Ju större familj, desto mindre narcissism – tro mig, jag vet
En stor syskonskara betyder ofta kaos och trängsel, skriver Susanna Birgersson. Men mitt i det högljudda livet lär man sig också något viktigt: man är inte universums centrum.
Varför får man fem barn? Varför ger man upp sin egen frihet, möjligheten att ägna sig åt sina intressen, rikta fullt fokus på sin karriär, åka på de resor man vill – för att i stället ta emot det ena barnet efter det andra, föda, kläda och fostra dem alla i nära tjugo år? Varför gör man en sådan sak, när man inte måste? I den här texten svarar Ivar Arpi på den frågan. För att vi kan, för att det är meningsfullt, för att det mesta i livet är lättviktigt i jämförelse. Ungefär så.
Tyvärr har jag inte riktigt fem barn själv så jag har inget att tillägga om reaktionerna på att ha en normbrytande stor barnaskara. Däremot kan jag bidra med en aspekt av storfamiljslivet som jag är mycket väl förtrogen med: att själv ha många syskon. Hur många du i detta nu än gissar att jag har, så har jag fler, nämligen nio stycken. Vi är tio, utspridda på 24 år. Samma mamma och samma pappa. Jag är nummer tre och hade redan hunnit flytta ut när minsta lillebrodern anlände. Jag vet, så att säga, vad jag pratar om när jag skriver om vad det innebär att ha många syskon.
Det är inte nödvändigtvis roligt att vara en av många. Jag minns att jag avundades klasskamrater som var ensambarn: tänk att få ha mamma och pappa för sig själv, att få bo och leva i en miljö där det är lugnt, där det är tyst, där det är rent och alltid snyggt. Tänk att bara kunna vara på sitt rum och läsa i fred, aldrig tvingas ut till vilda polis-och-tjuv-lekar, slippa de eviga cykelutflykterna som storebröderna arrangerade, slippa passa småsyskon, slippa tvingas vika kläderna i de fruktansvärt stora tvätthögarna, slippa ta hand om disken efter middagen, slippa, slippa, slippa. Min barndom handlade rätt mycket om att längta efter att slippa saker...
Ja, ni hör, det var sannerligen ingen dans på rosor. Och nog kunde jag behövt lite mer riktat föräldrafokus nån gång emellanåt, nog kunde jag mått bra av att lite oftare bli sedd och bekräftad utifrån mina unika förutsättningar, det är klart, men samtidigt tänker jag i dag att mycket av det jag tyckte var jobbigt, var betydelsefullt, där och då, men också nu.
Man kan säga såhär: som ett av tio barn lär man sig snabbt att man inte är universums centrum. Generellt sett är det en bra insikt, eftersom den är – sann.
Att det inte fanns så mycket pengar var inte enbart dåligt. Vi fick visserligen ett ganska omfångsrikt barnbidrag av staten – men tio barn och en prästlön gjorde att mamma alltid tittade efter nedsatta priser, aldrig slängde mat som kunde ätas senare, skor som kunde lagas eller kläder som kunde ändras och ärvas. Vi förväntade oss inte dyra julklappar. Vi åkte på kristna sommarläger där vårt uppehälle betalades av organisationerna som hade bjudit in pappa att tala. Aldrig någonsin var vi på semester som liksom bara var semester. Men jag har svårt att tro att en lång och trång bilresa genom Europa (det var sånt mina klasskamrater gjorde) hade varit roligare än de läger vi åkte på: Massvis med jämnåriga barn, relativ frihet eftersom de lite äldre barnen ofta sov på andra ställen än föräldrarna, undervisning, lek, glass, bad, nya kompisar – det var underbart. Och billigt.
Inte sällan hör man människor säga att de väljer bort fler barn av ekonomiska skäl. Det får mig att skratta högt, fast tyst. Du vill inte ha fler barn för att du tycker att det är jobbigt, tänker jag då – och det är det också – men ingen medelklassvensk familj skulle lida särskilt svårt av att utöka familjen från ett till två, eller två till tre barn.
Mina föräldrar hade ingen tanke på att vi skulle vara som andra, få det som andra hade, se ut som andra eller tala om samma saker. Tvärtom, tror jag. Därför hade vi ingen tv. Jag hörde om företeelser som Falcon Crest (hette det så?), Beverly Hills, Dallas, Lotta Engberg och Backstreet Boys, men jag hade aldrig sett, aldrig hört. Det var lite tråkigt, men inte så farligt ändå. Jag levde i de världar jag lärde känna i böckerna. Jag var på stadsbiblioteket flera gånger i veckan, lämnade och lånade. Ibland satt jag där och läste. (Det var fortfarande tyst och lugnt på biblioteken på den tiden.)
Vi var annorlunda på alla sätt och vis. Och vi var många som var annorlunda, och det fanns en trygghet i utanförskapet.
Jag hade alltid någon att leka med (det enda jag saknade var lugn och ro). Jag visste hur man hävdade sin plats i en skock barn. Jag kunde underordna mig i en hierarki, men också leda leken. Jag kunde slåss, om det behövdes. Jag kunde diskutera och förhandla. Jag kunde ta hand om mindre barn (bra om man sedan vill tjäna lätta pengar som barnvakt), jag kunde prata med större. Det sociala samspelet i skolan var inget jag funderade på. De coola tjejerna var ointresserade av mig, och jag var ointresserad av dem. Killarna som retades täppte jag till käften på. Jämfört med storebrödernas stundtals obarmhärtiga behandling, var de jämnåriga pojkarna en enkel match. Ville jag vara som alla andra, med två syskon, tuffa kläder, eget rum, normala semesterresor? Det ville jag väl – men det spelade inte så enormt stor roll faktiskt. Jag levde mitt liv, så som det var i vår familj. På dagarna var jag i skolan, men jag identifierade mig inte med klasskamraterna, jämförde mig inte så mycket, förväntade mig aldrig att mitt liv skulle vara som deras.
