Klok nog att inte balla ur – galen nog att se klart
Från Sovjets tvångspsykiatri till dagens mjuka konformism: när sanningen blir farlig lär vi oss att spela med. Men priset är att vi till slut glömmer vad vi själva tycker.
Vilka förebilder har du? Frågan om vem man ser upp till ställs i massor av sammanhang, men jag har alltid haft svårt att ge ett bra svar. Inte för att det saknas exempel på människor jag ser upp till, utan för att det är svårt att se hur deras bedrifter eller egenskaper ska appliceras i mitt eget liv. Risken är dessutom att det kan låta som att man förhäver sig själv. Något jag däremot bär runt på är ett radband med avskräckande exempel – människor som fallit, som ballat ur på olika sätt. Inte för att håna dem, utan som ett memento mori.
För man kan bli galen av samtiden. Ju närmare man tittar, desto mer stirrar galenskapen tillbaka på dig.
Efter att ha tillbringat många år i Kina – och lärt sig hantera en förtryckande enpartiregim – återvände Ola Wong till Sverige i mitten av 2010-talet. Men det blev inte riktigt som man kunde förvänta sig. I sitt sommarprat i P1 (2020) återger han en journalanteckning från akutkliniken på S:t Göran:
Inkommer med anledning av att hans familj inte tycker att patienten beter sig som vanligt. Blivit helt upptagen av tankegångar kring det inrikespolitiska läget i Sverige och vad som hänt med det stora flyktingmottagandet här.
Inte bara hans närstående utan även andra i mediebranschen tittar på honom “som att han var galen” när han försöker diskutera riskerna med migrationskrisen. Diagnosen blev det “utmattningssyndrom”. Själva kontakten med psykiatrin fick Wong att, enligt journalanteckningen, se “ytterligare paralleller till Kina där oliktänkande kan bestraffas med psykiatrisk vård.”
Var det Ola Wong som var galen eller var det samtiden?
Med sovjetisk logik hade han i alla fall rätt “symtom”: ihärdighet, kamp för sanningen – och i manualerna nämndes även “reformvanföreställningar” (idén att samhället kunde förändras). Diagnosen hette “trög schizofreni” och användes för att stämpla dissidenter som sinnessjuka. Serbskij‑institutet i Moskva skrev utlåtandena, därefter följde ofta obestämd tvångsvård. En betydande andel av de politiska fångarna passerade psykiatrin under 1970–80‑talen – tusentals fall kan beläggas.
En del såg det säkert, helt korrekt, som ett sätt för makten att skydda sig, varken mer eller mindre. Men många kan säkert ha trott på vad de gjort. Logiken var lättfattlig: i den bästa av sovjetiska världar måste den som ändå är missnöjd helt enkelt vara galen.
Naturligtvis vet vi idag att dissidenterna inte led av någon schizofreni; de var friska människor med legitima invändningar mot systemet. När västliga psykiatriker senare granskade flera av dessa fall fann man, föga förvånande, inga tecken på verklig mental sjukdom.
Tyvärr har Sovjetunionen blivit nästan obrukbart som exempel på senare år. Det föll ju ihop och har därför, enligt logiken att endast vinnare är intressanta, ingen bäring på oss i dag. Därför har vi fått bevisat att den sovjetiska kommunismen inte var det bästa systemet, vilket vi dessutom visste redan innan eftersom vi är lika övertygade om att vårt system är det bästa inte bara i världen i dag utan i hela världshistorien. Men självbelåtenheten är förrädisk. Visst, vi är inte en totalitär stat, men även våra demokratier har vissa auktoritära drag. Att ifrågasätta grundläggande sanningar leder inte till att du sätts i arbetsläger, däremot kan du bli av med arbetet. Trycket är annorlunda, mjukare. Syndakatalogen har en annan form, men impulsen att pressa in människor i mallen är där.
I sitt sommarprat berättade Ola Wong om hur hjärntvätt använts av kommunistpartiet i Kina. Man bryter ned människor med förhör, tortyr och oavbrutna kritikmöten. Om partiet säger att taket är svart, då är det svart – även om det lyser vitt framför dina ögon. Syftet är inte att övertyga dig genom argument, utan att forma dig till att acceptera den officiella sanningen tills du tänker och känner i takt med den.
Till slut kan du bära två motsägande tankar i huvudet utan att det skaver. Dissonansen är borta. Både kommunistpartier och religiösa sekter använder den här metoden av ett enkelt skäl – den fungerar. Människor som genomgått den här sortens hjärntvätt i unga år beskriver det ibland som en religiös upplevelse. Inte som något som övertygade dem – utan som något som tog över dem. Omformade dem i grunden.
