Jämställdhetsmyndigheten vill göra sig odödlig
Tidöregeringen har börjat minska jämställdhetsstyrningen i staten. Nu kontrar Jämställdhetsmyndigheten med att kräva att modellen permanentas, utom räckhåll för framtida regeringar. Står Tidö emot?
Tips! Ny podd utforskar moderskapet
DÄGGDJUR – en podd om barn och oss som har dem
I den nya podden Däggdjur möts Anna Björklund, Tina Hemmingsson och Sofie Westberg för att prata om det som verkligen händer när man väljer att, eller av en slump, föröka sig – och sedan lever med konsekvenserna. Med sammanlagt tretton stycken barn mellan sig är de på god väg att lösa fertilitetskrisen.
Podden tar sig an frågor som förlossningen som en extremsport, sömnen, maten, fritiden, kulturen, liv och död, stat – eller by. Och papporna, behövs de ens?
Lyssna på podden Däggdjur som inspiration för ett barnrikare liv, eller som ett hormonfritt preventivmedel.
Ett smakprov:
Här hittar ni podden!
Varför finns Jämställdhetsmyndigheten kvar under Tidöregeringen? Varför fortsätter Tidöregeringen föra en jämställdhetspolitik som går rakt emot allt man säger sig tro på?
Det är frågor jag har ställt i texter, poddar och andra sammanhang sedan Tidöregeringen bildades efter valet 2022. Men det är inte hela bilden, ska det visa sig – även om det finns mycket kvar att göra.
I söndags intervjuades jag i SVT Agenda om hur det egentligen står till med jämställdheten i Sverige. Mitt svar var att politiker och myndigheter i Sverige är missnöjda med folket, som inte väljer exakt lika trots att man försöker tvinga dem. Men är det jämställdhet att få andelar och siffror att se bra ut på pappret, även om verklighetens kvinnor och män får mindre frihet att styra sina liv? Styrningen av jämställdhetspolitiken är, sade jag, tyvärr fortsatt ideologisk och radikal även under Tidöregeringen. De klippte ihop det till ett kort inslag som fick inleda kvällens debatt. Sedan klev Annika Strandhäll, jämställdhetspolitisk talesperson för S, och Nina Larsson, jämställdhetsminister från L, in i studion. Det blev en hetsig debatt, som skylde det faktum att skillnaderna mellan dem är små. Egentligen är de eniga om det mesta, förutom hur fort det ska gå.
Debatten kretsade dels kring jämställdhetens tillstånd i Sverige i stort, dels kring valrörelsefrågan om de öronmärkta pappamånaderna i föräldraförsäkringen. KD vill avskaffa dem, SD håller med, Larsson vill behålla dem och helst lägga till ytterligare en. Strandhäll vill tvångskvotera hela ledigheten, eftersom människor tycks välja fel om de får välja själva. Något hon flera gånger poängterade i Agenda.
Så vad tycker folk i gemen? I en Kantar Sifo-mätning från 2022 svarade 71 procent av svenskarna att de tyckte att föräldrarna själva ska få bestämma över hur föräldraledigheten tas ut. Bara 17 procent ansåg att Annika Strandhäll, Nina Larsson och deras riksdagskollegor ska avgöra det.
Övertygelsen om att staten måste korrigera medborgarnas val delar Larsson och Strandhäll fullt ut, trots att de formellt befinner sig på varsin sida om blockgränsen. Och ståndpunkten är så självklar i Sverige, ett slags offentlig grundvärdering, att den passerade kvällens debatt utan att ifrågasättas.
Men scenen i studion ger en missvisande bild. För om man lyfter blicken från den inrutade debatten och ser vad som faktiskt har hänt sedan 2022, upptäcker man att Tidöregeringen i det tysta har gjort en hel del. Inte allt, inte nog — men tillräckligt för att det inte ska kallas ingenting.
JiM-uppdraget — Jämställdhetsintegrering i Myndigheter — omfattade under perioden 2020–2025 53 myndigheter och en organisation. JiHU-uppdraget omfattade statliga universitet och högskolor samt Chalmers och Jönköping University. Sedan 2023 har skrivningar om JiM-uppdraget och återrapporteringskrav successivt tagits bort ur flera av dessa myndigheters regleringsbrev. Jämställdhetsmyndigheten konstaterar själv att detta har tolkats som en signal om att arbetet inte längre är lika högt prioriterat. Detsamma gäller lärosätena. Och den nya konsekvensutredningsförordningen från 2024 tog bort kravet på att jämställdhetsanalyser måste ingå. De särskilda stödstrukturer som bar JiM och JiHU har inte förlängts i samma form. Just därför föreslår Jämställdhetsmyndigheten nu att DO, SCB, Statskontoret, UKÄ, UHR, länsstyrelserna och de själva ska knytas in i ett nytt långsiktigt stöd-, tillsyns- och uppföljningssystem.
