Majoriteten är reaktionär – enligt Expressens ledarsida
Expressen kallar KD:s förslag att avskaffa pappamånaderna reaktionärt — och åberopar SOM-institutet som stöd. Men källan handlar om barnafödande, inte jämställdhet. Och folket håller inte med dem.
För den övertygade kan historien tyckas ha en bestämd riktning. Vissa tror sig se framtiden så tydligt att vägen dit föreställs som ett rullband, och människor är inte arkitekter så mycket som barnmorskor. Framsteget verkar genom oss. Politik får handla om problemlösning, som kan hjälpa till att frambringa den nya världen. Upprörande är däremot dem som motsätter sig visionen. Som har en – hemska tanke – annan bild av det goda samhället, det goda livet. De sägs inte bara ha fel. Likt en fördämning anses de stå i vägen för historien. De får heta reaktionärer.
På Expressens ledarsida kunde man häromdagen läsa rubriken “Folket gillar inte Buschs nya idé” (20/4). Kristdemokraternas förslag att avskaffa de öronmärkta pappamånaderna och utöka föräldraförsäkringen med tre månader, är just “reaktionärt”, skriver de. Och “uselt”, som att de inte litar på att läsarna förstår att det är dåligt att kallas reaktionär.
Som belägg för att folket inte gillar förslaget — och att Expressen står med folket — anförs att “stödet [är] stort för en individualiserad föräldraförsäkring; bara 20 procent tycker att det är ett dåligt förslag”.
Det låter som ett starkt belägg. Källan är dessutom SOM-institutet, som har hög trovärdighet. Men av någon anledning länkas inte själva undersökningen i ledaren. Däremot länkas till SvD, DN, Försäkringskassan och Sveriges Radio. Det enda påstående som inte kan granskas av läsaren är just SOM-citatet, som ger både rubriken och argumentationen dess tyngd.
Det kan förstås vara en slump att just SOM-institutet saknar länk. Det kan vara en slump, men det är också den enda källan där en kontroll undergräver hela texten.
Studien som Expressen åberopar presenterades 19 mars 2026 av docent Patrik Öhberg vid SOM-institutet, Göteborgs universitet. Den heter Fallande födelsetal — befolkningens inställning till att skaffa barn och handlar inte om jämställdhet. Den handlar om att Sverige år 2025 registrerade 1,42 barn per kvinna — den lägsta nivån sedan mätningarna började år 1751. Frågan som ställdes till de svarande lyder ordagrant: “Vilken är din åsikt om följande, som föreslagits som åtgärder för att öka barnafödandet?” Sedan listades fyra förslag.
Resultatet för individualiserad föräldraförsäkring var 39 procent “bra förslag”, 41 procent “varken bra eller dåligt” och 20 procent “dåligt förslag”. Av fyra testade förslag är detta det näst sämsta. Höjt barnbidrag fick 56 procent positiva, arbetstidsförkortning 73 procent. Endast förslaget om slopade studielån för småbarnsföräldrar presterade sämre. Att kalla 39 procents stöd för “stort stöd” är att tänja på språket till bristningsgränsen.
Och de 41 procent som svarar “varken bra eller dåligt”? Frågan handlar uttryckligen om åtgärder för att höja barnafödandet. Den naturliga tolkningen av “varken bra eller dåligt” och “dåligt” – sammanlagt sex av tio – är inte likgiltighet inför kvoterad föräldraförsäkring, utan att man inte tror att åtgärden leder till fler barn. Man kan även ifrågasätta själva inramningen av SOM-institutet, som i frågan antyder att åtgärden faktiskt skulle leda till mer barn, vilket minst sagt är diskutabelt
Vad svarar då svenska folket när frågan ställs korrekt, om vad den faktiskt handlar om — vem som ska bestämma över föräldraledigheten? Det har vi ett tydligt svar på. Tre Sifo-mätningar under tre olika år, från tre olika beställare, visar samma sak.
Svt/Sifo 2015: 18 procent ville göra delningen obligatorisk. Resten ville inte. En Sifo-mätning 2018, beställd av tankesmedjan Familjen först och publicerad i Världen idag, ställde frågan om föräldrarna eller riksdagen ska besluta om fördelningen. 76 procent svarade att det skulle föräldrarna få göra, medan 16 procent ville låta riksdagen göra det. Och Kantar Sifo 2022, också beställd av Familjen först, med en mer specifik frågeformulering om utökad kvotering upp till åtta månader per förälder: 71 procent ansåg att föräldrarna ska bestämma själva, 17 procent att riksdagen ska lagstifta.
Och det finns inget könskrig i den här frågan: Stödet för valfrihet är lika starkt hos båda könen, och i majoritet i samtliga partisympatigrupper — också den socialdemokratiska. En stark majoritet är emot tvångskvotering, och har varit det under lång tid. Det är en stabil opinion. Kan det verkligen vara så att Expressens ledarredaktion inte känner till någon av dessa undersökningar? Även detta kan förstås vara slumpen, att de råkade välja en obskyr siffra från en helt annan kontext, för att den passade just deras personliga tycke och smak.
