Modernitetens stora lögn – vi blev aldrig sekulära
Religionen är inte på väg tillbaka – den försvann aldrig. Det moderna samhället har sina egna heligheter: mänskliga rättigheter, marknaden, generna. Frågan är inte om vi tror, utan vad vi dyrkar.
Jag hade pocketboken i bakfickan när jag tömde containrar på Kappahls lager i Mölndal – De mänskliga rättigheternas historia av Willy Strzelewicz som kommit ut i ny upplaga på svenska året innan. När bandet stannade kunde man läsa några minuter. Jag hade köpt den på bokmässan 2002, året efter 11 september-attackerna. Kanske var det inte syftet med boken, men där i min container började jag undra hur man kunde motivera att människor har rättigheter – om man inte kan hänvisa till Gud, eller annan högre makt. Otroligt nog var det åtminstone en av mina kollegor på lagret som tyckte att frågan var rimlig, men vi kom inte på något svar.
Ett par år senare försökte jag ställa frågor om detta på filosofiska institutionen i Lund, där jag läste den teoretiska varianten. Tyvärr tror jag inte att någon, varken lärare eller studenter, helt förstod vad jag ville få sagt. Antagligen för att jag inte förstod helt själv, och saknade vokabulären som behövdes för att artikulera varför jag tyckte att gränsen mellan tro och vetande, religion och vetenskap, ibland framstod som godtycklig.
År 2017 gav religionsforskaren Jason Ānanda Josephson-Storm ut en bok som jag önskar att jag hade tillgång till när jag grubblade i början av 00-talet. Tesen är enkel, men radikal: avförtrollningen ägde aldrig rum på det sätt som påståtts.Vårt samhälle som påstått sig ha lämnat magin, andarna och det heliga bakom sig har inte gjort det. I stället har vi, med ett slags begreppsligt kamouflage, slutat se vad vi håller heligt. Boken – The Myth of Disenchantment – visade att moderniteten – hela det västerländska projektet att bygga en rationell, sekulär ordning – vilade på en berättelse om sig själv som inte stämmer.
Det vi har kallat sekularisering var inte en process där samhället blev neutralt. Det var en process där samhällets nya trosföreställningar blev osynliga som just tro. Människan slutade inte hålla något för heligt bara för att hon slutade gå i kyrkan. Hon slutade inte dyrka, hoppas, frukta, underordna sig eller bannlysa. Hon flyttade allt detta till nya platser. Altaret stod kvar. Bara Gud byttes ut.
Den här diskussionen pågår just nu i Sverige. När jag nyligen talade med kyrkohistorikern Joel Halldorf i min podd, i samband med att han kom ut med boken Makten och det heliga (Fri tanke 2026), formulerade han det så här: moderniteten är en alternativ religion, och det moderna projektet gjorde mänskliga rättigheter och demokrati till sina heligheter. Det vi nu upplever, sade han, är “en avförtrollning av den sekulära förtrollningen”.
Det som förr bars fram öppet i religiöst språk gömdes undan bakom andra ord: värdegrund, mänskliga rättigheter, marknaden, framsteget. Också det moderna samhället har sina tabun, sina ritualer, sina prästerskap och sina trosbekännelser. Skillnaden är att det länge sluppit kalla dem för religion.
Man kan spåra denna insikt långt tillbaka. Max Weber beskrev redan i början av 1900-talet hur den moderna rationaliseringen drev ut magin ur världen – die Entzauberung der Welt: avförtrollningen. Charles Taylor tog det vidare, och i boken A Secular Age (2007) gör han poängen att vi gått från ett samhälle där det år 1500 var i det närmaste omöjligt att inte tro på Gud, till ett där tron – även för den mest övertygade – är ett val bland andra. Taylor vänder sig uttryckligen mot vad han kallar “subtraktionsberättelser”: föreställningen att moderniteten helt enkelt innebar att människan befriade sig från illusioner och lämnade religionen bakom sig, som ett skal man växer ur. Tvärtom skapade den nya sätt att förstå sig själv och sin plats i världen. I det moderna tillståndet kan man leva utan att hänvisa till något transcendent, även om det inte heller utesluter det.
Men Taylors invändning gäller bara religionen. När det kommer till andarna, demonerna och magin gör han precis det han anklagar andra för: han behandlar dem som något moderniteten helt enkelt växt ur. Det förmoderna jaget var enligt Taylor öppet och sårbart – kosmiska krafter kunde tränga in, föremål kunde vara laddade, en demon kunde ta plats inuti en människa. Det moderna jaget har dragit en gräns kring sig själv. Det lever bakom en buffert. Andarna är borta, och med dem den värld där sådant kunde hända.
Det låter rimligt. Men stämmer det?
Det är just här Jason Ānanda Josephson-Storm går längre – och, tror jag, träffar mer rätt – när han angriper själva grundberättelsen. Han frågar inte bara vad som hänt med religionen under moderniteten. Han frågar hur det kunde komma sig att Europa överhuvudtaget uppfattade sig självt som avförtrollat – trots att det aldrig blev det.
