Louise Lennartsson: Så påverkar EU:s nätreglering yttrandefriheten
EU:s nya internetlag kritiseras för att hota yttrandefriheten. Hur påverkar kommissionens senaste initiativ det fria ordet, och finns något skydd för medborgarnas rätt att uttrycka sig på nätet?
Frågan om yttrandefrihet på nätet har blivit alltmer aktuell i takt med att lagar och regler för digitala plattformar skärps, både i Europa och på andra håll i världen. EU:s nya lag, Digital Services Act (DSA), är ett omfattande regelverk som syftar till att bekämpa desinformation, hatretorik och skydda det offentliga samtalet. Men var går gränsen mellan nödvändig reglering och hot mot yttrandefriheten?
Detta undersöker frilansjournalisten Louise Lennartsson i dagens artikel. Hon skriver annars för bland annat Expressen och Kvartal, och har just startat . Sedan jag först fick kontakt med henne 2019, då hon var reporter på Lundagård, har hon alltid imponerat på mig med vilka ämnen hon utforskar. Den här gången analyserar hon DSA och dess möjliga konsekvenser för yttrandefriheten, samt hur EU:s regler kan påverka vad vi får säga på nätet – även i Sverige. Själv undrar jag vilken Brysselinstans man ska skicka sin ansökan till för att få tillstånd att posta kattmems.
Ivar Arpi
I augusti fick entreprenören och X-ägaren Elon Musk ett brev från EU dåvarande kommissionär för den inre marknaden, Thierry Breton. Breton varnade i brevet för att Musks samtal med presidentkandidat Donald Trump riskerade att "skada det civila samtalet och hota allmän säkerhet". Breton deklarerade vidare:
Jag och mina tjänstemän kommer att agera direkt. Vi kommer inte att tveka att utnyttja vår verktygslåda fullt ut.
Enstaka svenska debattörer reagerade mot vad de beskrev som ett “hotbrev”, baserat på "censuriver". Men överlag passerade händelsen relativt obemärkt förbi i svenska medier.
Internationellt var reaktionerna desto kraftigare. Arton yttrandefrihetsorganisationer i USA undertecknade ett brev där de fördömde Breton för hans ”alarmerande brist på respekt för yttrandefriheten”1. Plattformen X fylldes av upprörda inlägg, och dess vd för den amerikanska marknaden, Linda Yaccarino, kallade uttalandet "nedlåtande mot europeiska medborgare".
Många pekade också på Digital Services Act (DSA). Det är DSA, menade de, som ger EU-kommissionen makten ”att kväsa obekväma röster” och ”ta kontroll över plattformarna”. Eller, lite skämtsamt: makten att avgöra vad som är en harmlös kattbild och vad som är ett allvarligt hot mot den allmänna säkerheten.
Men det är inte första gången DSA kritiseras. Sedan lagförslaget presenterades i december 2020 har oron kring yttrandefriheten på internet lyfts gång på gång. Vi ska återkomma till DSA och dess påverkan på yttrandefriheten, men först: Hur hamnade vi här?
Eufori i luften
När sociala medier slog igenom i slutet av 2000-talet rådde en euforisk stämning. Många förväntade sig att plattformarna skulle revitalisera det offentliga samtalet. I Sverige såg partier som Feministiskt initiativ framför sig hur sociala medier skulle välta patriarkatet och frigöra sig från de traditionella medieaktörernas patriarkala grepp. Barack Obamas användning av Twitter inför valsegern 2008 hyllades som ett banbrytande sätt att föra politisk kampanj. Nu, tänkte man sig, skulle inga diktatorer längre sitta säkert, och när demokratikraven mobiliserades på sociala medier under den arabiska våren väcktes hoppet om sociala medier som demokratins förnyare.