De första stegen har tagits för att börja montera ned moralministerierna som har vuxit fram under de senaste decennierna. De normbyggande myndigheter som i stället för att utföra sina kärnuppgifter ägnar sig åt att mästra medborgarna, opinionsbilda och detaljstyra samhällslivet.
För jämställdhetsintegreringen är bara en gren i detta betydligt större system. Den samlade diskrimineringslagen från 2009, och särskilt skärpningen 2017, gjorde “aktiva åtgärder” till en obligatorisk fyrastegsprocess för alla arbetsgivare och utbildningsanordnare. I dag räcker det inte att avstå från diskriminering. Arbetsgivare ska i varje ögonblick kunna bevisa att de följer en påbjuden metod – en evig fyrastegsprocess som aldrig tar slut. Det gäller alla, även där inget konkret fall finns. Frånvaron av problem är i dag ett problem. En risk är något som ännu inte har skett, en diskriminering som inte inträffat, men som en nitisk tjänsteman kan identifiera.
Och i en färsk rapport rekommenderar Jämställdhetsmyndigheten att jämställdhetsintegreringen permanentas och fördjupas genom förordning eller annan varaktig styrning — för alla statliga myndigheter och lärosäten. Kommer Tidöregeringen stå emot?
Ja, Tidöregeringens bantning av ideologiproduktionen är verklig, men ofullständig. Det bekräftas nu av Jämställdhetsmyndighetens egen Resultatrapport 2026 (22/4), med den talande titeln Ojämn styrning ger ojämna resultat. Myndigheten beskriver att regeringens styrning har försvagats: antalet myndigheter med jämställdhetsmål i regleringsbrev har minskat från 99 (2020) till 39 (2024). Andelen myndigheter med jämställdhetsskrivningar överhuvudtaget har gått från 68 procent (2017) till 49 procent (2024). Färre har återrapporteringskrav, och efter januari 2026 saknas generell styrning om jämställdhetsintegrering i regleringsbreven.
För jämställdhetsapparaten är detta ett problem. För den som vill återföra myndigheter till sina kärnuppgifter är det snarare början på en sanering.
Och Nina Larsson är på flera sätt en aktiv pådrivare av moralministeriernas expansion. Hon har i konflikt med KD och SD drivit att behålla och utöka pappamånaderna.
Ta EU:s lönetransparensdirektiv. Sverige röstade nej till direktivet på EU-nivå den 23 maj 2023. När det ändå antogs presenterade Nina Larsson i januari i år en lagrådsremiss som hon själv beskrev sig som ”mycket glad” att lägga fram. Bland annat skulle skriftlig lönekartläggning krävas av arbetsgivare med 25 eller fler anställda – en uppmjukning från dagens 10. Direktivet i sig krävde dock en hel del: ett övervakningsorgan, sanktionsmöjligheter, offentliggörande av vissa löneuppgifter, och bevisbörda som kan flyttas över på arbetsgivaren om den brustit i sin transparens — vad Larsson själv beskrev som “en omvänd bevisbörda”. Sverige valde DO som nav i systemet, och lagrådsremissen innehöll även ändrade rättegångsregler och förlängd preskriptionstid. För att hantera det utökade uppdraget tillförde regeringen DO 25 miljoner extra för 2026 och 34 miljoner från 2027.
Men det saknades – som tur var – riksdagsmajoritet. SD var emot: Magnus Persson, SD-ordförande i arbetsmarknadsutskottet, kallade det ”ett dåligt förslag” och hänvisade till den svenska arbetsmarknadsmodellen. Även Socialdemokraterna hade starka invändningar. Enligt Kommunals chefsjurist Malin Sjunnebo, som satt i referensgruppen för LO:s räkning, stod Larsson länge på sig om att direktivet skulle genomföras. Hon förlorade. Almega tog efteråt öppet åt sig äran och konstaterade att stoppet skedde ”efter upprepade och tydliga påpekanden från Almega”. Efter Aftonbladets avslöjande lade regeringen ut ett pressmeddelande som inte nämnde den saknade riksdagsmajoriteten, utan förklarade att man ville skjuta fram genomförandet och verka för en riktad omförhandling av direktivet.
Det säger något om koalitionsdynamiken: Nina Larsson och Liberalerna vill gärna driva igenom mer jämställdhetspolitik än vad Tidöunderlaget tillåter. SD bromsade där det räknades. Frågan är vad som händer om det blir Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet som bildar regering efter riksdagsvalet i höst?
