Lula får ingen hjälp att återvandra

Samtidigt som återvandring är en het politisk fråga fastnar en del som vill återvända i limbo. Av budgettekniska skäl kan inte Migrationsverket hjälpa alla, trots att summorna det rör sig om är små.

Foto: Stevano Vicigor/Getty images

– Jag har försökt, men jag förstår inte Sverige.

Lula har bott i Sverige sedan 2006, men aldrig känt sig hemma. Vi träffas för att prata om hennes önskan att återvandra. Hon är inte gammal, inte egentligen. Det är först efter att vi satt oss och börjat prata det verkar så. Då framträder hopplösheten, tröttheten, en känsla av att alternativen är uttömda.

– Mitt liv är inte bra här. Jag är aldrig glad längre. Allt jag vill nu är att återvända till Eritrea. Jag saknar min mamma. 

Hur tar man sig ur en återvändsgränd? Man vänder om. Men det är lättare sagt än gjort, särskilt om man är eritrean.

Den eritreanska ambassaden tvingar alla eritreaner att betala skatt för att få återvända till Eritrea. Man får inget brev, utan blir bara upplyst om en summa man måste betala. Eftersom hon inte varit tillbaka på många år var Lulas skuld så stor att hon först inte såg någon utväg. Men en svensk man hon lärt känna gav henne ett lån på pengarna. Men lånet räckte inte till själva resan.

Sedan en tid får Lula hjälp av Carl Stattin som är diakon på Knivsta pastorat. Som alla som haft att göra med svenska myndigheter vet finns det alltid en mängd formulär och blanketter som ska fyllas i – och på rätt sätt. Även om man talar flytande svenska, är född och uppvuxen i landet, kan det kännas som en djungel. När han satt med de sista delarna av ansökan ville Carl försäkra sig om att det blev rätt. Kanske hade Migrationsverket en enhet som har hand om återvandring?  

Det började dåligt. Någon sådan enhet finns inte, fick han veta när han ringde, trots att han hade då hade hittat den på hemsidan. Jo, i Norrköping, envisades han. Okej, men vi har inget nummer dit. Och på den vägen var det. Efter många om och men fick han numret till återvandringsenheten, som mycket riktigt ligger i Norrköping.

– Då sa de att de har slut på pengar. Från maj i år kan inte folk återvandra, utan de får vänta till januari. De har inte heller äskat mer pengar till det, vad jag har kunnat se. 

Kan det stämma, tänker jag när vi sitter där runt bordet alla tre. Jag hör av mig till Migrationsverket som bekräftar att summan är ändlig. Det är försten till kvarn som gäller. 

Vid det här laget har återvandring varit på nästan alla partiers läppar. Ordet kan förvisso betyda lite olika saker beroende på vem man frågar och i vilket sammanhang det används. Det kan handla om att verkställa utvisningar i större utsträckning, uppmuntra invandrare att återvända, och så vidare. Tittar man på Migrationsverkets statistik kan man se att de avslutade 16 800 återvändandeärenden förra året, varav 53 procent då återvände frivilligt. Resterande ärenden överlämnades till polisen. Den totala kostnaden för återvändandearbetet 2021 var 304 miljoner kronor. 

Har man fått avslag på sin asylansökan kan man söka kontantstöd för att återetablera sig i hemlandet, om säkerhetsläget är sådant att man har svårt att göra det. Förra året beviljades det till 300 personer, till en sammanlagd summa av 3,4 miljoner.

Det finns också dem som återvänder frivilligt efter en tid i Sverige. Har man uppehållstillstånd, men ännu inte medborgarskap, kan man söka bidrag från Migrationsverket för att återvandra till hemlandet. Utöver att få själva resa betald kan man även få kontantbidrag: högst 10 000 för varje vuxen, 5 000 för varje barn under 18 år och högst 40 000 för en familj. Inga enorma summor direkt, men om man har det tufft ekonomiskt kan det göra skillnad. Förra året mottog ingen något sådant bidrag på grund av att coronarestriktionerna i stort omöjliggjorde resande. Men även tidigare år har det handlat om ett fåtal: 4 individer och 3 familjer 2020, 2 individer och 2 familjer 2019 och så vidare. De allra flesta som återvandrar varken söker eller beviljas detta bidrag, med andra ord.

Lula lever på att tigga, berättar hon för mig. Det tar en stund för mig att förstå att det hon menar är att hon får bidrag från socialtjänsten. 

–Jag mår fysiskt dåligt av att ta emot bidrag i stället för att arbeta. Det gör ont i hjärtat. Man mår inte bra av att få och känna att man tigger. Man bollas runt mellan olika instanser och allt drar ut på tiden. Hoppet dör. 

På en medmänsklig nivå är det lätt att känna med Lula. Men även i en strikt ekonomisk kalkyl vore det bättre att människor som hon fick hjälp att återvända. Det kostar mer att betala kontinuerligt underhåll, förutom att det kan vara nedbrytande för den som tar emot det, än en engångssumma, vilket återvändandebidraget är. Lägger man till kostnader för personalen på socialtjänsten och andra myndigheter blir det ännu mer absurt att bidrag för återvändande är en ändlig resurs, medan bidragen man kan få här inte är det. 

Hennes tre vuxna barn bor alla i Sverige. Hon är orolig för att det är farligare i Sverige än i Eritrea för dem. De delar av landet som hon och hennes barn rör sig i är de så kallade utsatta delarna, parallellsamhället, skuggsamhället. Lulas Sverige är ett annat land än det Sverige de flesta av oss ser. Även det är en orsak till att hon vill flytta, bort från kriminalitet och otrygghet. 

– Min mamma är 78 år och ber mig komma hem igen. Men mina syskon tycker att jag ska stanna i Sverige. Det finns mer jobb i Sverige, det är dåligt i Eritrea, säger de. Men jag vill bara krama min mamma igen. Det räcker för mig. 

---

Semester!

Med detta inlägg tar jag lite semester. De två äldsta barnen ska lära sig simma, trädgården röjas och nya tankar tänkas. Vi ses om ett par veckor igen!

---

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)