Högern måste bli nationalkonservativ

Tredagarskonferensen om nationalkonservatism avslöjade konfliktlinjer inom rörelsen, men gav också hopp om en mer kraftfull konservatism. Så glöm Thatcher – nya problem kräver nya lösningar.

Suella Braverman, konservativ inrikesminister. Foto: Leon Neal/Getty images

Fascister och högerextremister, rasister och nazister – att läsa de närmast unisona omdömena om tredagarskonferensen jag var på i veckan – National conservatism UK – var surrealistiskt. Visst, det var främst vänsterröster som skränade, i spalterna såväl som utanför entrén. Andra röster har sedan kommenterat mer balanserat. Men skillnaden mellan vad som sades i talarstolen inne på Emmanuel Centre i Westminster och vad som sades om evenemanget var slående. Många av åsikterna som framfördes är precis vad en majoritet av britterna anser, men är givetvis ytterkantspositioner inom den härskande kasten. Mönstret går igen i nästan alla västerländska demokratier. Så får du inte säga, det där får du inte tycka. 

Nåväl, få verkade bry sig. Nationalkonservatismens konferens var slutsåld, vilket märktes på trängseln. Besökarna var i alla åldrar och kom från hela västvärlden, även om temat var Storbritanniens vägval. Man hade fått dit flera av högdjuren i Torypartiet. Suella Braverman, inrikesminister och barn till invandrare, talade om vikten av en strikt migrationspolitik –