Idag är sociala medier en av de viktigaste arenorna för att utöva yttrandefrihet och ta del av information. Europadomstolen konstaterade detta redan 2015, och den amerikanska Högsta domstolen två år senare. Uppskattningar från 2023 visar att 60 procent av världens befolkning, eller 4,6 miljarder människor, använder sociala medier. I Sverige uppskattas var tredje väljare använda sociala medier för politiska diskussioner.
Lagstiftningen bakom plattformarnas framväxt
En förutsättning för framväxten av medieplattformarna är den lagstiftning som klubbades igenom 1996 som svar på två uppmärksammade rättsfall – Section 230 of the Communications Decency Act. Bestämmelsen har kallats ”the twenty-six words that created the internet” (vilket också är titeln på en bok) och skyddar, med mycket få undantag, sociala medieföretag från att hållas rättsligt ansvariga för material som deras användare publicerar. Samtidigt får företagen fria händer att moderera och ta bort innehåll efter eget gottfinnande.
Författarna till bestämmelsen, republikanen Chris Cox och demokraten Ron Wyden, hade stora förhoppningar med sin nya lag. I ett blogginlägg från 2021 minns den nu 71-åriga Chris Cox tillbaka:
Vår gemensamma vision av framtidens internet var ett virtuellt forum för utbyte av information och idéer i en aldrig tidigare skådad omfattning som skulle upplysa hela planeten. I kongressen förundrades vi över möjligheterna. Eleverna skulle få tillgång till världens kunskap. Medborgarna skulle få otaliga möjligheter att uttrycka sig och delta i samhällslivet. Entreprenörer skulle kunna ta sig an marknader långt hemifrån till nästan noll kostnad. Läkare och vetenskapsmän skulle kunna samarbeta djupare och lösa problem snabbare än vad som någonsin varit möjligt i mänsklighetens historia.
Idag är USA politiskt polariserat, vilket återspeglas i synen på Section 230. Demokrater anklagar sociala medieföretag för att inte göra tillräckligt för att stoppa "hat och desinformation", medan republikaner menar att plattformarna censurerar konservativa röster.
Europa går en annan väg
I Europa valde man under internets unga år en annan väg än den amerikanska. Här blev plattformarnas ansvarsfrihet inte alls lika långtgående. Den europeiska principen innebär att plattformarna kan hållas ansvariga för olagligt innehåll först när de blivit medvetna om dess existens – ett så kallat begränsat mellanhandsansvar.
Reglerna fick dock kritik från flera håll. De kritiserades för att vara oklara, motsägelsefulla och för att leda till att fullt lagligt innehåll togs bort. Även om många sociala medieföretag historiskt uppfattats som varma anhängare av yttrandefrihet, uppgav medieföretag i utvärderingar under 2010-talets andra halva att de känt sig pressade att ta bort innehåll innan de hunnit undersöka materialet – bland annat på grund av de strama tidsramarna.
Att det är yttrandefrihetsrättsligt problematiskt att lägga ansvar på mellanhänder var dock ingenting nytt. I det kända rättsfallet Smith v. California fann Högsta domstolen i USA redan 1959 att en förordning som innebar att en bokhandel blev ansvarig för brottsligt innehåll i böcker han sålde stred mot den amerikanska konstitutionen. En sådan ordning, befarade domstolen, riskerade att begränsa de böcker som såldes till de som bokhandlaren inspekterat – och därmed minska antalet böcker hos amerikanska bokhandlare. På samma sätt kan man undra vilka "böcker" som försvinner från våra flöden när plattformarna pressas att agera snabbt.
På sociala medier är logiken densamma. Men till skillnad från vad som gäller relationen mellan stat och medborgare, där yttranden normalt skyddas konstitutionellt, saknas yttrandefrihetsrättsliga garantier på de privata medieplattformarna. Det senare förklarar juristen Anni Carlsson, som i somras lade fram sin avhandling på ämnet vid Uppsala universitet.
