Ibland förtjänar folk en örfil – oftast inte
Ibland förtjänar folk en örfil – oftast inte
Mitt under det pågående Ukrainakriget har en örfil i Hollywood blivit en snackis. Will Smith örfilade Chris Rock efter att denne skojat om Jada Pinkett Smiths håravfall. Rimligt, tycker vissa. Är det?
Jag älskar våld. Att se två boxare drabba samman i ringen, efter att matchen byggts upp av ömsesidig fientlighet, är tidlös underhållning. Kampsport är den enda sport jag verkligen gillar att se på. Att vara på plats när MMA-fightern Alexander Gustafsson knockade den nuvarande lätt tungviktsmästaren Glover Teixera var en stor upplevelse, större än alla konserter jag varit på. Jag skrek mig hes ihop med alla andra där. Eller att i fiktionens värld se protagonisten få sin ljuva, helst blodiga, hämnd. Den sista duellen i Greve av Monte Christo, Liam Neesons sökande efter den kidnappade dottern i Taken, pappan som hämnas sin nyss dödade son i Den siste mohikanen. Vad vore livet utan rättfärdigt våld? Knappt drägligt.
Lika mycket som jag älskar våld så hatar jag det. I verkligheten finns få situationer där våld verkligen krävs. Boxningsringen är en ritualiserad duell där samhällets lagar och funktionssätt tillfälligt åsidosätts. Så länge ronden är igång är det en sport, om någon utdelar ett slag efter att klockan ringt är det olagligt våld (även om det ibland uppstår gråzoner i kampsport). Våld är bara njutbart när det är kontrollerat, på lika villkor, när ett offer lyckas vända situationen till sin fördel, eller när det är fiktivt. Det är fruktansvärt i så gott som alla andra situationer. I majoriteten av alla situationer, med andra ord.
Den som någon gång börjat lära sig en kampsport vet också hur svårt det är att freda sig mot en angripare som vet vad han gör. Den som någon gång övat på att försvara sig mot en kniv, alltså atrapp, inser fort att det är oerhört svårt att komma ur det utan att skadas svårt. Man måste alltid påminna sig om att kontrollerat, eller fiktivt, våld inte har så mycket med verklighetens våld att göra. Ett samhälle där våldet förpassas ur så många sammanhang som möjligt är bättre än ett där det tillåts.
Trots att Ukrainakriget fortfarande pågår, har natten nyhet varit att Will Smith örfilade komikern Chris Rock på Oscarsgalan. Detta efter att Chris Rock skämtade om att Jada Pinkett Smith skulle spela in GI Jane 2. Fru Smith lider av sjukdomen alopecia, som orsakar håravfall, och har därför rakat huvudet. Precis som Demi Moore gjorde inför GI Jane alltså. Skämtet var knappast särskilt hårt jämfört med vad skådespelare brukar få utstå på den här sortens galor, snarare var det åt det snälla hållet. Det vände något plågsamt, att som kvinna tappa håret, till något positivt – att spela en mäktig roll. Typ: Äg dina motgångar.
Många i publiken tycktes tro att det var skådespel, ända tills Will Smith två gånger skrek: “Keep my wife's name out of your FUCKING mouth!” till Chris Rock. Då tystnade lokalen. I sitt tacktal, efter att Smith vunnit en Oscar för bästa manliga huvudroll för att ha spelat pappa till Serena och Venus Williams i King Richard, bad han om ursäkt till många, men inte till Chris Rock. Det borde han ha gjort.
Ska man verkligen få skämta på andras bekostnad? Nej, har en del menat. Vissa har indirekt, andra direkt, stöttat Will Smith i hans agerande. Men detta handlar givetvis inte om att försvara sin fru, utan att tappa kontrollen. Alla som deltar i offentligheten gör det under villkoret att man inte tar till våld mot varandra i stället för att använda ord. Komiker har en särställning, och galor och shower är precis som boxningsringar rituella tillställningar där det otillåtna blir tillåtet en stund. Precis som att hovnarren var den enda som hade tillåtelse att driva med kungen, har komiker fått den rollen. Kändisar dyrkas världen över, och dessa tillfällen är ett av få ögonblick då de tas ned på jorden.
När jag såg det som hände på Oscarsgalan tänkte jag på en scen i Stanley Kubricks mastodontkostymdrama Barry Lyndon (1975). Huvudkaraktären föds på Irland, tar värvning i brittiska armén, stiger i graderna på grund av sitt våldskapital, duellerar adelsmän och blir rik genom falskspel. I en scen mot slutet av filmen misshandlar han sin adliga frus äldsta son, som hon har sedan ett tidigare äktenskap, efter att denna kritiserat honom inför en stor församling. Barry Lyndon förskjuts ur societeten. Hans liv faller samman. Alla visste att Lyndon var våldsam, alla kände till hans bakgrund, många såg ned på honom, men det var först när han inte följde artighetens spelregler som han blev persona non grata.
Något liknande gäller än i dag. Eller? Många, även här i Sverige, verkar anse att Will Smith agerade rimligt. Argumentet att man inte ska få säga vad som helst, eller åtminstone vara beredd på konsekvenser, kan jag köpa. Men då tänker jag snarare på grova situationer där män är hotfulla, utsätter andra för fara, och någon går emellan. Detta verkar snarare vara ett tecken på att allt inte står rätt till hos Will Smith. Vad hade hänt med Ricky Gervais när han var värd för Golden Globes 2020? Chris Rocks snälla GI Jane-skämt var inget jämfört med hans sågningar av de närvarande. Har man överseende med Smiths örfil borde väl publiken rent logiskt tillåtits ge Gervais kompanistryk. Kanske gick verkligen Gervais för långt, men det går alltså att svara med samma mynt, vilket flera skådespelare också gjorde på Golden Globes (dock utan större framgång).
Ibland förtjänar folk en örfil, oftast inte. Och absolut inte Chris Rock.
Innan ni går…
Substack har just lanserat en app för iPhone och iPad. (Den som Android kan skriva upp sig på väntelista här.) Appen gör det lättare att samla alla man följer på Substack på ett och samma ställe. Jag använder den själv för att få bättre överblick, eftersom jag prenumererar på ett ganska stort antal publikationer. Jag återkommer i en annan post om vilka jag läser med stor behållning för tillfället.
Man får givetvis även fortsatt mejlen, men appen gör det möjligt för oss som använder Substack som plattform att nå ut även om mejlkorgarna framöver skulle bli överfulla igen. Dessutom vet jag att en del av er, och även jag, haft problem med att mejlen från Substack hamnar under fliken “kampanjer”. Med appen slipper man allt sånt.
För den som vill läsa mer om appen kan man göra det här. Nedan ser ni ett exempel på hur appen ser ut.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
PS. Jag är fortfarande mitt uppe i ett intensivt projekt. I morgon hoppas jag dock vara klar och sedan kunna återgå till att producera texter och poddar på heltid här på Rak höger. Tack för ert tålamod! DS.
Såklart man inte ska få skämta. Inte i USA och speciellt inte i Sverige, som vi redan vet. Det är olagligt.
Varför skulle det alls vara frågan om något "eller"? Du får skoja om vad du vill, och du får ta konsekvenserna av att göra det. Inte bara får, ska.