Josephson-Storm menar att moderniteten aldrig blev så avförtrollad som den själv påstod. Tre fjärdedelar av amerikanerna tror på minst ett övernaturligt fenomen – som spöken, telepati, astrologi, kontakt med de döda, häxor eller reinkarnation – och över hälften uppger att de personligen upplevt en skyddsängels närvaro. I Sverige rör det sig om lite mindre än hälften av befolkningen – 4 av 10 – som tror på det övernaturliga. Utbildning tycks inte heller ändra saken i nämnvärd mening: universitetsstudenter är lika benägna som andra att tro på sådant.
Och det rör sig inte om folktro i marginalerna. Josephson-Storm öppnar själv boken med Marie Curie, dubbla Nobelpristagaren i fysik och kemi, på spiritistisk seans och nämner också filosofen Henri Bergson, fysiknobelpristagaren Jean Baptiste Perrin och psykiatern Charles Richet i samma krets. Inte heller Max Weber, mannen bakom avförtrollningsbegreppet, levde i någon renodlat avförtrollad värld. Också han rörde sig i miljöer med mystik, esoterik och det ockulta.
Poängen är inte bara att religionen och det ockulta levt kvar under sekulariseringen. Poängen är att själva berättelsen om avförtrollningen fungerade som en myt – i dubbel bemärkelse: den var falsk samtidigt som den har varit en bärande kulturell berättelse. Den sorterade människor: i rationella och vidskepliga, upplysta och primitiva. Om Taylor visar hur tron blev ett val, visar Josephson-Storm något mer grundläggande: att berättelsen om avförtrollningen var (och är) ett maktinstrument.
Sekularismen var, med Josephson-Storms formulering, inte en subtraktion av religion utan en sublation – en hegeliansk term för en process som samtidigt bevarar, transformerar och döljer det den påstår sig överskrida. Kristna teologiska begrepp omformades till att peka på staten i stället för Gud, samtidigt som de framställdes som neutrala och rationella.
För att återvända till mänskliga rättigheter som exempel så existerade det, enligt historikern Lynn Hunt, knappt som begrepp före 1760-talet. Anspråket på att de är “självklara” var en retorisk manöver som genom en ny skrud försökte dölja att det egentligen är en sekulariserad form av kristen tro. De värden vi i väst betraktar som universella och sekulära – mänskliga rättigheter, humanismen, tron på allas lika värde – har alla en specifik och daterbar kristen genealogi. Moderniteten tömde inte världen på helighet. Den klädde heligheten i nya kläder och gav den nya namn.
Men även orden vi använder för att beskriva tro och sekularism styr redan hur verkligheten uppfattas. Josephson-Storm visar hur “religion” inte är en neutral beteckning på något tidlöst mänskligt, utan en sent framvuxen västerländsk kategori som sedan exporterats globalt. Att kalla något för religion är därför inte bara att beskriva det, utan att avgränsa det: att skilja ut vissa föreställningar, praktiker och gemenskaper från politik, vetenskap och stat och placera dem i en särskild sfär. I den meningen är religionsbegreppet självt sekulariserande. Det gör anspråk som tidigare kunde uppfattas som allomfattande sanna till en bland flera “religioner”, alltså till perspektiv, traditioner och trosuppfattningar bland andra.
En väckelsekristen som menar att Guds vilja genomsyrar alla sfärer av livet borde logiskt sett inte acceptera att hennes tro kallas “religion” – för det innebär att det finns en sfär utanför den, en sfär som inte styrs av Gud. Att troende världen över ändå accepterar begreppet visar hur djupt sekularismens begreppsapparat har trängt in, även hos dem som egentligen förkastar den. För en tro som menar att Gud råder över hela tillvaron är detta redan en omtolkning i sekulär riktning.
“Religion” är därför hos Josephson-Storm inte någon naturlig kategori som bara upptäcks i verkligheten. Den är en historisk konstruktion vars gränser har dragits i samspel med staten, vetenskapen och den moderna världens maktordningar. Den moderna ordningen gör religion till en markerad kategori, medan “det sekulära” kan framstå som neutral bakgrund, och skiljer samtidigt ut annat som vidskepelse, magi eller “dålig religion”. Dess makt ligger alltså inte i att den fångar en tidlös essens, utan i att den ordnar världen: vad som ska tolereras som privat tro, vad som får auktoritet som offentlig sanning och vad som ska avfärdas eller bekämpas.
Modernitetens självbild bygger på att denna ordning framstår som naturlig, trots att den är skapad vid en bestämd tidpunkt och för ett bestämt syfte.
Charles Taylor beskrev den moderna människan som avskärmad från de kosmiska krafter som det förmoderna jaget var utsatt för. Demonerna drevs ut, andarna tystnade, ödet ersattes av frihet. Men den som lyssnar på hur moderna människor faktiskt talar om sig själva hör något annat.