Det finns mildare versioner. Som att få människor att tvivla på sig själva. Det kan handla om det som på engelska kallas gaslighting: Du inbillar dig bara. Du borde veta bättre. Du förstår så lite. Du är galen.
Om det inte fungerar kan man i stället få det att handla om någons karaktär. Nej, du har inte fel i sak, men varför är detta så viktigt för dig? Det är obehagligt att du är så angelägen om det. Något inom dig är trasigt. Hjärtat sitter inte på det rätta stället. Fel värdegrund.
För femtio år sedan, djupt inne i Gulag, skrev två politiska fångar – Vladimir Bukovskij och Semjon Gluzman, den korta skriften Handbok i psykiatri för dissidenter (1974). Boken spreds i hemlighet för att lära potentiella regimkritiker hur man uppträder under förhör och sinnesundersökningar för att undvika att stämplas som mentalsjuk. Bukovskij, som själv tvingats genomgå “rättspsykiatrisk” tvångsvård, och Gluzman, som vägrade diagnosticera friska människor åt regimen, sammanfattade sina erfarenheter. De gav konkreta tips om hur man tonar ned sitt engagemang, låtsas anpassa sig och ”ger psykiatrikern minsta möjliga chans att förklara dig galen” .
Det är kuslig läsning – utifrån är det uppenbart att det var omgivningen som var galen, inte dissidenterna. Men nuet är alltid otydligare.
När tvångsmedel ersätts av sociala belöningar och risker uppstår en annan teknik för att hantera motsägelsen: ketman.
När den franske diplomaten Arthur de Gobineau reste i 1800-talets Persien lade han märke till ett särskilt sinnestillstånd: människor gav läpparnas bekännelse till islam och makten, men behöll sina verkliga övertygelser för sig själva. Han kallade det ketman – offentlig lydnad, privat avvikelse. Ketman gav andrum: man överlevde genom att säga det som krävdes och tänka något annat. Rädslan höll massan i schack, ketman bevarade ett litet inre rum där drömmen om något annat kunde leva.
Czesław Miłosz tog upp begreppet i boken Själar i fångenskap (1953) och visade hur det blev vardagsetik under kommunismen: nicka offentligt, tänka fritt privat. Mekanismen är enkel: yttre belöningar och milda hot styr beteendet, språket byter betydelse, och man lär sig att läsa signaler i stället för innehåll. Man måste leva mellan raderna.
Ketman fungerar – den skyddar – men den formar även oss också, och om man bär den för länge vet man till slut inte vad man faktiskt tycker, bara vad man bör säga.
Men man blir lätt galen av dissonansen, att känna sig tvingad att säga det uppenbart osanna. Att jamsa med i propaganda. Att balla ur är att låta galenskapen vinna över en. Det är därför jag samlar på avskräckande exempel – inte för att håna, utan för att minnas hur snabbt oliktänkande spottas ut när de trampar fel. Man får inte göra det för lätt för dem.
Men att gå i inre exil, lära sig de olika minfälten utantill, inte låta dem nagla fast en, blir i längden korrumperande även för en själv. I ett klimat där ketman är normen blir sanningen subversiv och sökande efter den stämplas som fanatism. Att acceptera motstridiga sanningar samtidigt, utan att ifrågasätta, upphöjs till mognad.
Risken här är inte främst att man spärras in, utan att man sakta lär sig att spärra in sig själv.
Ivar Arpi
Prenumerera på eller stötta Rak höger
I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Mycket viktigt ämne tycker jag. Faran finns alltid att vi säger en sak och tycker något annat av rädsla att bli utstött. Ketman-ordet har jag inte kännt till tidigare - bara företeelsen. Tack Apri för att du lyfter fram viktiga ämnen och personer som inte når oss andra så lätt. Jag lyssnar inte till alla sommarpratare i P1.
Det här är när Ivar är bäst tycker jag. Kommer bort från den dagsaktuella politiken och närmar sig andra ämnen. Det han skriver i sådana sammanhang ger en möjlighet till egen reflektion bortom dagsaktuella polariserande ämnen. En liten reflektion med koppling till Ola Wong och sanningen, då är Ola ett exempel och inte honom det handlar utan sanningen. Vad är sanningen? Då menar jag inte i diktatoriska eller i skymningsdemokratiska stater, utan i länder som utger sig för att vara demokratiska. Blir sanningen ens ett eget ok dvs ngt som till sist blir en börda på ens axlar. Blir ens egen sanning ngt som jag måste försvara i alla sammanhang, jag ser inte skogen för träden? Ibland läser jag skribenter som verkar vara i den skogen, men framförallt en uppmaning till mig själv att fundera på den sanning som förs fram.