycker analysen är ofullständig. Man måste hålla isär den reala ekonomin och penningekonomin. Är det så att de svenska miljardärerna konsumerar (lägger beslag på) så stora *reala* resurser att det blir märkbart mindre över till oss andra? Om inte, så får vi (andra) inte det sämre för att miljardärerna blir rikare eller fler.
"Dom rika" är (väl?) oftast rika för att de äger företag. Om företagen stiger i värde, ökar ägarnas förmögenhet, men det är ett slags bokföringsvärde. Vi har flera stora företag, och några måste bestämma över dessa. De som bestämmer kallas "ägare" (definitionen av att "äga" något är att man bestämmer över det), och dessa blir då "miljardärer". Men den rikedomen finns inte på bekostnad av oss andra, och förmögenheten är bunden i företaget.
Samma gäller t.ex. med bostadspriser. Om dessa ökar så blir ägarna rikare, men så länge det inte innebär att de kosumerar mer reala resurser (bostadsvärdet är inte likvidt medel), så får inte andra människor det sämre för det.
Problemet är snarare makt. De rika har (genom sin rikedom) makt att bestämma över andra, och det kan ses som ett demokratiskt problem, men vad gör man åt det?
Att förmögenheterna i Sverige är så koncetrerade på några (relativt) få miljardärer (jämfört med andra länder) beror kanske på att vi har ovanligt få, stora företag i.st.f. många småföretag. (Det är något som socialdemokratin arbetat för under alla tider; stora företag anställer många arbetare.)