Många av oss letar efter en utväg

Man ska skratta åt idealistiska hippies och deras kollektiv. Tänka att inga alternativ till det rådande är möjliga. Att ekorrhjulet är den enda vägen. Men det stämmer inte. Inte ens för högern.

Foto: chaiyapruek2520/Getty images

När jag i början av 00-talet flyttade till Lund var det bostadsbrist, i alla fall fick jag inget vanligt studentrum och hade varken ködagar eller startkapital. Men en kort fyllepromenad från Lundafalafeln vid Stortorget – exakt 200 meter – hade en sån där affärsman med näsa för pengar köpt en fastighet. I ett rum på kanske 25 kvm hade han satt upp tunna gipsväggar, och vips fanns tre rum att hyra ut. Mitt rum på 6,5 kvm var tekniskt sett inte ett rum – gränsen går vid sju, enligt SCB. En drängkammare, kanske man kan kalla det. I alla fall bodde vi 5 personer ihop och delade kök och vardagsrum, som var ett och samma, samt ett par toaletter. Vi hörde varenda hostning som någon gjorde, och allt annat också... Vi delade inte värderingar, och vi hade inte valt varandra, så därför var vi inget kollektiv. Men vi stod ut med varandra, även om de två indierna i vindsrummet åt med händerna, och vi gärna åt ko. Alla diskade och städade hjälpligt. Och betalade hyran kontant.

Hyresgästföreningen betecknar för övrigt fortfarande den här mannen som en “ökänd hyresvärd” som aldrig skött sina hus ordentligt, under de fyra decennier han hållit på. Han äger fortfarande huset, kollade jag upp. 

Det jag bodde i var inte ett kollektiv, utan mer som en usel studentkorridor, men jag kom att tänka på erfarenheten när jag läste tisdagens reportage i DN där man besökte ett av kollektiven som inspirerade till Stjärnberg i tv-serien Händelser vid vatten (som baseras på en bok av Kerstin Ekman med samma namn). Där har några storstadshippies under 1970-talets gröna våg flyttat ut på ödslig landsbygd för att bli självförsörjande och självständiga från den kapitalistiska ekonomin.

I tv-serien är kollektivet nedlagt, självhushållarna har gett upp och den ledande gestalten Petrus framstår som en förljugen guru när tittarna får se honom på ålderns höst. Man får ju se storhetstiden på 70-talet, och sedan hur alla är spridda vind för våg på 90-talet. Orsaken till uppbrottet, förstår man, finns i den ohållbara livsstilen på Stjärnberg, de för högt ställda idealen som genom naturens lagar kraschar mot verkligheten.

Jag minns inte vem det var som sade det, men den här sortens skildringar av alternativa livsstilar tycks mest vara till för att man ska kunna sitta hemma på soffan och känna att man inte bara kollar på tv, utan dessutom är en del av något progressivt, något friare och bättre, än det man ser. Det är en hel genre. Dokumentärer och böcker om Knutby fyller samma funktion – som tittare och läsare ska man tänka: jag kanske inte tror på något, eller kanske tror jag på något men orkar eller vågar inte leva i enlighet med mina värderingar – men jag är i alla fall inte någon sektgalning i Knutby!

Detsamma gäller när man ser eller läser om motsvarande grupper, eller sekter, där kvinnor och män inte har exakt samma roll – alltså, att springa bredvid varandra i samma ekorrhjul – ja, jag kanske inte hinner med så mycket mer än jobb, men jag är i alla fall en del av kvinnans historiska frigörelse!

Foto: Malte Mueller/Getty images

När jag såg Händelser vid vatten hade jag svårt att ta till mig skildringen av Stjärnberg bland annat av det här skälet. Den enda som var lite normal var Birger, vars 90-talsjag spelades av Rolf Lassgård, och självklart var han en inflyttad stockholmare och hederlig läkare. Så normalt och så tryggt. Visst, det handlade inte om alla kollektiv, och det var en mordhistoria i grunden, men det gavs inget utrymme för att tycka att gröna vågen-folket på Stjärnberg var de som slagit in på rätt väg. Nu fanns inget i deras livsstil som manade till självreflektion, utan mest till självgodhet.

I verklighetens Stjärnberg, där tuffar livet på. Skogsnäskollektivet, som det heter, är fortfarande igång med sina kor, sitt odlandet och självhushållande. I tv-serien har alla sex med alla, och framför varandra. Jag är ingen expert på hippiesex, men enligt Elna Melin som bott där i många år, och pratade med Po Tidholm om detta i DN tidigare i år: 

Folk trodde att alla låg med alla och att vi inte ens hade koll på vems barn som var vems. Samtidigt var ju min upplevelse att vi snarare föll in direkt i omoderna könsroller. Vi hade lämnat civilisationen tyckte vi, och brutit med våra föräldrar men längtade efter kärnfamiljen.

