Jag saknar alkoholen – och därför avstår jag
Jag saknar inte bara alkoholen, utan det sociala liv där den hörde hemma: vänskap, skratt och viktlöshet. Filmen "En runda till" (2021) visar varför medelålders män dricker – och varför jag slutade.
Jag drack en femma gammeldansk och en starköl till frukost klockan kvart i åtta. Det var 2005, jag jobbade med att bygga vindkraftverk i Stenstrup på Fyn, och det var så inledningen av semestersäsongen firades. Sedan stod vi i den gigantiska lagerlokalen och vinschade trettiofem meter långa blad mot varandra från varsitt håll. Det krävde koordination, timing och att man kunde förstå varandras gester. Men den morgonen efter morgonsupen tappade vi koncentrationen. Bladet började svinga från sida till sida genom lokalen. Det var såklart livsfarligt och allvarligt, men vi började gapskratta ihop, min danska kollega och jag. Vi fattade precis hur farligt och idiotiskt det var, och det var därför det var kul.
Det var dansk arbetskultur, eller vad som fanns kvar av den i början av 2000-talet. Då var kylarna på de flesta arbetsplatserna jag var på fortfarande fyllda med starköl, även om man då snarare skålade efter avslutad arbetsdag än under tiden.
Det blev två öl till under dagens gång för min del, sedan skjutsade min mer berusade kollega hem mig, som vanligt. Det är fortfarande en av de bättre arbetsdagarna jag haft.
När arbetsgivaren på bemanningsföretaget anställde mig sade hon med stort allvar att man inte fick dricka under arbetstid. Jag skrattade, men då inskärpte hon det ännu en gång: man får inte. Men mitt skratt berodde ju på att det var en självklarhet i Sverige och inget man behövde säga högt. Som att servitören med allvarlig min skulle behöva säga till gästerna att väderspänningar undanbedes i restaurangen.
Ändå har en öl eller två ofta underlättat och förhöjt gemensamma aktiviteter som långvandringar, när man fortfarande hjälptes åt att flytta, grupparbeten på universitetet, och så vidare.
Inom evolutionsbiologin finns det faktiskt ett namn för varför det fungerar. The drunken monkey hypothesis – hypotesen om den fulla apan – säger att våra primatförfäder under miljontals år levde på jäsande frukt i tropiska regnskogar. Mogen frukt fermenterar naturligt, och de låga alkoholhalterna fungerade som en pålitlig signal om att kalorierna fanns. Evolutionen belönade de primater som reagerade positivt på alkohol: de hittade maten snabbare, åt mer, överlevde bättre. Och kanske trivdes flocken bättre ihop, än deras nyktrare apkonkurrenter.
Men vi slutade dricka på arbetstid, i alla fall mot slutet av 1980-talet hade det blivit norm att inte göra det. Industrins jobb kräver mer precision och omdöme, och hänsyn mot andra, på ett sätt som jordbruket inte gjorde. Dessutom har vi i dag fått ett överflöd av drycker med hög alkoholhalt, vilket är något annat än äldre tiders svagdricka och spisöl som sällan hade över två i procenthalt.
“Det finns en norsk filosof och psykiatriker – Finn Skårderud, som menar att det faktiskt är förnuftigt att dricka. Han menar att människan är född med en halv promille för lite”, berättar en av de fyra vännerna i En runda till (2021) av Thomas Vinterberg. Det blir starten på ett experiment, där de börjar dricka under arbetstid. De sitter alla på olika sätt fast i livet, och Skårderuds påstående blir deras livlina.
Filmens fyra lärare är gamla vänner, men de har uppenbart inte umgåtts på riktigt på åratal. Födelsedagsmiddagen har karaktären av en pliktträff, inte ett genuint möte. Och när den ansvarsfulla Martin, som till skillnad från de andra håller sig nykter, börjar gråta blir reaktionen omedelbar och avslöjande. Tommy, den äldste av dem, säger “ta det lugnt nu, Martin.” Han är handfallen inför tårarna. Vad gör man med en vuxen man som gråter? Ingen av dem vet. Och Martin börjar dricka med de andra.
Det är inte bara en scen om alkohol, utan om vad som händer med män i medelåldern när kontakten med andra, till och med tidigare vänner, blivit så ytlig att det blir mer ritual än känslobärande. Martin har fru och två söner. Han har kollegor. Han har elever. Han har, bokstavligen, ett fullt hus. Och han är fullständigt ensam i det.