Den som säger “det sitter i generna” åberopar en kraft som föregår henne, verkar genom henne och bestämmer hennes karaktär utan att fråga om hennes samtycke. Formuleringen fyller exakt samma funktion som “det var ödesbestämt” – den placerar orsaken bortom viljan, i något opersonligt och oundvikligt. Ingen presenterar det som tro. Man säger “forskningen visar”, och därmed försvinner troshandlingen ur synfältet. Generna sägs förklara allt från begåvning och beroende, aggression och empati, trohet och otrohet. Som om nornornas trådar spanns i vårt blod, i stället för vid Yggdrasils fot.
Och vid sidan av generna står diagnoserna. Den förmoderna människan kunde vara besatt av en demon – en kraft som trängde in i jaget utifrån, förvrängde viljan och krävde ett namn för att drivas ut. Den moderna människan får i stället en diagnos: en störning, ett syndrom, en obalans. Kraften har bytt språk, men strukturen består. Något som inte är du har tagit plats i dig, något som förklarar varför du gör det du gör och är den du är. Diagnosen namnger det, avgränsar det, gör det hanterbart – precis som exorcismen en gång gjorde.
Samma struktur uppträder i det offentliga. “Algoritmen” omtalas som en autonom kraft – den bestämmer vad du ser, formar dina begär, känner dig bättre än du känner dig själv. Ingen säger sig tro på algoritmens makt. Man säger “så fungerar plattformen”, och därmed framstår underkastelsen som teknisk realism snarare än som det den är: tillit till en osynlig kraft man varken överblickar eller kontrollerar.
Och bortom algoritmen, den kraft som kanske tydligast avslöjar mönstret: marknaden. Den osynliga handen “korrigerar”, “straffar”, “belönar”, verkar på gåtfulla sätt. Man talar om den med samma vördnad och samma fatalism som om den gudomliga försynen – och med samma anspråk på att den, om den bara lämnas ifred, leder till det bästa för alla. Liksom inom religionen finns olika teologier: vissa menar att marknaden är en självreglerande ordning som människan inte bör störa, andra att hon är kallad att ingripa, korrigera och omfördela. Det är inte en strid mellan dem som tror på marknaden och dem som inte gör det. Det är en strid mellan olika trosuppfattningar om vad marknaden är och vad den kräver av oss.
Poängen, lika lite som poängen om avförtrollningen, är inte att vetenskapen saknar värde. Poängen är att vi inte har lämnat tron bakom oss. Men vi har ritat om kartan över vad som anses vara religion och vidskepelse. Där den förmoderna människan såg demoner ser vi biokemi; där hon såg ödet ser vi gener. Vi håller mänskliga rättigheter och demokrati som heliga, men med samma sorts tro som våra förfäder använde sig av.
Men här går jag och Joel Halldorf skilda vägar. I Makten och det heliga riktas hans skarpaste kritik högerut, mot hur exempelvis Donald Trump och Sverigedemokraterna, enligt honom, approprierar kristendomen och laddar nation och civilisation med helighet. Den kritiken har sina poänger. Men de heligheter som den liberala ordningen själv vilar på får inte samma behandling. De passerar obemärkta, just därför att de inte bär religiösa namn.
När högern talar om kristendom och nation ser många genast religion. När samma moraliska kraft uppträder som mänskliga rättigheter, värdegrund eller universell solidaritet ser färre det heliga. Det är just denna asymmetri Josephson-Storm hjälper oss att blottlägga.
Om Josephson-Storm har rätt – och bevisbörden ligger numera tungt på den som hävdar motsatsen – då är talet om “religionens återkomst” missvisande. Det antyder att avförtrollningen först ägde rum och att vi nu rör oss tillbaka. Men det heliga försvann aldrig. Det var modernitetens självbild som dolde det. Vår tid handlar inte om en återkomst, utan om sammanbrottet för denna självbild.
Frågan är inte om vi tror. Frågan är vad vi dyrkar.
Ivar Arpi
Oberoende endast tack vare er
Vi är nu över 25 000 prenumeranter här – och antalet växer stadigt. Rak höger med Ivar Arpi och Under all kritik ligger båda konsekvent på topp-20 bland nyhetspoddar i Sverige. Det är helt och hållet er förtjänst – tack för det!
Skillnaden mot de flesta andra på topplistan är tydlig: medan de har public service-miljarder eller stora tidningshus med presstöd och annonsintäkter i ryggen, så har vi bara er. Konkurrensen är snedvriden, men ni har visat att det går att bygga något nytt. Vi är helt självständiga – tack vare er.
Som ni märkt har vi nu tagit nästa steg med en videosatsning, som kommer ge ännu mer innehåll för betalande prenumeranter framöver. Redan i dag får du flera poddavsnitt i veckan – ofta med video – och minst en text, ibland fler.
Vill du vara med och bygga vidare? Bli betalande prenumerant genom att klicka på den gröna knappen.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Rimligt. Det räcker med en halvtimmes samtal med en fanatisk Socialdemokrat som anser sig stå över dumma frireligiösa, men själv har en klockartro på sina egna ledare för att förstå att det är sant.