Jag tänker likadant om mig själv nu, men också om mina barn. Det är inte viktigt att de är som alla andra, utan rentav bra om de utgår från att de är annorlunda. (De tror till exempel på Gud och går i kyrkan på söndagarna. De lyssnar på klassisk musik och får sina fiskar varma om de svär, använder könsord eller talar respektlöst till vuxna. De kommer sannolikt att få mobiltelefoner långt senare än de flesta.)
Man måste inte sticka ut för sakens skull, som identitet, som poserande och provokation, men andras liv är heller inte ledstjärnan.
I dag befinner sig min syskonskara mellan 25 och 50 år. En blev elektroingenjör, en annan polis. En sjukgymnast och en logoped, två rektorer och två musiker, och lite annat. Vi går i olika slags kyrkor och har olika musiksmak. En del pratar jag med varje vecka, andra ett par gånger om året. Några relationer präglas av påtagliga meningsskiljaktigheter, andra tycker, behändigt nog, precis som jag. Men varje syskon påminner mig om olika delar av vem jag är, hur vår familj är, hur det var och hur det blev. Alla står mig nära, på olika sätt, alla är de del av en massiv trygghet. Deras barn är mina barns kusiner. Eftersom min man också har många syskon (inte jämfört med mig, men jämfört med snittet) har barnen så många kusiner att jag har tappat räkningen. Det är människor som ingår i ett unikt livslångt, slitstarkt nätverk.
En del tycks mena att det är bra att vi i västvärlden får allt färre barn – det finns ju ändå så många människor sammanlagt i världen, lite väl många till och med. Det förundrar mig att man kan resonera så, som om människor är utbytbara, som om det totala antalet är det enda som spelar roll, och den produktion vi kan använda dessa människor till. Det är en absurt atomistisk människosyn och en hyperliberal samhällssyn. Filippinska gästarbetare och thailändska bärplockare, indiska programmerare och somaliska taxichaufförer kan inte ersätta de människor som jag hör ihop med, på gott och ont för hela livet – även om de tillfälligt kan lösa en arbetskraftsbrist.
Stora familjer och starka släktband har länge ansetts vara gammaldags och begränsande, något som tillhörde bondesamhället och det förmoderna Sverige. Invandrade klaner, importerade hedersnormer och extrem trångboddhet har gett en ny och dyster konnotation till föreställningen om vad en stor familj är. Men jag undrar om det inte spirar en motrörelse: Familjerna som flyttar från storstäderna, som hoppar av statusjakten, som renoverar gamla hus och låter barn och hönor springa fritt, kvinnorna som omfamnar sin livgivande roll och män som hellre hugger ved till uppvärmning än springer på inspirationsevent i för smala jeans. Kanske önsketänker jag, men jag vet i alla fall att jag är innerligt glad att mina föräldrar aldrig hade en tanke på att vara som alla andra.
Många barn är inte ett moraliskt imperativ. Alla kan heller inte få precis det antal de skulle önska sig. En del syskonrelationer är så förgiftade att inget gott kommer ut av dem. Barn är inte nödvändigtvis kallet och meningen med livet för precis alla. Och tack och lov finns det människor som lägger mer tid på andra viktiga arbetsuppgifter än att på föröka sig. Vi kan inte alla flytta ut på landet och ägna oss åt barnalstring och självförsörjande jordbruk. Men den som känner att omgivningen ifrågasätter valet att få fyra eller fem eller rentav sex barn (ingen får väl tio längre) kan lugnt strunta i dessa ifrågasättanden. Som del av en stor syskonskara kan man förvisso känna sig lite obetydlig – men samtidigt får man en helt självklar plats i tillvaron.
Det är möjligt att sådana som jag är ovanlig och underlig i dag. Men faktum är att majoriteten av de människor som lever nu härstammar från de riktigt stora familjerna. När dödligheten bland barn och unga fortfarande var hög, försvann de små familjernas släktled. En relativt ny studie indikerar att nästan hälften av alla kvinnor och män som föddes i norra Sverige mellan 1885 och 1990 saknade barnbarnsbarn drygt hundra år senare. Släkten hade dött ut. En av de faktorer som spelade störst roll för om släktledet hade fortgått in i vår tid, var storleken på familjen. Ju fler barn, desto större chans att det fanns ättlingar fyra generationer senare.
I dag överlever de allra flesta barn till vuxen ålder, och de flesta klarar sig över den fertila åldern. Medellivslängden ligger runt 80 år. Det är ett oerhört framsteg, det moderna samhället och den tekniska utvecklingens ojämförligt största bedrift. Också de mindre familjernas släktled kommer att fortgå i högre grad – åtminstone om de atomistiska antinatalisternas destruktiva budskap kvävs i sin linda.
Men när jag tittar på våra familjefoton kan jag inte låta bli att förundras. Tänk att jag hör ihop med alla de där människorna, att jag får vara en självklar del av deras liv.
Susanna Birgersson
Prenumerera eller stötta Rak höger
I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Som vanligt en fantastisk text från Susanna. Må hon få mer inflytande i vår tid!
Jag har, eller hade, bara fyra syskon. Men det är nu på gamla dar det blir mindre roligt. Två har dött. Det har varit bra lektioner i att dela och att respektera olikheter. Fö vill jag passa på att uttrycka min uppskattning av dina bidrag till GP’s ledarsida!