Hans nykterhet är en del av problemet. En nykterhet som tackar nej till mer än att skåla med en kall. Den som håller koll på klockan, har svårt att hitta samtalsämnen, som inte känner samhörighet och inte ser behovet av att försöka, som tänker på att göra-listan, på nästa träningspass - snarare än människorna som de har intill sig. Man är effektiv, produktiv och tar sitt ansvar, man bara närvarar inte. Mean sober, snarare än mean drunk.
Och i statistiken ser man något liknande: 17 procent av män saknar en nära vän, mot 10 procent av kvinnorna. Och det är i medelåldern som män blir mer ensamma än kvinnor. Man träffar allt färre av sina vänner, och allt med allt längre intervall. Är man ens vänner fortfarande om man inte längre ses? Vänskapskretsen krymper snabbast efter att man fått barn, bytt jobb, eller separerat. Medelålders män har såklart kollegor, grannar, familjemedlemmar. Vad de ofta saknar är någon att prata med om det som inte handlar om logistik. Eller för att använda ett manligare språkbruk: vänner att göra saker med – äventyr, upptåg och annat livsviktigt trams.
Det är där jag befinner mig i livet – mitt i allt. Snart 44 år, med fru, fem barn, hund, villa och bil och jobb. Förr gick jag ut med min fru eller med vänner när veckan var över, nu finns ingen tid. Hur gör man för att landa, för att få stressen ur kroppen? Svaret för mig var folköl. Man dricker en direkt när man kommer hem så att man är tillgänglig som förälder, som make. Bredvid vår kyl i vår gamla lägenhet var det några decimeter in till köksskåpet, så jag kunde halsa en halvlitersburk utan att någon såg. Ibland hade jag inte ens tagit av mig jackan ännu. Bara en liten folköl. Inget att oroa sig över.
Filmens experimentet är förstås pseudovetenskapligt, och formulerades av Finn Skårderud som ett tankeexperiment i ett förord till en bok från 1880. ”Fake news,” tyckte Skårderud att det var viktigt att säga i samband med filmens premiär. Men så är han inte heller dansk, utan norrman.
Men oavsett hur seriöst påståendet var så har det har mer fog för sig än man, eller Skårderud, kan tro. I september 2025 publicerade forskare vid UC Berkeley en studie i Science Advances som för första gången mätte vilda schimpansers alkoholkonsumtion: mer än två standarddrinkar per dag, relativt till kroppsvikt, bara genom att äta frukt. De var inte synbart berusade – men de hade en lätt, konstant etanolnivå i blodet. Vår närmaste levande släkting lever redan i det tillstånd som Mads Mikkelsen och hans tre lärarkollegor försöker uppnå i En runda till. Om det stämmer då är inte nykterhet vårt grundtillstånd, utan snarare avvikelsen. Vår lockelse till alkohol är inte en modern defekt, utan en rest av något som en gång fungerade.
De fyra männen sätter upp regler. De ska dricka på arbetstid, aldrig efter åtta på kvällen, aldrig på helger, aldrig hemma. De placerar alkoholen i det sociala rummet – på jobbet, bland kollegor och elever – inte i det privata. De vänder på den moderna normen, där vi är nyktra på dagarna och dricker ensamma på kvällen.
Det mönstret har djupa rötter. En tvärvetenskaplig studie från 2025 (Max Planck-institutet, Leipzig) undersökte 186 huvudsakligen icke-industriella samhällen och fann att lågalkoholhaltiga, fermenterade drycker – öl, vin, mjöd – konsumerade kollektivt, vid fester och efter gemensamt arbete, korrelerar med högre politisk komplexitet. Översatt till ren danska: vi har lättare att samarbeta med varandra om vi inte är mean sober. Effekten var statistiskt blygsam jämfört med jordbruk och religion, men den kvarstod efter kontroll för gemensamt ursprung, geografisk närhet och miljöfaktorer. Det viktigaste var att man drack kollektivt, med normer som både tillät och begränsade.
Lärarna i En runda till gör oavsiktligt samma sak: de skapar en ritual, dricker i arbetslag, har regler som gruppen upprätthåller. Men de gör det med modernitetens alkohol – destillerad, obegränsat tillgänglig – medan de försöker uppnå förmodernitetens resultat. Ingrediensen stämmer. Allt annat är fel.