Men det svåraste för alla sorters kollektiv, om de så är socialistiska, kristna eller något annat, verkar vara att försöka dela på så gott som allt. Själva det kollektiva i kollektivet, så att säga. under 1800-talet och in på 1900-talet startade en stor mängd kollektiv i USA, som alla byggde på liknande tankar om gemenskap och att dela lika. Alla har i dag upplösts, men för de socialistiska var 2 år mediantiden för upplösningen, medan det för religiösa kollektiv var 20 år. Under 60- och 70-talen startades ​​över 3000 kollektiv i landet, många ute på vischan i likhet med Skogsnäskollektivet här i Sverige. De flesta av dessa är borta, men exempelvis Twin Oaks i Virginia är kvar sedan starten 1967, trots att dem består av hippies och inte religiösa.

Kibbutzerna som är Israels motsvarighet har med tiden gett upp mycket av de kollektivistiska filosofin. I dag får barn sova med sina föräldrar. Man får ha egna kläder, egna pengar och till och med unna sig lite lyx ibland. 

I DN pratar de med en av de boende, Christer Petersson, som var punkare och husockupant när han flyttade till Skogsnäs. De byggde ett hus som de kunde utgå ifrån, men efter ett tag behövdes nya former för samvaro:

Det var roligt att bo ihop som vi gjorde från början, men det är ju påfrestande med kompromisser hela tiden. Det finns många små grejer som gör att det är ganska behändigt att bo själv med sin familj.

I centrum för reportaget finns paret som var med och bildade Skogsnäs när det begav sig. De bor fortfarande kvar. Men precis som för Israels kibbutzer har de övergett vissa delar av den kollektiva ideologin. Såhär säger Lillis:

I början hade vi inte alternativ till det kollektiva. Det gick inte att gå utanför det. Men vi märkte att det blev så trögt. Som i gamla Sovjetunionen och deras femårsplaner.

Folk ville bo i egna hus. Marken, skogen och en del annat ägs fortfarande gemensamt. Men de boende driver sina egna företag, bygger sina egna verksamheter, och bor nuförtiden sällan med fler än kärnfamiljen under samma tak. Konflikterna blev för många. Vissa konflikter består. Och de handlar om makt och pengar, enligt DN. De som har bott längre på platsen och brukat den odlingsbara marken, vill inte dela med sig till nyanlända kollektivister. Vad innebär det att äga? Får den som varit länge på en plats mer rätt till jorden? Den som har förädlat, odlat och brukat? 

Konflikterna berodde på det som fick folk att flytta till Skogsnäs: “Det förbannade kapitalet,” säger åldermannen Lillis. Men jag tror inte han har rätt i det. Ett problem som tas upp i reportaget, och i alla liknande sammanhang, är social maskning. Ett klassiskt exempel är dragkamp med rep där två lag kämpar mot varandra för att få mittendelen av repet över ett streck. Många tar i mindre än de skulle ha gjort om de kämpade på egen hand. Fenomenet finns i alla grupper, alla företag och alla sammanhang, i olika grad. 

Grundidén i Skogsnäs är fortfarande att dela på jobb. Men sedan kommer den här verkligheten in och en del ger fan i det vi kommit överens om. Någon säger ”jag har inte tid” eller ”jag har ont i ett knä”, berättar Lillis.

Man kommer inte undan människan om man bor med människor, helt enkelt.

När man läser om alla dessa alternativa levnadssätt och kollektiv som gått i graven, så känner man ju en viss överlägsenhet bara genom att själv vara totalt normcore. Men jag undrar hur man ska mäta framgång i de här sammanhangen. Hur har det gått för det övriga samhället under samma tidsperioder? Hur många har känt sig instängda i sina radhusliv och inte sett någon väg ut? Hur många äkta par har sprungit på bredvid varandra i ekorrhjulen tills en dag den ena trillar ut och försvinner? Och hur många har genompositiva relationer med sina grannar, som de absolut inte delar värderingar med? 

Man kan vara helt nöjd med sitt liv i radhus, med jobb, villa, hund och så vidare. Men det verkar vara angeläget för gruppen som existerar mitt i smeten att känna att det nog inte finns fungerande alternativ. Man övar på att stänga dörrar, sätta upp skyltar med symbolen för återvändsgränd, och använder ord som “realism” som ett avförtrollningsspö. Det finns ingen jultomte, ska alla ha jävligt klart för sig!

