Jag har tappat tron på svenska staten

Jag vet inte exakt vid vilket tillfälle jag slutade tro på statens kapacitet att klara sitt uppdrag. Migrationskrisen 2015 var dödsstöten, men tecknen på förfallet fanns där långt tidigare.

Husbykravallerna 2013. Foto: JONATHAN NACKSTRAND/AFP via Getty Images)

Jag vet inte exakt vid vilket tillfälle jag slutade tro på statens kapacitet att klara sitt uppdrag. Kanske när den sittande regeringen lät migrationskrisen ske 2015, trots att det gick att se isberget långt före kollisionen. Man agerade inte, av rädsla för att straffas av opinionen. Jag tror att jag fram tills dess fortfarande trodde att de styrande skulle vara situationen vuxen när de ställdes inför en extraordinär situation. Jag hade fel. 

Det fanns ingen kapten vid rodret, visade det sig. Och om det någonsin har funnits, så hade kaptenen lämnat skeppet långt innan dagens oväder började. 

Kanske slutade jag tro redan tidigare. Tvivlen fanns åtminstone där. När jag ser tillbaka på vad jag skrivit genom åren kan jag se att jag fokuserat mycket på hur statens våldsmonopol trängs undan. I juni 2013 skrev jag:

Rosengård 2008, Backa 2009 och 2011, Gottsunda 2012, Husby 2013. Bilar som brinner och stenar som kastas. Djupa…