Könstransitionen botade inte ångesten
Könstransitionen botade inte ångesten
Könsdysforin botas inte alltid av könsbekräftande vård. Depression och ångest består, likaså självmordsfrekvensen. Kanske missförstår vi orsaken till att så många unga känner sig obekväma i sitt kön.
Tillvaron är ett sjukhus, där varenda patient är besatt av en längtan att byta säng.
Så inledde Charles Baudelaire en av sina mest kända dikter. Diktarjaget frågar sin missnöjda själ var den skulle trivas i stället? I varma Lissabon? Själen svarar inte. Hektiska Rotterdam? Själen förblir stum. Batavia? Själen tycks död. Men norrskenets Torneå då, försöker diktarjaget slutligen: Äntligen exploderar min själ, och i sin vishet ropar den till mig: ‘Var som helst! Var som helst! Bara det blir bortom denna värld!’
Jag tror att Baudelaire hade rätt om att det finns en hemlöshet i varje människa. Förmodligen är denna upplevelse som starkast under ungdomen. Tydligast i dag är det för dem som känner att de inte passar in i den könsroll som följer med deras könstillhörighet. En av dem som upplevde detta starkt är Emelie Köhler, som jag intervjuade i söndags i min podd. Som barn var hon vad som kallas “pojkflicka”, men det var inte något stort besvär. Problemen började i puberteten. Successivt blev hon alltmer övertygad om att hon behövde en könskorrektion – och könsbekräftande vård. Men vad fick henne att tro att det var hennes kropp som behövde förändras?
– Mitt mål med transition var att slippa känna att trans var ett så stort tema i mitt liv på något vis. Det är väldigt stressigt att leva som socialt transitionerad. Du ber folk använda ett annat pronomen, du har bytt namn. Jag ville kunna gå vidare och leva som andra.
Emelie Köhler levde fyra år som trans, men påbörjade sedan resan tillbaka. Från könstransition till detransition. I dag driver hon ett instagramkonto som heter Detrans Dissident och en hemsida som heter detransinfo.se, för att hjälpa andra detransitionerade. Det är en grupp som vuxit på senare år. Egentligen är det inte alls konstigt, på ett rent statistiskt plan. Antalet barn och ungdomar som vänder sig till vården för att de upplever att de är födda i fel kön – könsdysfori eller transsexualism – har ökat lavinartat på senare år i Sverige. 1998 var andelen av befolkningen som diagnosticerats med könsdysfori strax över 0 av 100 000 invånare, för att 2007 ligga på totalt 31 personer. Tio år senare hade antalet ökat med över 2 300 procent, till 727 personer. År 2018 hade totalt 5841 personer – 1 av 1700 – någon könsdysforidiagnos i Sverige. Och de som får diagnosen har under samma period blivit allt yngre, och är främst flickor numera. I en genomgång av Socialstyrelsen från i höstas visade det sig att 38 procent av de sökande under 18 år hade fått pubertetshämmande behandling och 28 procent könskonträra hormoner. Det kan få oåterkalleliga konsekvenser.
När det handlar om en sådan drastisk ökning är det klart att en del av dem kommer ångra sig. Men det finns fog att tro att behandlingen som ges inte hjälper med grundproblemet. Det var också ett möte med två transpersoner som hade genomgått transition flera år tidigare som fick Emelie att börja tänka om. De hade haft tid att landa i det hela och kunde därför ge en riktig bild av vad det innebär.
– Jag hade nog en förväntan att de skulle vara ett slags faddrar till mig och liksom klappa mig på axeln och säga att “du ska bara ta dig igenom detta så blir det bra sedan”. Men i stället blev jag snarare varnad.
De hon pratade med hade fortfarande problem med depression och ångest, trots sin transition. Vad viktigare var pratade särskilt en av dem om att man inte kunde förvänta sig att all dysfori skulle försvinna, att obekvämheten inför kroppen skulle förmodligen bestå.
– En av dem uttryckte det som att han upplevde som att han först var i ett fängelse, och transitionen var att gå in i ett annat fängelse.
Ångesten, vantrivseln fanns kvar. Dysforidiagnosen blev något att fästa ångesten vid.