Och det är just nu — i detta läge där styrningen har börjat krympa — som Jämställdhetsmyndigheten har lämnat in sin rekommendation.
Förra veckan släppte myndigheten sin slutredovisning av fem år med JiM och JiHU.
Så vad har det gett?
Resultatsammanställningen är diger. Hundratals prestationer radas upp: nya styrdokument, reviderade rutiner, genomförda utbildningar, framtagna handledningar, omgjorda kursplaner. Det finns workshops, nätverk och seminarieserier. Det finns checklistor och handledningar för checklistor. Det är ett imponerande maskineri. Problemet är bara att när man frågar vad allt detta faktiskt har förändrat i samhället — det där samhället utanför konferensrummen — blir rapporten försiktig. Effekter på samhällsnivå är, med dess egna ord, “i huvudsak långsiktiga och indirekta antaganden om bidrag till jämställdhetspolitiska mål, snarare än empiriskt påvisade förändringar under programperioden.”
I en av rapportens fallstudier kallas jämställdhetsmålen rentav för ”evighetsmål” och jämförs med kvalitetsarbete, som ju också är kontinuerligt. Men kvalitetsarbete har mätbara utfall: kortare väntetid, färre fel, snabbare leverans. Jämställdhetsintegreringen, konstaterar rapporten själv två kapitel senare, har “i huvudsak långsiktiga och indirekta antaganden om bidrag” — alltså inga sådana utfall. Analogin till kvalitetsarbete håller bara så länge man inte tittar efter, vilket alltför sällan görs.
Ta föräldraförsäkringen — det ämne som i söndags engagerade Strandhäll och Larsson mest. Försäkringskassan har under hela programperioden arbetat aktivt för ett mer jämställt uttag. Informationsinsatser, digitala tjänster, upprepade påminnelser. Rapporten konstaterar: “Det syns under perioden ingen utveckling mot ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkring, tillfällig föräldraförsäkring eller närståendepenning.” Tre verktyg, fem år, noll rörelse.
Men rapporten fortsätter:
Försäkringskassan bedömer att de ändå bidragit till målen […] utifrån att det är möjligt att uttaget varit mer ojämställt utan myndighetens insatser.
Det är möjligt. Det är också möjligt att skördarna varit sämre utan regndansen. Beviskravet är att något hade kunnat vara värre — och eftersom alla utfall hade kunnat vara värre, kan ingen insats någonsin misslyckas. Det är inte en bedömningsmetod. Det är en immunitet mot bedömning.
En liknande logik används även när något går i positiv riktning. När regeringens egen beräkningsmodell visar att kvinnor gynnas något mer av sänkta drivmedelsskatter, svarar Jämställdhetsmyndigheten att effekten sannolikt är överskattad, eftersom kvinnor äger färre bilar och kör kortare sträckor. Det kan förstås vara en fullt rimlig metodinvändning. Men det blottar också något större: även ett utfall som pekar åt ”rätt” håll måste först passera jämställdhetsapparatens tolkningsfilter.
För att summera: Ingen förändring, eller till och med en negativ utveckling, är också en framgång. Det hade ju kunnat vara värre. Och en positiv utveckling är egentligen en synvilla. Med den logiken behövs jämställdhetspolitiken alltid – oavsett utfall.
Och just den logik som Försäkringskassan applicerar på sina egna icke-resultat applicerar Jämställdhetsmyndigheten på den modell de utvärderar. Hur vet man att man lyckats med jämställdhetsstyrningen? Att man har med jämställdhetsstyrning! Modellen är framgångsrik för att den har spridit sig, och den bör fortsätta spridas för att den är framgångsrik. Definitionen av vad som är jämställdhet har blivit hur myndigheterna styr sig själva.
Resultatrapporten är nästan övertydlig på denna punkt. I vissa fall syns faktiska förändringar för medborgarna, men i de flesta fall består resultaten av aktivitet, samverkan, kunskapsproduktion och stärkta strukturer. Med andra ord: myndighetens egen bevisföring visar hur lätt processen blir sitt eget resultat. Maskinen producerar framför allt mer maskin.
Det är därför inte förvånande att Jämställdhetsmyndigheten rekommenderar en permanent förordning som omfattar alla statliga myndigheter och lärosäten. Den vill utse sexton myndigheter till sektorsansvariga med “stödjande och pådrivande ansvar”. Den vill ha fleråriga strategier, skärpt uppföljning och fler indikatorer. Listan över områden som ska jämställdhetsintegreras utvidgas: totalförsvaret, klimatomställningen, AI, med mera. Mer, mer, mer, överallt, hela tiden och för alltid.
