Ju större familj, desto mindre narcissism – tro mig, jag vet

En stor syskonskara betyder ofta kaos och trängsel, skriver Susanna Birgersson. Men mitt i det högljudda livet lär man sig också något viktigt: man är inte universums centrum.

Foto: Stephen Simpson/Getty

Varför får man fem barn? Varför ger man upp sin egen frihet, möjligheten att ägna sig åt sina intressen, rikta fullt fokus på sin karriär, åka på de resor man vill – för att i stället ta emot det ena barnet efter det andra, föda, kläda och fostra dem alla i nära tjugo år? Varför gör man en sådan sak, när man inte måste? I den här texten svarar Ivar Arpi på den frågan. För att vi kan, för att det är meningsfullt, för att det mesta i livet är lättviktigt i jämförelse. Ungefär så.

Tyvärr har jag inte riktigt fem barn själv så jag har inget att tillägga om reaktionerna på att ha en normbrytande stor barnaskara. Däremot kan jag bidra med en aspekt av storfamiljslivet som jag är mycket väl förtrogen med: att själv ha många syskon. Hur många du i detta nu än gissar att jag har, så har jag fler, nämligen nio stycken. Vi är tio, utspridda på 24 år. Samma mamma och samma pappa. Jag är nummer tre och hade redan hunnit flytta ut när minsta lillebrodern anlände. Jag vet, …