Men det som egentligen händer under ytan är viktigare än farmakologin: de fyra männen börjar söka varandras sällskap igen. De pratar. De skrattar. De delar en hemlighet. Det finns en komponent av pojkaktig konspiration i det – “vi gör något ingen annan vet om” – som liknar den typ av delade äventyr som bygger vänskap i tonåren men som vuxenlivet systematiskt avlägsnat. Experimentet ger dem inte bara en ursäkt att dricka. Det ger dem en ursäkt att ses.
Vinterberg korsklipper genomgående mellan deras experiment och scener av danska ungdomar som festar, springer ölstafetter, lever i den viktlöshet som bara tillhör den ålder då allt fortfarande är möjligt. Vinterberg själv har sagt det i intervju:
Som ung kan man uppleva att vara viktlös. Jag kan minnas själv att vara 16 år och stå i min trädgård och vara nyförälskad och känna doften av syrener och vara en liten smula full och ha hela livet framför mig. Resten av livet blir en längtan tillbaka till den stunden.
En av filmens mest gripande karaktärer är Tommy (Thomas Bo Larsen), som bor ensam. Han har ingen familj. Ingen fru, inga barn, inga som väntar hemma. Hans hund, som är så gammal och sjuk att den inte kan gå själv, är hans enda konstanta sällskap. Före experimentet drack han redan för mycket, men i det dolda, på kammaren, utan vittnen. Experimentet ger honom för en kort tid det han saknat mest – inte alkoholen, utan gemenskapen runt den. Plötsligt hör han till igen.
Det finns en pojke i Tommys fotbollslag som är för skygg för att spela. Pojken står i utkanten, rädd, oförmögen att ta plats. Under experimentets tidiga fas – när alkoholen är låg och reglerna håller – blir Tommy tålmodig på ett sätt han inte varit tidigare. Han coachar pojken genom rädslan. Steg för steg. Och pojken gör mål. Det är den enda scen i filmen där vi ser vad Tommy var kapabel till, människan inuti den apati som lagt sig som is över hans liv. Scenen gör det som kommer efteråt ännu sorgligare, för vi har sett vad som gick förlorat. Människan bakom spriten.
Sedan avslutas experimentet. De andra drar sig tillbaka till sina äktenskap, sina barn, sina vardagsliv. Tommy har ingenting att falla tillbaka på. Och han kan inte sluta dricka. I en av filmens mest nakna scener pekar han på sina tomglas och säger till Martin: “Det här är inget att stå efter.” Han vet det. Och han kan ändå inte sluta. Han uppmanar Martin att hitta tillbaka till sin fru medan det fortfarande går.
På 1970-talet genomförde den kanadensiske psykologen Bruce Alexander ett berömt experiment. Råttor som satt ensamma i kala burar drack morfinvatten tills de dog. Men råttor som levde i en stimulerande miljö med andra råttor – det han kallade Rat Park – struntade i stort sett i morfinet. Tommy är råttan i buren. Under experimentet befann sig alla fyra tillfälligt i parken. När det avslutas återgår Tommy till buren. Det dödar honom.
Det svarta hålet som finns i honom – jag är rädd att det också finns i mig. Det som alltid vill dränka allt i alkohol. Hur den går från krydda i glada apors sällskap till huvudsak, där allt och alla bleknar bort.
Är det så konstigt att man börjar dricka lite på egen hand då? Inte alls. Jag blev nykterist för att det var allt svårare att komma på varför jag inte skulle öppna en öl till, två öl till, varför inte varje kväll? Man har alltid tid att öppna en ny öl, men allt mindre tid att hitta respit ihop med andra.
Min nykterhet sammanföll också med hur mitt sociala liv förändrades med varje nytt barn. Jag hade blivit nykter från ungdomens vänskaper och sociala begivenheter långt innan jag blev nykter från alkoholen. Alkoholen hade fyllt en naturlig funktion i dem – naturlig och ofta fantastisk, men ibland katastrofal. När sammanhangen försvann blev alkoholen kvar, ensam. Inga kopiösa mängder, men ett ständigt hummande i blodet.