– Yttrandefriheten har traditionellt betraktats som en klassiskt negativ rättighet som innebär att staten inte får begränsa individens yttrandefrihet. Det har som huvudregel inte gällt mellan privata aktörer, säger hon.
– När det nu är sociala medieföretag som har den praktiska makten att bestämma vad människor får säga online ger det upphov till vissa yttrandefrihetsrättsliga problem.
Det finns i princip inga lagar som hindrar medieplattformar från att ta bort innehåll, och i praktiken begränsas vilka yttranden som tillåts av plattformarnas egna användarvillkor, vilket ger dem mycket stor makt.
Samtidigt är plattformarna i regel mottagliga för statliga påtryckningar. Jordi Calvet-Bademunt, jurist vid den amerikanska tankesmedjan Future of Freedom of Speech i Nashville, Tennessee, har sett hur stater förmått plattformar att ta bort lagligt innehåll på sociala medier.
– Det har räckt att en regering uttryckt en allmän oro om vad som sprids på plattformarna för att det ska få konsekvenser, säger han och hänvisar till Facebooks grundare Mark Zuckerbergs brev efter Covid-19-pandemin.
I brevet beskriver Zuckerberg det tryck han och hans kollegor upplevde från Biden-administrationen kring att ta bort vad som under pandemiåren betraktades som ”desinformation”. Han skriver att han tycker att “den statliga pressen var fel” och att han ”ångrar att vi inte var mer öppna kring den.”
Entusiasmen försvinner
I slutet av tiotalet började mer kritiska tongångar höras kring sociala medier. I Svenska Dagbladet ställde statsvetaren Ulf Bjereld frågan: ”Är sociala medier ett hot mot demokratin?” Det hade hunnit bli 2017, Trump hade blivit president och Storbritannien röstat för Brexit. Tidsandan förändrades. I ett tal vid Stanford 2022 betonade Barack Obama hur sociala medier sprider desinformation och polariserar.
I många fall hade kritiken sin bakgrund i konkreta händelser, till exempel att det i sociala medier spridits material från en terrorattack. Så var fallet 2016. Bryssel skakades av två blodiga explosioner som dödade över 30 människor, och sociala medier fylldes av ilska mot invandrare och muslimer, men också av hyllningar av dådet och uppvigling till våld. EU svarade med en uppförandekod mot så kallad ”hatpropaganda”. Ett antal nätjättar, däribland Google, Facebook, Twitter och Microsoft, anslöt sig till koden och lovade att ta bort hatfullt innehåll inom 24 timmar samt främja ”oberoende motbudskap” och ”stödja utbildning i kritiskt tänkande”, som det stod i koden.
Borttagandet av innehåll på plattformarna ökade drastiskt. Under de tre första åren togs omkring 70 procent av det innehåll som flaggats av användare bort – samtidigt som tidigare undersökningar visat att omkring en tredjedel av det som flaggats innehöll något olagligt. Men EU-kommissionen var inte nöjd. Två år senare lanserades en uppförandekod mot desinformation. Bland annat Twitter, Facebook, Google och Mozilla skrev upp sig för att följa vad som beskrivits som EU:s första steg mot att bekämpa ”fake news”.
Borttagandet av innehåll ökade ytterligare. Under det första kvartalet 2018 tog Facebook bort 2,5 miljoner inlägg som på olika sätt varit hatiska – drygt två år senare var antalet 22,5 miljoner. Vad gäller desinformation rapporterade Twitter att man mellan mars och juli 2020 tog bort 14 900 inlägg och ”ifrågasatte” 4,5 miljoner konton för att ha spridit misinformation om pandemin. Mindre än ett år efter att Twitter introducerat sin ”COVID-19 misleading information policy” hade 1 500 konton tagits bort. Några av dem var läkare och epidemiologer, som den svenske forskaren Martin Kulldorff vid Harvard Medical School.