Missförstår vi vad som sker? En sak som återkommer i berättelserna är att många unga kvinnor känner sig obekväma i kvinnokroppen, i kvinnorollen. Men om tidigare generationer då drog slutsatsen att de behövde vidga könsrollen, har allt fler i dag kommit fram till att de är deras egna kroppar som ska ändras. Transideologin gör utrymmet trängre för de som inte passar in i förväntningarna, trots att man påstår motsatsen.
– När alla runtomkring köper det här nya sättet att se på kön, då får vi en spridningseffekt som vi ser i den kraftigt lutande kurvan.
Emelie Köhler har på senare tid varit med i Sverige möts och Uppdrag gransknings program Tranståget. Men ännu har inte transrörelsen bemött henne. Det är något med den tystnaden som är talande. När någon genomgår en könstransition får de stöd, av hbtq-rörelsen och andra, men när detransitionerade vill föra ett samtal är det få som möter upp. De passar inte i berättelsen om effekten av en könstransition. Att vården inte berättade för henne om de studier som visade att måendet inte blev bättre efter transition, ser hon i dag som ett svek, berättar hon. Den sortens information stör narrativet.
En förklaring till att frågan är känslig är att transpersoners identitet är beroende av omgivningens bekräftelse, vilket innebär att alla måste vara med på tåget för att transitionen ska fungera fullt ut. Nyligen dömde Justitiekanslern en lärare på Lunds universitet för diskriminering efter att ha felkönat en student. Uppsåtet var inte att kränka, slår JK fast – tvärtom försökte läraren lyfta de egna fördomarna. Men JK tog fasta på obehaget hos den som drabbades.
Detta skiljer transfrågan från andra närliggande, som sexuell läggning. En hetero- eller homosexuell är inte beroende av andras erkännande, eftersom det handlar om sexualitetens riktning. Men könsidentitet handlar om vad man är, inte vem man riktar sig mot. Därför får man ibland höra att den som kritiserar transideologin förnekar människors existens. Kritik uppfattas som ett existentiellt hot, snarare än en meningsskiljaktighet.
Om transvården inte hjälper dem som söker hjälp, om de psykiska besvären består trots transition, om självmordsfrekvensen består på en hög nivå, då är det något vi måste diskutera mycket mer. Varför inte börja med att lyssna mer på personer som Emelie Köhler?
Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Förlåt en gamling (nybliven pensionär), men någonstans verkar det som att världen blandar ihop det som är våra biologiska kön och det som vi skulle kunna kalla för våra "sociala kön", om man kan tala om det.
En persons biologiska kön är genetiskt bestämt och, bortsett från en del väldigt sällsynta genetiska defekter, strikt binärt. Det är inget vi kan göra något åt, varken med hormonbehandlingar eller kirurgiska ingrepp.
Däremot socialt, intar en person en mängd olika roller, beroende på sammanhang och personlig läggning. Den kan ha en yrkesroll i sitt arbete, en annan i hemmet, en tredje bland vänner, och så vidare. Sociala roller har traditionellt många gånger förknippats med det ena eller det andra biologiska könet, men det är givetvis en konstruktion. Fundamentalt sett är det inget, eller borde inte vara något, som hindrar, till exempel, en kvinna att inta sociala roller som traditionellt förknippas med män, eller tvärt om.
Är det inte någonstans där det skär sig, när en persons läggning eller sociala önskningar kommer i konflikt med de egna eller omgivningens förväntningar, givet ens biologiska kön? Kanske är det speciellt i tonåren svårt att frigöra sig från den typen av förväntningar och bejaka de intressen och ambitioner man har som individ. Det kan kosta på att bryta mot den traditionella normen, vilket kan få både unga och äldre att tvivla på sig själv och vem man egentligen är.
Att behandla det här med hormoner och kirurgiska ingrepp framstår som enormt egendomligt, när det snarare handlar om att stötta inte minst unga människor att forma sina liv utifrån sina specifika intressen och förmågor, så gott det går, utan att ständigt snegla på biologin.
Behöver vi inte också en diskussion om den totalt missvisande terminologin som ger en felaktig bild av vad det handlar om? "Könstransition" är falsk marknadsföring, det finns ingen som kan byta biologiskt kön på riktigt och det förklarar nog också en hel del av besvikelsen. Det går inte att operera sig till eller käka tabletter till att få det andra könets kropp. I grund och botten finns det mycket man önskar sig som man aldrig kan få och det andra könet är liksom förmågan att flyga två saker som kirurgin inte på något sätt är i närheten av att kunna ge oss ännu, om någonsin.