Ett tag slutade jag även med alla kolhydrater. LCHF är det formella dietnamnet, men jag misstänker att det handlar om något mer. Att man tar bort ännu en frestelse från det valbara. För att man misstänker sin kropp för att vara i maskopi med demoner. Askes som sista utväg, när friheten mest låter som sirensång. Nyligen slutade jag med kaffe, som jag egentligen älskar. Efter att jag slutade med alkohol började jag kompensera med kaffe, för att något kul skulle hända i hjärnan i alla fall. Men jag landade på runt sexton till tjugo koppar om dagen, så nu har jag inte det kvar heller.
Jag är ansvarsfull. Kanske för ansvarsfull.
Alkoholfri öl var en övergångsperiod, när burken och smaken behövdes för att lura mig själv. Mina barn hittade tomburkar i hela huset, som jag glömt kvar som ett gammalt fyllo när jag suttit uppe efter att de somnat. “Alkoholfria,” sade jag lite för ofta. Vilket fick det att låta som en klassisk familjelögn. Som att min egen pappa var hundallergiker under barndomen, men att det gick över när vi blivit äldre och inte längre tjatade om att få en golden retriever. Kommer mina barn konfrontera mig om burkarna? “Pappa, du var väl aldrig nykterist? Du kan sluta ljuga nu.”
Jo, nykterist är jag, men är jag mean sober? Någon som tappat förmågan att anknyta, för att allt jag har tid för är ansvar och logistik? Jag hoppas inte det.
Den svenska nedgången i alkoholkonsumtion sedan 2004 drivs framför allt av att män dricker mindre. De fyra lärarna i En runda till är inte ett undantag från statistiken. De är, liksom jag, statistiken. Men jag är inte säker på att vi är lyckligare för det.
Det som saknas är nog inte mer sprit, utan de viktlösa stunderna, de magiska ögonblicken, vänskapen och kärleken, lusten, en oändlig horisont man ser tillsammans. Då kan alkohol vara en möjliggörare.
Men jag slutade uppleva just det där. Något i alkoholen började dra mig ned i stället för att få mig att lätta. Mitt liv har inte plats för alkohol, eftersom det inte har plats för det sociala livet där det hör hemma.
Martins äktenskap går sönder under experimentet – Anika lämnar honom när hon förstår att han druckit. Men det som gick sönder var inte ett fungerande äktenskap, det var ett dött skal av något som en gång fanns. Det Martin inte kunnat göra nykter och korrekt i åratal – vara närvarande, ta initiativ, visa att han ville – fick han fram med experimentet.
Alkoholen krossade Tommy, men förlöste Martin.
Vid studenternas avgångsfest skriver Anika ett sms. Hon vill försöka igen. Det gick inte bra trots katastrofen – det gick bra genom den. Danskare sensmoral får man leta efter, men jag tror att den är helt sann.
Filmens berömda slutscen utspelar sig vid samma fest. Genom hela filmen har kollegor och vänner bett Martin att dansa – han var dansare en gång – och varje gång har han sagt nej. Nu, berusad, med Anikas sms i fickan, säger han ja. Dansen är extatisk, ohämmad, och rör sig mot Östersjön. Den har tolkats som både ett firande och ett fall.
Jag tror den handlar om något enklare: om att sluta säga nej. Om att vara helt närvarande i ett ögonblick, något Martin inte varit på åratal.
Jag saknar alkoholen, men ännu mer saknar jag stunderna av viktlöshet, av gapskratt med vänner, känslan av att vad som helst kan hända.
Och just därför avstår jag.
Ivar Arpi
Oberoende endast tack vare er
Vi är nu över 25 000 prenumeranter här – och antalet växer stadigt. Rak höger med Ivar Arpi och Under all kritik ligger båda konsekvent på topp-20 bland nyhetspoddar i Sverige. Det är helt och hållet er förtjänst – tack för det!
Skillnaden mot de flesta andra på topplistan är tydlig: medan de har public service-miljarder eller stora tidningshus med presstöd och annonsintäkter i ryggen, så har vi bara er. Konkurrensen är snedvriden, men ni har visat att det går att bygga något nytt. Vi är helt självständiga – tack vare er.
Som ni märkt har vi nu tagit nästa steg med en videosatsning, som kommer ge ännu mer innehåll för betalande prenumeranter framöver. Redan i dag får du flera poddavsnitt i veckan – ofta med video – och minst en text, ibland fler.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Du skriver väldigt trevligt!
Hej Ivar, nu har min respekt ökat för dig. Inte bara politiskt utan även personligt.
Starkt att avstå. Inte lätt. Och genialiskt att du förstår alkoholens positiva sidor.
Men den kan också döda.