I Sverige kan självförsvar vara brottsligt
I Sverige kan självförsvar vara brottsligt
Hovrätten slog nyligen fast att en man som försvarade sig mot tre angripare gjort sig skyldig till misshandel. Detta, och andra fall, visar att den svenska nödvärnsrätten bör ändras.
Klockan är två-tre på natten när Viktor, en kille i mitten av 20-årsåldern, går genom en park i Västerås och hittar skylt där det står att det är förbjudet att rasta hundar. En sån där skylt med två ben som kan stickas ned i marken. Han har varit ute och festat, vilket kanske kan förklara varför det känns som en bra idé att plocka med sig skylten. Under kvällen har han haft kontakt med en tjej, Linn, om att de kanske ska ses senare. Inget är bestämt, men nu är det senare, så han ringer henne.
En man svarar i stället. Vi kan kalla honom Ali. Nej, du får inte prata med henne, säger Ali. Samtalet blir hätskt. Det har dock framgått att Viktor är på busstationen. Viktor avslutar, som han minns det, samtalet med att kalla Ali “kukhuvud”. Klockan är nu närmare fem.
En bil kommer åkande i mycket hög fart och tvärnitar vid honom. Tre killar, som han aldrig sett innan, hoppar ur och springer fram emot honom och knuffar honom direkt. En av dem är Ali, som har med sig två vänner, som vi kan kalla Mohammed och Salah. Alla tre i 20-årsåldern. De säger att de har kniv, att de ska skjuta Viktor eller slå honom sönder och samman om han inte tar bort tjejernas nummer ur telefonen: ”Sluta prata med tjejerna annars klipper vi dig!”. I baksätet på bilen sitter Linn med sin kompis Maja. Av någon anledning, kanske för att han är berusad, inser inte Viktor allvaret i situationen och hälsar på dem. Då ökar aggressionsnivån rejält.
De tre killarna börjar knuffa honom. Han försöker avvärja situationen.. Det är främst Salah som är drivande. Någon av dem blir nojig för att det finns kameror vid busstationen, och attacken avbryts. De återvänder till bilen och kör iväg. Viktor går åt ett annat håll. Då gör bilen en u-sväng, kör över en refug och upp på gräset fem meter framför där han går. De springer ut igen. Salah är återigen drivande och knuffar honom: ”Tror du att du ska komma undan så enkelt.” Han knuffar tillbaka: “Sluta knuffa mig!” Då får han tre-fyra slag i ansiktet. Ali och Mohammed sluter upp bakom Salah.
Viktor känner sig hotad. Det är på riktigt. Han slår till med skylten, som han fortfarande håller i handen. Slaget gör rejäl skada. Ali, eller om det är Mohammed, säger ”vill du att jag ska skjuta dig”. Viktor springer för sitt liv, tror att han ska bli skjuten. Han sover inte hemma den natten.
Skadan på Salah är så allvarlig, om än inte livshotande, att han opereras direkt. I dag saknar han känsel i två fingrar och på huvudet där skylten träffade. Han lider av huvudvärk och mardrömmar, säger han.
Så vad säger domstolen?
Tingsrätten dömde Viktor, som förutom ett par tidigare trafikförseelser är tidigare ostraffad, till ett och ett halvt års fängelse för grov misshandel. Hovrätten mildrade brottsrubriceringen till misshandel av normalgraden och utdömde en kombinationspåföljd av skyddstillsyn och tre månaders fängelse.
Det ska sägas att ovanstående i stort är Viktors egen version av händelseförloppet. Men som Hovrätten skriver i sin bedömning finns inget skäl att tvivla på att han befann sig i en nödvärnssituation “och att den bestod så länge angreppet mot honom pågick”. Övriga vittnen anses antingen otillförlitliga eller ger hans version stöd.
Så varför frias han inte? Jo, Viktor är “betydligt längre och kraftigare byggd” än Salah. Ett ytterst märkligt argument, i synnerhet som det handlar om att tre män angriper en som är ensam. Hovrätten menar även att Viktor antingen borde ha försökt fly, eller att han skulle ha lagt ned metallskylten innan han försvarade sig. Att de hotade att ta fram kniv, och att skjuta honom, var inte tillräckligt trovärdiga hot, enligt Hovrätten. Varför inte då? Det framgår inte. Viktor anses också ha kunnat besinna sig, vilket på juridiska betyder att han fortfarande agerade rationellt, enligt bedömningen. Att han inte drabbades av panik låg honom alltså i fatet, i alla fall i domstolen.