Pressen på plattformarna att ta bort mer innehåll hårdnade. Kulmen kom den 6 januari 2021 med stormningen av Kapitolium – en händelse som beskrivits som ett ”9/11-ögonblick för sociala medier”. I Politico lade dåvarande kommissionär Thierry Breton ansvaret på sociala medieföretagen och menade att den amerikanska ansvarsfriheten under Section 230 hade spelat ut sin roll:
De kan inte längre dölja sitt ansvar gentemot samhället genom att hävda att de endast tillhandahåller värdtjänster.
Några dagar efter stormningen stängdes USA:s dåvarande president Donald Trump av från Twitter och Facebook. Medan somliga hyllade beslutet reagerade andra med skepticism. ”Regleringen av den digitala världen kan inte skötas av en digital oligarki,” skrev Frankrikes finansminister Bruno Le Maire i fransk media. I Politico tyckte Thierry Breton att ”det faktum att en vd kan stänga av högtalaren för USA:s president på eget bevåg är förbluffande”. Samtidigt presenterade han Europas nya vapen mot de allt mäktigare plattformarna – Digital Services Act.
EU:s nya vapen
På många sätt är DSA en unik lagstiftning. Den tyska internetlagen NetzDG, som kritiserades kraftigt för att leda till censur, kan ses som dess föregångare men kan inte jämföra sig med DSA:s innehållsmässiga bredd och geografiska omfattning. Genom DSA behåller EU sitt begränsade mellanhandsansvar men inför samtidigt en rad nya skyldigheter för mycket stora plattformar.
Daniel Westman är specialiserad på it- och medierätt och har gedigen erfarenhet som expert i flera statliga utredningar på yttrandefrihetsområdet. Han kallar förordningen för en pyttipannalagstiftning.
– Den innehåller så mycket! Men det är också det som är det eleganta, det finns någonting för alla. Alla kan tolka den på ett sätt som de gillar, säger han.
Han var inledningsvis oroad för att DSA skulle ta bort plattformarnas ansvarsfrihet helt och bara fokusera på borttagande av innehåll. Men så har det inte blivit, säger han, och lyfter flera skyldigheter som stärker användarna – krav på transparens, möjligheter för användare att klaga på plattformarnas nedtagningsbeslut och krav på plattformarna att motivera vissa borttagningsbeslut.
Det finns dock andra delar i DSA som är problematiska för yttrandefriheten. Jordi Calvet-Bademunt vid Future of Freedom of Speech pekar på att de hårdare kraven på snabb borttagning kombinerat med mycket höga sanktionsavgifter om innehåll ligger kvar – sex procent av företagens årliga globala omsättning – skapar incitament att ta bort för mycket innehåll.
Han ser framför sig hur politiska uppfattningar i kontroversiella frågor är i farozonen och hänvisar till en studie från Future of Freedom of Speech som visar att mer än 90 procent av det innehåll som togs bort från Facebook och Youtube redan innan DSA trätt i kraft var fullt lagligt innehåll. I undersökningen lät tankesmedjan under två veckor 2023 undersöka plattformarnas borttagna innehåll i Sverige, Tyskland och Frankrike.
Resultatet var alarmerande. Över hälften av det borttagna innehållet i Sverige var lagliga åsiktsyttringar i politiska frågor ("general expressions of opinion"). Calvet-Bademunt menar att föreställningen om sociala medier som ett oreglerat ”vilda västern” inte stämmer.
– Inte alls! I själva verket tas mycket mer än olagligt innehåll bort. Och vi ska inte bli förvånade om vi får se ännu mer borttagning av lagligt innehåll under DSA.
Precis som många andra är Calvet-Bademunt bekymrad kring DSA:s regler om att bedöma och begränsa så kallade ”systemrisker”. Plattformarna åläggs att begränsa innehåll som kan innebära till exempel ”negativa effekter på samhällsdebatten och valprocesser samt den allmänna säkerheten” eller ”negativa effekter avseende könsrelaterat våld, skydd av folkhälsan och minderåriga och allvarliga negativa konsekvenser för personens fysiska och psykiska välbefinnande”. Formuleringarna är vaga och kan inbegripa i princip vad som helst, menar Calvet-Bademunt. De ger samtidigt stort tolkningsutrymme till EU-kommissionen, som är det organ som har i uppgift att se till att reglerna efterlevs.