Foto: Sergeeva/Getty images

Men vårt sätt att leva, det vanliga och normala, är inte alls vanligt eller normalt med historiska eller geografiska mått mätt. Så varför skulle alternativen vara mer världsfrånvända? Ja, de ser märkliga ut eftersom de avviker, men kanske finns det något att inspireras av, trots allt?

Men det finns intet nytt under solen, som bekant. På vissa sätt är kollektiven mer lika hur byarna i Sverige fungerade förr om åren. Fram till mitten av 1700-talet delade byarnas bönder på markerna runt byn. Man hade en teg i den bästa jorden, en i den sämsta, och så vidare, i varje åkerstycke. I och med storskiftet 1749 bröts tegar ut och slogs samman för att effektivisera jordbruket. Från 1783 fick bönder rätt att bryta ut sin mark ut den övriga byns utan att medgivande från de övriga bönderna. Så är vi tillbaka i konflikten i Skogsnäs. Sedan genomfördes enskifte 1807 och laga skifte 1827, för att ytterligare snabba på processen. Byarna splittrades, och folk började supa i sin ensamhet, men med mycket mer produktiva jordbruk. Hur skulle de ha kunnat veta att deras barnbarnsbarnsbarn skulle haka på gröna vågen och börja äga kollektivt igen?

Även om jag inte känner någon längtan till att bo i kollektiv, så finns det något lockande i att leva mer självständigt från samhällsmaskinens krav på konformitet och lydnad. Man behöver inte ta avstånd från antibiotika för det. Det finns vägar ut. Man kan till och med köra dieselbil på den.

Därför har jag själv börjat handla på min lokala REKO-ring, där jag kan stötta småbrukare direkt utan att gå omvägen via Ica, Coop eller Axfood. Allt kött familjen äter köper vi från den lokala månskensbonden, där hans kor håller gamla hagar och betesmarker öppna. Vi bakar vårt eget surdegsbröd, syrar vår kål och odlar grönsaker i trädgården. Det är bara några få saker av det vi ändrat på, och vi vill göra mer, men det är en början.

Men jag är inte någon hippie, även om jag inte har något emot dem. Även om kollektiven som beskrivits tidigare i texten inte lockar mig, så inspirerar det att människor försöker leva annorlunda. Nej, jag är snarare vad den amerikanske författaren Rod Dreher döpte till crunchy cons i en bok med samma titel 2006. Enligt Dreher är det omöjligt för människor som vill leva goda liv att delta fullt ut i samhället som det hade utvecklat sig. När kulturen man omges av uppmuntrar det lägsta och kanske till och med straffar den som försöker leva dygdigt, då behöver man delvis dra sig undan. 

I en tid när teknologin känns allt mer tvingande snarare än frigörande, när de stora systemen kräver total lydnad men inte levererar, när ens hemstad förändras till oigenkännlighet, då är det naturligt att många av oss letar utvägar. Men en lärdom är att det inte går att göra på egen hand. De flesta av oss måste leva i maskinen, men vi kan göra vad vi kan för att inte vara en del av den. Om det så sker mitt i stan eller ute på landet. Man behöver inte bo i kollektiv för det, men man kan bygga parallella institutioner, hitta andra sätt att leva och vara – en motkultur. Många av er som läser det här är redan en del av den. Jag räknar med att ni har en egen yxa.

---

To be governed

Man behöver inte vara anarkist för att känna att filosofen Pierre-Joseph Proudhon fångade något när han skrev detta 1851:

To be GOVERNED is to be watched, inspected, spied upon, directed, law-driven, numbered, regulated, enrolled, indoctrinated, preached at, controlled, checked, estimated, valued, censured, commanded, by creatures who have neither the right nor the wisdom nor the virtue to do so.

To be GOVERNED is to be at every operation, at every transaction noted, registered, counted, taxed, stamped, measured, numbered, assessed, licensed, authorized, admonished, prevented, forbidden, reformed, corrected, punished. It is, under pretext of public utility, and in the name of the general interest, to be place[d] under contribution, drilled, fleeced, exploited, monopolized, extorted from, squeezed, hoaxed, robbed; then, at the slightest resistance, the first word of complaint, to be repressed, fined, vilified, harassed, hunted down, abused, clubbed, disarmed, bound, choked, imprisoned, judged, condemned, shot, deported, sacrificed, sold, betrayed; and to crown all, mocked, ridiculed, derided, outraged, dishonoured. That is government; that is its justice; that is its morality.

---

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)