Domen är, för att uttrycka det milt, stötande. Den visar hur godtycklig den svenska nödvärnslagen är. Hovrätten ifrågasätter inte att Viktor var den som attackerades, men ändå döms han. Man sitter och resonerar i lugn och ro långt efter händelseförloppet, och kan där avgöra vad som är rimligt våld och inte.
Detta är nu inte det enda fallet där den svenska lagen leder till orättvisa domar. I ett fall var en knivbeväpnad man på väg att tränga in i ett hus. En av de boende i huset hade tidigare under dagen misshandlats och hotats med kniv. Husägaren gick ned i källaren och hämtade sin älgstudsare, laddade och osäkrade den. När han kom upp stod inkräktaren innanför dörren. Han uppmanades att gå därifrån, i stället gick han fram och tog tag i gevärspipan och försökte slita vapnet ur händerna på husägaren. Ett skott brann av, och inkräktaren dog. För detta dömdes husägaren till ett och ett halvt års fängelse eftersom han inte hade "anledning att uppfatta det brottsliga angreppet som direkt livshotande". En fullkomligt absurd slutsats, som dock även hovrätten slog fast efter överklagande.
Båda dessa fall påminner om det som varit en grundidé i svensk nödvärnsrätt: kraven på den som befinner sig i en hotfull situation är mycket högt ställda.
Det rör sig om ett systemfel, som går bortom enskilda domslut.
För det första finns en rättsosäkerhet i detta. Båda fallen hade förmodligen kunnat bedömas annorlunda av andra domstolar. Det är för många variabler som ska bedömas vid varje enskild situation, och som är nästintill omöjligt att ta hänsyn till för den som försvarar sig mot ett angrepp. Om du blir angripen och har en metallskylt i handen tänker du inte på vad tingsrätten ska säga, utan på att klara ut situationen. Om en aggressiv knivbeväpnad man tränger sig in i ditt hem, ja vad ska man tänka då efter att en hovrätt dömt mannen som sköt?
I USA finns vad som kallas för stand your ground-lagar i flera delstater. Där har den som blir angripen ingen skyldighet att försöka fly. Där finns även Castle doctrine, som lagstadgat tanken ”mitt hem är min borg”. Om någon bryter sig in i ditt hem och går till attack, eller angriper dig någon annanstans, har man rätt att försvara sig. Det är inte offret för attacken som ska backa, men i svenska domstolar verkar man oroväckande ofta anse det.
I takt med att gängbrottsligheten blir grövre och polisen får allt svårare att klara ut brottsligheten, bör medborgare själva åtminstone ha rätten att försvara sig. På många sätt är också det svenska samhället ett helt annat, mer likt det amerikanska än någonsin tidigare, än när lagarna om nödvärnsrätt formulerades. Rätten till självförsvar, och försvar av egendom, är grunden för mänsklig värdighet.
Det krävs en ny lagstiftning på området, men i dagsläget är det bara Medborgerlig samling som driver frågan. I Sverigedemokraterna har förvisso Joakim Larsson skrivit en motion om det, men det var till partiets landsdagar för två år sedan. Är verkligen alla andra partier nöjda med att människor som agerar i nödvärn sätts i fängelse?
*Alla i det beskrivna fallet heter egentligen något annat.
Jag var nyligen med i Hot Spot, ett samtalsprogram som görs av Världen idag. Henrik Jönsson och jag pratade med programledaren Marco Strömberg om förmynderi och frihet i Sverige.
Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Lagtexten säger att en handling under nödvärn inte är brottslig så länge den inte är "uppenbart oförsvarlig". I inget av dessa fall är försvarshandlingen uppenbart oförsvarlig. Problemet är alltså inte lagtexten, utan att domstolarna inte dömer efter lagtexten. Så vad kan man göra för att få domstolarna att börja följa lagen?
Mycket viktig text. Det är uppenbart att aktivistiska domare har genom gradvist förflyttande av praxis idag omöjlliggjort allt nödvärn som inte utsätter en själv för livsfara.
