Mordet i Rönninge: så tilläts han bli osynlig efter fängelset
Mordet i Rönninge hade kanske kunnat förhindras. Staten släpper ut högriskdömda och försvårar spårbarhet med sekretess och identitetsbyten. Varför väger gärningsmännens rätt tyngre än samhällsskyddet?
När staten både släpper ut högriskförövare och samtidigt gör dem svårare att spåra, är det inte “otur” när nästa brott sker – det är helt förutsägbart. Ett systemfel. Styckmordet i Rönninge är skakande, men att statens lagar och regler möjliggjorde det är stötande. Förutom att man ännu inte har icke tidsbestämda straff för de farligaste personerna, så tillåter man dem efter avtjänade straff att få sekretessmarkering, låter dem byta identitet och namn – och kräver sedan att omgivningen ska bekräfta en ny könsmarkör i språkbruket. De allra värsta skyddas, och vi andra får hoppas på det bästa.
Mordet i Rönninge, i Salems kommun, är verkligen som en skräckfilm. Mycket är fortfarande oklart, men det tycks i nuläget inte finnas någon koppling mellan den 26-årige misstänkte mördaren och det 25-åriga offret, som alltså tycks ha valts ut mer slumpartat. Enligt åklagaren kidnappades hon, mördades och kroppen styckades. Det är ondska av en sort som känns omänsklig. Överdriven, ofattbar – som en skräckfilm.
Det för tankarna till När lammen tystnar (1991), där mördaren syr en “dräkt” av sina kvinnliga offers hud i en grotesk fantasi om att byta identitet och kropp – att själv bli kvinna.
Utöver denna ondska finns flera andra aspekter som gör just detta mord extra tragiskt. Det finns en hel del som talar för att det hade kunnat förhindras, om vi hade lagar i Sverige som var till för att skydda oss från den här sortens hänsynslösa förövare. Robin, som den misstänkte mördaren hette dömdes 2019 för att ha kidnappat en 10-årig flicka som var på väg hem med sin lillasyster. Han åkte fram med sin skåpbil, med tonade rutor, och slet in den 10-åriga flickan, som även hon tycks ha valts ut på måfå. Flickan lyckades, genom vakenhet och ett stort mått tur, komma undan. När polisen sökte igenom hans dator, med mera, hittade de ett mycket omfattande barnpornografiskt material (46 000 bilder, varav 6 000 ansågs grova), med tydlig kategorisering och arkivering. Han hade även bilder på döda kvinnokroppar från obduktionssammanhang. Enligt honom själv hade han hittat detta via Darknet. Dessutom hade han gjort nätsökningar om att genomföra våldtäkt, våldtäktsdrog och sexualiserat våld. Omfattningen och kontinuiteten1 pekar på att det inte var någon tillfällighet, utan att det tvärtom låg helt i linje med hans sexuella fixering och intressen.
Den psykiatriska utredningen utfördes för att det inte kunde ”uteslutas att han hade en tvångsmässigt riktad sexualitet mot barn”. Men utredningen kom ändå fram till att han kunde dömas till fängelse, att hans eventuella psykiska störning inte var allvarlig nog för att döma till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Ändå skrev man att en del av hans beteende ”skulle kunna tala för en allvarlig psykisk störning”, bland annat hans ”upprepade gränsöverskridande beteende och risktagande”.
