Satiriker, musiker, skribent och journalist. “Nej, inte journalist”, markerar Jens Ganman direkt. “Säg aktivist. Det retar mina kollegor, aktivisterna på Public Service”. Jag håller inte med. Jag kallar mig själv journalist, och tror att det nog provocerar ännu mer. Samtalet fortsätter i samma konstruktiva anda.
När vi pratar har han just publicerat sin intervju med Myndigheten för psykologiskt försvar, som en artikelserie i tre delar på sin publikation – Brev från Dårkolonien med Jens Ganman. (Läs dem här Del 1, del 2 och del 3.)
Det är – som alltid när Ganman är i farten – vanvördigt, bitskt och underhållande, men med en allvarlig grundton. Generaldirektör Henrik Landerholm och hans kommunikationschef Mikael Östlund kan inte riktigt avgöra vad det är för slags person de har att göra med.
Vi pratar om varför han ville intervjua Myndigheten för psykologiskt försvar, vilket såklart hade att göra med deras kampanj “Skratt som kan skada”. Givetvis kände Ganman sig träffad, vilket även gällde andra konträra röster. Vi pratar om statlig opinionsbildning, propagandans natur, om grupptänk, om att själv bli “audience captured”, om boken Älskade Public Service (Samizdat) som han skrivit ihop med Aron Flam, och om mycket annat.
Om ni gillar det här samtalet med Jens Ganman så rekommenderar jag att ni börjar följa honom här på Substack:
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Hotar din satir demokratin, Jens Ganman?