Nödvärn är lagtexten till trots inte ens ett försvar när en aggressiv man, som tidigare samma dag trängt in i en villa och där beväpnad med en kniv misshandlat en där boende - kommer åkandes på sin motorcykel och en man med vapenlicens boende i huset, som med största sannolikhet vet att polisen inte kommer hinna komma fram förrän den våldsamma mannen hunnit ta sig in i huset oavsett om han ringer 112, hämtar sin studsare och laddar den med några patroner, och den våldsamma mannen går fram till de i huset boende beväpnade mannen och själv rycker i bössan och orsakar att ett skott går av vilket han avlider av och den beväpnade hederliga mannen blir dömd till ett fängelsestraff som vida överträffar de flesta grova misshandlar med tanke på straffrabatten för de under 21 år gamla, så har man i praktiken omöjliggjort nödvärn.
Notera dessutom att poliser frias i stort sett alltid vid skjutningar med hänsyn till nödvärnslagen. samma lag som används för att döma Svensson. Det är extremt ovanligt att polislagen åberopas för att fria poliser som skjuter mot, skjuter och skadar eller skjuter ihjäl personer, inklusive sådana där polisen gjort en felbedömning, utan där ger nödvärnslagen ett helt annat utslag, trots att nödvärnslagen inte gör någon skillnad på polis eller vilken annan individ som helst.
Det hela är ett perfekt exempel på vad den amerikanska mycket skarpa kulturkritkern Sam Francis kallade anarkotyranni (Detta oavsett vad man tycker om Francis åsikter i vissa idag extremt kontroversiella frågor), det vill säga:
Staten underlåter att bestraffa riktiga, hårdföra brottslingar - däri ligger anarkin - medan staten går mycket hårt fram mot vad nästan alla skulle kalla hederliga vanliga människor om dessa begår även ett lindrigt brott - och däri ligger tyrannin. Således en kombination av det värsta av två tillstånd, anarki och tyranni, således: Anarkotyranni.
PS. Som ett tillägg för att understryka att vi lever i ett tillstånd av anarkotyranni kan nämnas att det beräknas att det vid varje tidpunkt sitter cirka 5000 människor i fängelse i Europa för åsiktsbrott - det vill säga till exempel brott mot Lagen om hets mot folkgrupp (Vilket för övrigt är missvisande eftersom lagen framförallt används för att sätta dit de som uttryckt missaktning för andra folkgrupper - t ex harmlösa men smaklösa skämt - och dessutom omfattas inte svenskar av lagen vilket i praktiken gör att svenskar de jure är andra klassens medborgare) eller andra motsvarande lagar i andra länder samt lagar som förbjuder att en enskild ger uttryck för en annan historiesyn gällande vad som hände under andra världskriget vad gällde judarna, än den av eliten påbjudna historesynen.
Det låter ganska auktoritärt och antiliberalt vilket kanske vore okej om systemet erkände vad det egentligen står för - påtvingad globlism och påtvingat folkutbyte, hedonism som norm och moralisk degeneration som föredöme samt anarkotyranni som mål för rättsväsendet samt en elit som har som största mål att folkviljan inte ska få genomslag på många nyckelområden inklusive den stora ödesfrågan folkutbytet, med mera.
Men systemet utmålar sig som gott, liberalt, tolerant, förnuftsbaserat (Hur förnuftsbaserat har debatten om Sars-Cov-2 varit i Sverige), och media är numera ett med makten och försvarar status quo med lies by omission, vänstervridna val av ämnen samt ibland rena lögner - med mera - vilket är att betrakta som ren gaslightning.
Och om någon hotar systemet på allvar, även om den arbetar helt lagligt och inom det av systemet uppsatta reglerna, kommer det slå till med full kraft och arbeta i lagens gråa områden eller till och med svarta områden (Se t ex fallet Karl Hedin, behandlingen av de så kallade "22 forskarna" eller åtalet av den Sverigedemokratiska kommunpolitikern som yppade en förbjuden sanning rörande Sudaneser - detta trots att HMF-lagen gör undantag för saklig och vederhäftig diskussion, vilket ett kommunalrådsmöte ju måste sägas vara så länge samtalet förs som det brukar).
Lägg till att Sverige (och många andra länder i västvärlden) har en extremt dåligt fungerande demokrati med ett system som gynnar toppstyrning i partierna, begränsad möjlighet till personval, osäkert röstförfarande, en mycket ensidig media som är extremt mycket mer vänstervriden än svensken i gemen, inget tjänstemannasansvar eller politiker som är villiga att utkräva ansvar från så kallat opolitiska tjänstemän och så vidare och den mest rimliga slutsatsen är att den som inte är systemkritisk är ond eller ignorant, och ett av de tydligaste tecknnen på systemet ondska är hur det behandlar de som måste använda nödvärn.