Iran har krigat i decennier – nu kom svaret
Iran har länge använt proxykrig, terror och hybridhot för att slå mot Israel, USA – och Europa. Och i Sverige. Ändå fastnar svensk debatt i folkrätt och “deeskalering”, i stället för strategi.
Ayatolla Khamenei är död. Och med honom många ur den islamiska republikens toppskikt. Få makthavare har lika mycket blod på sina händer som denna tyrann. Han och hans hejdukar har aldrig förspillt ett tillfälle att mörda den egna befolkningen. Tusentals har dödats av regimen sedan protesterna bröt ut i slutet av december. Trump-administrationen hade varnat Iran för att ett blodbad mot demonstranter skulle få konsekvenser. Och nu är ayatollan alltså död.
Lyssnar man på en del kommentatorer är det som skett något fruktansvärt. Framför allt tycks det viktigt att betona att USA och Israels agerande strider mot folkrätten. Folkrättsexperterna Pål Wrange och Mark Klamberg menar båda att angreppen strider mot folkrätten. Och utrikesminister Maria Malmer Stenergard menade i SVT Agenda i söndags att hon har “svårt att se” hur angreppen kan vara förenliga med folkrätten. Det är förståeligt – men också avslöjande: språket blir en ersättning för strategi.
Den tvärsäkra Carl Bildt går snäppet längre och slår tvärsäkert fast att kriget hade kunnat undvikas, vilket flyttar skuldbördan från ayatollorna i Teheran, där den hör hemma, till USA och Israel. Visst, det här kriget var valbart – den iranska regimen har haft många chanser att välja annorlunda. Men fram tills nu har det oftast varit amerikanerna som fegat ur.
För Bildt och andra med honom är frågan moralisk. På X skriver han att: “You don’t become a saint because of the sin of others.” Han har rätt i att det är en moralfråga, men en annan än den han ser framför sig: Om en aktör under decennier bedrivit proxykrig, terror och hybridoperationer – är det då angriparen som bär huvudansvaret när konflikten till slut blir öppen?
Tror våra europeiska politiker själva att folkrätten räcker för att möta dagens hot? Det har blivit en reflex, ofta ihop med ordet “deeskalering”. Men nedtrappning fungerar bara om båda sidor vill sluta. Iran har i stället i decennier gjort gråzonskrig till metod: slå via ombud, bygg förnekbarhet och håll dig under den nivå som ger motparten entydig rätt – och politiskt utrymme – att slå tillbaka. Den modellen fungerade länge. Den 7 oktober 2023 blev den ohållbar för Israel.
Det är ingen bieffekt utan en designprincip. I boken Iran’s grand strategy (Princeton University Press 2025) skriver Vali Nasr: “In 2003, Iran formally embraced the strategic doctrine of forward defense.” Iran “försvarar” sig genom att flytta fronten in i andra länder, särskilt arabvärlden. Verktygen som används är miliser, terror, sabotage och kriminella nätverk. Resultatet är ett permanent lågintensivt krigstillstånd där Iran sällan formellt är part, men ständigt närvarande – en strategi som medvetet utnyttjar det internationella systemets tröghet.
Det är här många europeiska kommentarer missar den centrala frågan: vad är den strategiska slutpunkten? I podden School of War argumenterar Mark Dubowitz (Foundation for Defense of Democracies) för att detta inte bara handlar om vedergällning, utan om att göra regimen mindre kapabel att föra gråzonskrig. I hans läsning ser vi en förskjutning från inneslutning till en ny typ av regimförändringsstrategi: tryck mot regimens militära verktyg, tryck mot den repressiva apparaten – och samtidigt ett aktivt stöd till iranier som vill göra upp med systemet. Han pekar på CIA:s öppna uppmaning på persiska till iranier att ta kontakt som en signal om att amerikanska resurser och teknisk förmåga nu kopplas ihop med israelisk penetration av regimen.
Målet är, enligt Dubowitz, inte kaos, utan att spräcka regimens elitbas och tvinga fram ett val även för Revolutionsgardet: “lägg ner vapnen eller möt en säker död.” Han ser detta som en modern variant av Reagans trestegsstrategi mot Sovjet: maximalt stöd till folket, maximalt tryck på regimen och maximal splittring av dess stödkoalition – med en uttalad ambition att störta den islamiska republiken.
Poängen är, i Dubowitz analys, inte amerikansk ockupation eller “nation-building” à la Irak, utan att göra Irans gråzonsmaskin dysfunktionell och regimens koalition instabil, så att iranierna själva får avgöra vad som kommer efter.