En sak rapporten inte gör är att granska den myndighet som skrivit den. Jämställdhetsmyndigheten framträder som stödjande, samordnande och rekommenderande — aldrig som föremål för den kritiska granskning den ägnar åt andra.
Av myndighetens 136 anställda är 82 procent kvinnor.1 I kärnverksamheten är andelen 91 procent. År 2018 var andelen kvinnor 75 procent. Med myndighetens egna mått har alltså ojämställdheten ökat hos myndigheten vars uppdrag är att bekämpa den.
Förklaringen? Jämställdhetsmyndigheten svarar att den arbetar med ”kompetensbaserad rekrytering” och anställer ”rätt kompetens på rätt plats”. Den skeva könsfördelningen beror, enligt myndigheten, på en könssegregerad arbetsmarknad och på att det främst är kvinnor som arbetar med flera av myndighetens sakområden.
Samma mönster återkommer i kommunerna. Anna-Karin Wyndhamn har visat hur ansvariga på kommunala verksamheter där kvinnliga chefer dominerar stort förklarar utfallet med just kompetensrekrytering. Jämställdhet och normkritik låter neutralt, men gäller sällan när det är kvinnor som dominerar.
Det är samma argument som privata arbetsgivare anför när de råkar ha fler män – och som jämställdhetsapparaten då underkänner. När det är fler män kallas det patriarkal struktur. När kvinnor är flest heter det kompetens.
Den asymmetrin är inte slumpmässig. Den är inskriven i Jämställdhetsmyndighetens egen analys. Rapporten har ett eget kapitel om motstånd. Det handlar inte om motstånd utifrån — från medborgare, opposition eller debattörer — utan om motstånd inifrån, från medarbetarna på de myndigheter som ska genomföra integreringen. Listan över vad som klassas som sådant motstånd är talande.
Skatteverket räknar dit medarbetares “rädsla för att arbetet ska gå till överdrift”. Trafikverket räknar dit “uppfattningar om att behovet av fortsatt jämställdhetsarbete inte föreligger eller att frågorna ligger utanför den egna rollen”. Folke Bernadotteakademin noterar att “jämställdhet ses i vissa fall mer som en värderingsfråga än ett arbete som ska genomföras”. Och i akademin verkar motståndet, enligt rapporten, “genom föreställningar om neutralitet och meritokrati”.
Läs det igen. Oron för överdrift är motstånd. Bedömningen att en fråga ligger utanför ens uppdrag är motstånd. Tron på meritokrati är motstånd. Att se jämställdhet som en värderingsfråga snarare än en operativ uppgift — också motstånd. I Jämställdhetsmyndighetens system finns inga legitima invändningar. Det finns bara olika sorters motstånd som ska hanteras.
Jämställdhetsmyndighetens rekommendationer måste läsas i rätt ljus. Myndigheten föreslår en permanent förordning som omfattar alla statliga myndigheter. Det är en myndighet som sett sitt mandat minska under Tidöregeringen och som nu försöker bygga in sig själv i statens grundstruktur så djupt att ingen framtida regering ska kunna göra det som den sittande redan har börjat göra. Förordning i stället för regleringsbrev. Obligatorium i stället för prioritering. Man vill göra styrformen svår, helst omöjlig, att dra tillbaka.
Det stora är inte anslaget. Det stora är anspråket. Jämställdhetsmyndigheten vill inte bara finansiera projekt och agera stöd. Den vill bestämma hur staten ska se på varje samhällsproblem.
Med allt detta sagt, är inte varje jämställdhetspolitisk åtgärd fel. Viktiga områden som kontaktförbud, arbete mot hedersförtryck och skydd för våldsutsatta kvinnor har också prioriterats av sittande regering. Brottsoffermyndighetens höjning av ersättningen vid våldtäkt i nära relation från 250 000 till 300 000 kronor är ett sådant exempel på faktiskt utfall, även om det gärna hade fått vara en ännu större höjning. Det finns viktigt jämställdhetsarbete att utföra, och en del som görs.
Men det är något annat än att vilja göra jämställdhetsintegrering till överideologi för hela staten, och helst alla företag.
Det som nu sker i relativ tystnad är den största tysta borgerliga reformen av jämställdhetspolitiken på decennier. Visst, den är ofullständig och motsägelsefull, men den är verklig. Är det bara en tillfällig respit?
Tidöpartierna har nu ett val. Antingen gör de som Jämställdhetsmyndigheten vill och permanentar jämställdhetsintegreringen. Eller så slutför de vad de har påbörjat: avvecklingen av moralministerierna.
Ivar Arpi
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)