I klaraste svart genom Europas ruiner

Med Rome gör Jérôme Reuter Europa till poesi – en kontinent spänd mellan sönderfall och trotsigt hopp. Hans musik påminner oss om att vårt arv är levande och måste försvaras på nytt.

Jérôme Reuter som utgör bandet Rome. Foto: Press

Ingen får mig att känna mig mer europeisk än Jérôme Reuter. Det är kanske inte konstigt – kan man ens bli mer europeisk än en luxemburgare? Att hans enmansband heter Rome känns på något vis självklart. Musiken kan bäst beskrivas som neofolk, en genre där mytiska och historiska teman vävs samman med både militäriska och romantiska motiv, ofta med en suggestiv, lågmäld dramatik. På samma sätt har Reuter själv ett absolut gehör för det europeiska. Han talar flera språk – engelska, tyska, franska och modersmålet luxemburgiska, ett språk som förhåller sig till tyskan ungefär som svenskan till norskan: nära besläktat men ändå unikt i sina nyanser. Hans låtar rör sig på samma vis genom Europa – de fångar kontinentens essens men också dess motsägelser och sprickor, utan att någonsin fastna i steril nostalgi. För Reuter handlar Europa nämligen om mycket mer än bara geografi: det handlar om vad kontinenten håller på att förlora.

Rome är knappast det mest välkända bandet i musikvärlden. Snarare är det ett hemligt tecken som bara några få känner igen (jag tittar på er, Adam och Hannes). En glöd man håller vid liv när natten är som längst, en dikt man tyst reciterar när allt känns hopplöst. Kanske är det vi lyssnare som, med Jérôme Reuters ord, är Europas hemliga söner – vi som bär vårt arv med envist trots, och som, även när mörkret trycker på, “vägrar känna fruktan”.

Just detta mörker utforskar Reuter på nya albumet Civitas Solis (2025), kanske hans mest angelägna hittills. Här fördjupar han sig i Europas kris och den splittrade identitet som växer ur kontinentens inre slitningar. Är Europas framtid fortfarande öppen, eller har vi redan passerat ett avgörande vägskäl?

Låten ”La France Nouvelle” är ett slags eko av den tidigare ”The West Knows Best” (2019). Då sörjde Rome över ett Europa som förlorat tron på sin gamla beskyddare, USA. Nu riktar han blicken mot en kontinent som måste möta sina utmaningar ensam:

All pledged to things as they had been
As they were and shall remain
Are you to meet your new owners yet?
Can't run a country on regret.

En annan textrad ur samma låt fångar träffande hur plötsliga katastrofer kan ge oss en smärtsam klarsyn:

You're one of them, are you not?
You hope the rumour will die young
But sometimes a flare goes up
And you see where everyone has gone.

Den lysraket Jérôme Reuter sjunger om kan förstås som ett ögonblick av brutal insikt, när människors verkliga natur och intentioner blottläggs. Sådana ögonblick kan vara chockerande händelser som Hamas massaker den 7 oktober eller Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022. På albumet Gates of Europe (2023) berör Reuter just detta i låten ”How Came Beauty Against this Blackness”, som är en direkt appell om europeisk solidaritet med Ukraina. När han sjunger ”Brothers afar, hear our call! Europe is mother to us all” påminner han om att dessa katastrofer inte bara avslöjar människors svagheter och svek, utan också modet hos dem som vågar stå upp för Europas värden. Låten avslutas med en stark hyllning på ukrainska till Mariupols försvarare, en påminnelse om att tragedier också kan framkalla det bästa hos människor – mod, lojalitet och sammanhållning.

På senare år har delar av Jérôme Reuters tidigare mer vänsterorienterade publik vänt honom ryggen. Låten ”Parlez-Vous Hate?” (2021), som ironiserar över en samtid där människor ”kedjas fast och kallar det frihet”, har fått vissa fans att anklaga honom för att bedriva ett slags kulturkrig med poetiska medel. Reuter själv har dock varit tydlig med att hans verk inte är politiska manifest utan snarare ”historisk-poetisk fiktion”.

Reuter kan visserligen vara självkritisk, men han har allt mindre tålamod med den europeiska självspäkningen. I ”Who Only Europe Know” (2019) parafraserar han Rudyard Kiplings dikt ”The English Flag” (1891) och ifrågasätter den skam européer förväntas känna för sin historia:

Did we not justly hurl our flag over the slaver?
Did we not stand down and see the slave free?
What do they know of Europe?
Only Europe know.

Vad vet egentligen de som dömer Europa, men själva inte känner världen? Är svaret verkligen att riva statyer och sudda ut historien? Reuter beskriver samtidigt hur den ändlösa strömmen av migranter över Europas gränser tvingar fram svåra frågor: Vem hyllar våra bröders mördare, vem välkomnar dem som kommer för att invadera? Mot slutet av låten hörs ett eko från ett tal av Enoch Powell:

I thought I could hear the divisions marching across Europe
And I could hear this drumming coming through the earth.

Med dessa ord gestaltar Reuter konsekvenserna av Europas självförnekelse – fragmenteringen som hotar att övergå i konflikt om vi inte försvarar våra grundläggande värden. Samtidigt är han noga med att hans ambition aldrig varit att propagera för någon specifik ideologi. Istället använder han historien allegoriskt för att utforska mänsklighetens villkor. I intervjuer har Reuter själv understrukit att han främst hämtar stoffet ur filosofi och historia, inte ur partipolitik eller privata bekännelser.