Och det är värt att understryka att Irans hybridkrigföring inte bara har riktats mot Israel och regionala rivaler som Saudiarabien, utan också mot Europa – och Sverige. Säpo har slagit fast att den iranska regimen använder sig av kriminella nätverk i Sverige för att utföra våldshandlingar mot mål som uppfattas som hot, och att Iran har bedrivit säkerhetshotande verksamhet i och mot Sverige under flera år, där attentatsplaner med koppling till iranska säkerhetstjänster har avvärjts. Till det kommer spionageärenden, uppgifter om planer mot svenska judar och en konkret påverkansoperation: efter Salwan Momikas koranbränning hackades en svensk sms-tjänst och 15 000 hämnduppmaningar skickades ut. Åklagare beskrev syftet som att skapa splittring i det svenska samhället, och Säpo bedömde att en hackergrupp agerade på uppdrag av det iranska revolutionsgardet. Momika mördades senare. En misstänkt har lämnat Sverige, och medier har uppgett att han kan ha rest till Iran.
USA:s finansdepartement har pekat ut Foxtrot-nätverket som dem som orkestrerade en attack mot den israeliska ambassaden i Stockholm på uppdrag av Iran. Det är en myndighetsbedömning som i praktiken beskriver svensk organiserad brottslighet som iranskt ombud på svensk mark. Där ligger den svenska paradoxen: vi lever redan i ett proxykrig på låg nivå, men talar fortfarande som om hotet vore ett diplomatiskt missförstånd – och saknar en tydlig strategi för avskräckning.
Samma mönster syns i Europa: i Storbritannien har myndigheterna sagt att man hanterat över 20 Iran-kopplade attentats- och kidnappningsplaner sedan 2022. Nederländerna har pekat på starka indikationer om iransk inblandning i mord på regimkritiker. Danmark uppgav redan 2018 att man avvärjt en iransk mordplan på dansk mark. Det är inte “konflikten där nere”. Det är en export av våld, med europeiska städer som spelplan.
De främsta offren för den islamiska republiken är iranierna själva. Men sedan revolutionen 1979 har regimen också systematiskt destabiliserat regionen. Genom ombud har man drivit krig för att flytta fram sin egen position och pressa bort USA från Mellanöstern, samtidigt som man undvikit att själv bli en formell krigförande part – och därmed minskat risken för direkta amerikanska interventioner.
Gulfstaterna har länge spelat ett dubbelt spel i kommunikationen: ett budskap för offentligheten och ett annat i samtal med Washington. Mark Dubowitz beskriver glappet utan omsvep: “Offentligt sade de att de motsatte sig angrepp. Men privat sade de att om USA inte slog till, skulle Iran komma ur detta betydligt starkare.”
Ett liknande mönster präglar svensk och europeisk debatt. Efter varje israelisk eller amerikansk attack upprepas samma formel: målet för attacken är förvisso en fruktansvärd regim eller terrorgrupp, men metoden är otillåten. Det låter principfast, men blir ofta en charad – för argumentationen svarar inte på frågan om hur hotet faktiskt ska stoppas.
Eller tror de som upprepar sitt mantra om folkrätt att man bäst bekämpar terrorstater med idel diplomatiska protester?
Efter andra världskriget byggdes ett system som skulle göra aggressionskrig politiskt och juridiskt omöjligt. Men när en fiende krigar via ombud, sabotage, mord och kriminella nätverk uppstår en lucka: våldet är verkligt, men ansvaret dimmas bort. Bevisbördan hamnar på den utsatte, och tröskeln för vad som räknas som väpnat angrepp blir den frizon Iran utnyttjar. Det är därför “deeskalering” som standardreplik är mer än bara fluff – den lär allmänheten att missförstå hotet.
Naturligtvis finns risker med att trycka tillbaka Iran, men alternativet har också ett pris – och det priset har Irans grannar och Europa redan betalat under en längre tid. En strategi som alltid premierar “deeskalering” i praktiken ger initiativet till den som eskalerar under tröskeln. När det gäller den iranska regimen är den relevanta frågan därför mindre “får man?” och mer “hur stoppar man en regim som har gjort gråzonskrig till doktrin?”
Ayatolla Khamenei är död. Det är förhoppningsvis början på slutet för regimen.
Ivar Arpi
Oberoende endast tack vare er
Vi är nu över 25 000 prenumeranter här – och antalet växer stadigt. Rak höger med Ivar Arpi och Under all kritik ligger båda konsekvent på topp-20 bland nyhetspoddar i Sverige. Det är helt och hållet er förtjänst – tack för det!
Skillnaden mot de flesta andra på topplistan är tydlig: medan de har public service-miljarder eller stora tidningshus med presstöd och annonsintäkter i ryggen, så har vi bara er. Konkurrensen är snedvriden, men ni har visat att det går att bygga något nytt. Vi är helt självständiga – tack vare er.
Som ni märkt har vi nu tagit nästa steg med en videosatsning, som kommer ge ännu mer innehåll för betalande prenumeranter framöver. Redan i dag får du flera poddavsnitt i veckan – ofta med video – och minst en text, ibland fler.
Vill du vara med och bygga vidare? Bli betalande prenumerant genom att klicka på den gröna knappen.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)