– Det finns oändligt många inlägg som kan tolkas som en systemrisk enligt lagtexten. Och även om man inte säger det rakt ut, så riktar man sig också mot lagligt innehåll och klassar det som hatiskt innehåll eller desinformation, säger han.
Hur högt, eller lågt, taket blir på sociala medier beror på hur regelverket tolkas och, säger Calvet-Bademunt, vem som är kommissionär.
– Hittills har vi haft en kommissionär som haft ett ensidigt fokus på borttagning av innehåll, även sådant som är lagligt. Bland annat har Thierry Breton uttryckt att nedstängning av hela plattformar kan vara en motiverad åtgärd under DSA, och i det senaste öppna brevet till Elon Musk visade han att DSA kan få global påverkan eftersom EU också bevakar sådant som sägs utanför unionen.
Också Daniel Westman lyfte på ögonbrynen när han såg kommissionärens senaste brev. Även om han tycker att det är för tidigt att dra några slutsatser om hur regelverket kommer att tolkas, så tycker han att uttalandet är problematiskt och ”i någon mån ger kritikerna rätt”.
Att ett politiskt organ ges så mycket makt över vad som yttras är inte kutym när det kommer till yttrandefrihetsregleringar.
– Den traditionella utgångspunkten för yttrandefriheten är att skydda enskilda från staten, det är staten som har setts som hotet. Men de senaste åren har perspektiven förskjutits. Nu ser man att staten, genom EU, går in som en beskyddare för yttrandefriheten, säger Daniel Westman.
Han poängterar att kommissionen inte är vilken myndighet som helst. Här finns politiska agendor, som att ta hårdare tag mot skadligt innehåll, och möjligheter att som både lagstiftande och verkställande organ sätta en långtgående press på plattformarna. Det är en tveksam konstruktion, menar han.
– Frågan är om plattformarna vågar stå emot kommissionen om man börjar göra allt för långtgående inskränkningar av yttrandefriheten. Det lär dröja innan vi får svar på det.
Louise Lennartsson
Prenumerera eller stötta Rak höger
I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
https://futurefreespeech.org/open-letter-to-thierry-breton-on-the-dsas-threats-to-free-speech/ och https://thenationaldesk.com/news/americas-news-now/free-speech-groups-blast-eu-official-who-sent-elon-musk-disinformation-warning-alarming-european-union-commissioner-for-internal-market-and-services-thierry-breton-x-donald-trump
 | A guest post by
|
En bra och viktig diskussion som Ulf Bjereld startade 2010. Då sågs nog sociala medier som en oändlig möjlighet till yttrandefrihet. Vem som helst kunde säga, i princip vad som helst till vem som helst. Tidningar, böcker mm blir ointressant i framtiden, allt går att nå med hjälp av hygglig internetuppkoppling. Jag tror om man blickar tillbaka i historien så har sociala förändringar och även teknisk utveckling lett till detta i alla tider. Jag tror, efter att ha tänkt mycket på detta är att låta det vara totalt fritt, sedan kanske det kommer finns någon typ av begränsning men där är jag inte tillräckligt insatt för att göra en bedömning. Vad detta innebär för demokratin, som vi ser den idag är en helt annan diskussion.
Tack Louise för att du lyfter den viktiga frågan om den mänskliga rättigheten att få uttrycka sig. Kommer vi i framtiden att kunna uttrycka oss fritt genom poesi, böcker, musik eller konst? Kommer allmänna sammankomster i framtiden att bevakas av censorer? Redan idag ser vi tendenser till detta.