Detta gör att Reuters stil snarare är allegorisk än öppet politisk. I låten ”Ächtung, Baby” från The Lone Furrow (2020), inspirerad av en parafras av Gustav Mahler, fångar han konflikten mellan det eviga och det förgängliga:

We worship not the ashes
Of what once burned alight
We preserve the fire
We protect the flame.

Civilisationer överlever aldrig av sig själva – de kräver förståelse, handling och försvar. Traditionerna vi ärvt är inga döda reliker utan levande ting som måste skyddas för att inte gå förlorade.

Men Jérôme Reuters musik rymmer också ett annat, mer existentiellt spår, där han lämnar det samhälleliga perspektivet och riktar blicken inåt, mot människans kamp med sig själv i en värld som kan upplevas absurd eller främmande. Våra liv framstår ofta som en serie meningslösa gester, dörrar som ständigt stängs framför oss; vi pendlar mellan rollerna som förövare och helgon, drivna av krafter vi knappt förstår. Gud och religion är inte längre självklarheter, utan kan reduceras till tomma ritualer när desperationen tar över. Mitt i den destruktiva lockelsen av likgiltighet, som ytterst är motsatsen till kärlek, finns dock en dröm om att hitta hem – att vandra genom mörkret tills vi finner vägen tillbaka; vi är inte rädda för ruinerna, för vi kommer att ärva jorden och bär redan den nya världen inom oss:

We are not afraid of ruins
For we will inherit the earth
And we carry the new world within us

Jérôme Reuter. Foto: Press

Europas öde är också en sådan kamp, vilket Reuter symboliskt illustrerar i låten ”Alesia”, som refererar till slaget år 52 f.Kr. under Caesars galliska krig. Caesar besegrade de galliska styrkorna under Vercingetorix genom att bygga två parallella murar – en inre som stängde inne de belägrade, och en yttre som blockerade undsättningen utifrån. Slaget markerade slutet för gallisk självständighet i dagens Frankrike och Belgien. På ett liknande sätt tycks Europas själ idag pressad mellan inre splittring och yttre hot. Reuter är varken optimist eller pessimist, snarare en realist som vet att varje generation måste utkämpa sina egna strider. För honom finns ingen definitiv befrielse eller slutgiltig lösning; historien fortsätter, obönhörligt och utan slut.

Detta ekar av insikten hos historiker som Bryan Ward-Perkins och Peter Heather, att civilisationer kan gå under snabbt, nästan plötsligt – en kalvande glaciär snarare än långsamt smältande is. Precis som Rom kanske inte långsamt förföll utan snarare bröts itu av ett plötsligt slag, tycks Europa idag stå inför risken att kollapsa under trycket av krafter vi ännu inte riktigt förstått hur vi ska bemöta. Det är en historisk lärdom Jérôme Reuter upprepar: ingen generation är någonsin färdig med sin kamp.

I sitt musikaliska universum fångar Rome Europas komplexa tillstånd, inte genom politiska slogans utan genom lyrisk skärpa och historiska allegorier; han blickar bakåt för att navigera framåt. Hans album är fyllda av referenser, från Roger Scrutons resonemang om skönhet och Charles de Gaulles visionära tal till Oswald Spenglers civilisationskritik och Ernst Jüngers andliga revolt. På Civitas Solis (2025) fortsätter han att utforska kontinentens ödesval. I låten ”White Flags” ställs lyssnaren inför det avgörande valet mellan kapitulation och motstånd – en fråga fylld av både trots och förtvivlan:

To the living heavens all above these lands
You won’t be figuring at all in their plans.

Men trots all sorg och förlust finns hos Reuter alltid ett trotsigt hopp om morgondagen. Som han sjunger i ”Tomorrow We Live”: sorgen får tala och elden rasa, men imorgon lever vi igen. Just detta trots, denna envisa vägran att ge efter för defaitism och missmod, blir kanske allra tydligast i låten ”In Brightest Black”. När jag hör den är det som att gå i en sorgsen procession för en stupad kamrat, där alla vi som lyssnar går sida vid sida. Vi kanske kan dödas, men vi viker oss inte. Där går vi som hörde ”One Lion’s Roar”, vi som hörde:

You think yourselves weak
Pathetic and overrun
And that all you've bled for
Is coming undone.

Men vi valde att inte knäböja. Vi valde i stället att försöka erövra den eviga staden, som Jérôme Reuter uttrycker det i en av sina sånger. Nu går vi i klaraste svart för att hedra dem som gått före oss – kamraterna vi mist längs vägen. Deras spjut och sköld följer dem, som skydd på färden till den fjärran stranden. Där grekiskt mjöd väntar, där vi en dag möts igen för att dela på honung från Galicien, aprikoser från Donbass, ostron från Bretagne, porter från Sligo och attiska fikon. Vi går mot solen, genom ruinerna av det som varit, men med hopp om det som kan komma. Vi marscherar sida vid sida med våra förfäder – med filosoferna, poeterna och krigarna – vi som är Europas eviga arvtagare. Vi vandrar som en.

Ivar Arpi

Rom, den eviga staden. (Foto: Getty images)

---

Prenumerera på eller stötta Rak höger

I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.

Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.

Swishnummer: 123-027 60 89

Plusgiro: 198 08 62-5

Bankgiro: 5808-1837

---

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)