I avgrundsdjupet överlever vi bara en kort tid

När en död val faller till botten i avgrunden ger den upphov till nya ekosystem som kan bestå i decennier. På samma vis har vår kultur nått stadiet då det gamla slutat ge näring.

Foto: Antonio Busiello/Getty images

På havsdjup över 4000 meter råder evig natt. Hit når aldrig solens strålar. Detta är avgrundszonen, där livet får syre från uråldriga polarisar eftersom inga växter kan leva utan solen. Men så ibland, börjar något från ljusvärlden långsamt falla, ner mot avgrundens botten. Ett valfall, av någon anledning måste det vara en val, som når havsbottnen på stora djup ger upphov till nya ekosystem av djur och bakterier. Mot slutet av 1970-talet upptäckte man fenomenet valfall, där den förmultnande kroppen kan ge liv åt andra organismer i årtionden efter sin egen död. 

Sedan jag läste om valfall för ett par år sedan har jag inte kunnat glömma det. Jag identifierar mig med de små organismerna som får liv av den döda jätten. Något storslaget har en gång levt, och vi är små krabbvarelser, små giriga bläckfiskar och räkor, som på sin höjd kan få i oss smulor av det. Som att äta de sista stjärnorna, på en i övrigt nattsvart himmel. Kanske är våra medvetanden de sista spillrorna av ett större medvetande som en gång fanns, som drömmer sin sista dröm. Vem vet.

Är ett valfall en rimlig metafor för tillståndet i vår kultur? Jag tror det. Vi har inget nytt att komma med, men vi rotar runt i resterna av något som en gång levde. Lägger benen i olika konstellationer i hopp om att återuppväcka något, vi vet inte riktigt vad längre. Gör remakes, remixes och längtar tillbaka. Den enda giltiga ideologin är den individuella frigörelsen, problemet är att vi saknar de där gemenskaperna man ska frigöra sig från. Vi knaprar den lilla näring som ännu finns kvar i det som en gång levde.