Som man frågar får man svar, heter det som bekant. Och jag vill ändå lyfta en undersökning som kanske ger Expressens ledarsida bättre, om än inte bra, underlag. I mars publicerade Jämställdhetsmyndigheten sin stora attitydundersökning, som genomförs av SCB. Där fick svarande bland annat ta ställning till följande påstående: “Det är ett problem att familjers valmöjligheter begränsas av statens arbete med att nå jämställdhet i Sverige.”
51 procent av befolkningen instämmer. 49 procent tar avstånd. Även här svarar kvinnor och män likadant. Det är inte en mätning beställd av en tankesmedja — det är Jämställdhetsmyndigheten själv som mäter detta. Även om frågan är mycket bredare ställd än Sifo-mätningarna, och inbegriper mycket mer än föräldraledighet, pekar resultatet i samma riktning. En av två svenskar anser att den statliga jämställdhetspolitiken inkräktar för mycket på familjers valfrihet.
Och apropå folkförankring kan man stanna upp vid undersökningens andelstabeller. Expressens ledarsida är inte ensamma om att ha utsett särskilt invandrade kvinnor som argument, och murbräcka, för alla åtgärder de vill se genomförda. Tvångskvotering av föräldraförsäkringen, obligatorisk förskola från allt tidigare ålder, slopat flerbarnstillägg, med mera. Allt motiveras på ungefär samma sätt: För integrationens skulle måste vi öka tvånget och styrningen av alla invånare. Och i särskilt behov av allt djupare statliga ingrepp är “invandrarkvinnor, som i många fall kommer från djupt patriarkala kulturer”, som det står i ledartexten. Det är kanske rätt, men har någon frågat dessa kvinnor hur de ser på saken?
För vad säger då utrikesfödda kvinnor själva? I SCB:s undersökning instämmer 56 procent — helt eller delvis — i att statens jämställdhetsarbete är ett problem för familjers valmöjligheter. Bland inrikes födda kvinnor är siffran 49 procent. När de faktiskt tillfrågas direkt uttrycker de i högre grad än andra grupper att den politik som påstås föras för deras skull är just det som begränsar dem.
Det finns dessutom en språklig kuriositet värd att uppmärksamma. I debatten kallas tvingande kvotering konsekvent av förespråkarna för individualisering. En orwellsk omskrivning, som bitit sig fast. En individualiserad föräldraförsäkring i sin striktaste form — där dagarna är låsta och inte kan överlåtas — är inte ett system som ger individen mer makt. Det är ett system som tar makten från individen och ger den till staten. Det är riksdagen, inte föräldern, som avgör. Hur liberalt är det? KD:s förslag är, i terminologins egen logik, alltså det mer individualistiska alternativet. Det mer liberala alternativet, om man faktiskt vill ge människor mer frihet.
Det är förstås legitimt att föredra statlig styrning av föräldraledigheten — att tycka att folk inte ska få välja själva, eftersom de då väljer fel. Men då bör man vara ärlig med det. Det som inte är legitimt är att gömma sin källa, att inte berätta hela sanningen om vad källan faktiskt säger, och att kalla folkmajoritetens position reaktionär.
KD:s förslag innebär att uppemot tre fjärdedelar av svenska folket skulle få sin uttryckta vilja igenom: att föräldrarna, inte riksdagen, ska fördela föräldraledigheten. Om det är reaktionärt, då är den svenska folkmajoriteten reaktionär.
Expressens ledarsida är givetivs i sin fulla att tycka att kvoterad föräldraförsäkring är toppen. Men de har inte rätt att låtsas att SOM-institutet, tre Sifo-mätningar, Jämställdhetsmyndigheten och den svenska folkmajoriteten håller med dem.
När man måste förvränga både frågan och svaret för att få folket på sin sida är det inte folket som är problemet.
Ivar Arpi
Tips! Ny podd utforskar moderskapet
DÄGGDJUR – en podd om barn och oss som har dem
Brukar inte tipsa om nya poddar, men jag gör ett undantag. Det är inte bara för att min fru är en i trion som ligger bakom, utan också för att ämnesvalen är sånt jag är genuint intresserad av. Kanske beror det på att Däggdjur, som podden heter, handlar mycket om föräldraskap, uppfostran och bristen därpå, förlossningen som extremsport, själva barnens väl och ve. Anna Björklund, Tina Hemmingsson och Sofie Westberg har sammanlagt 13 barn, och bara fem av dem är mina, vilket kanske pekar på att de har lösningen på fertilitetskrisen. Bara en sån sak. Men framförallt är det hela tiden underhållande att lyssna på.
Så lyssna på Däggdjur!
Den görs i samarbete med Under Produktion, där även poddar som Stormens utveckling, Edward Bloms smörgåsbord, Della Casa och Della Morta ligger. Länk i kommentarsfältet.
(Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Jag är gift med Tina Hemmingsson. Vi har barn ihop. Vi lever ihop. Blir inte jävigare än så.)
Ett smakprov:
Här hittar ni podden!
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)