Hamas är fienden som väst vill glömma
Två år efter Nova-massakern håller Hamas fortfarande civila under jord, med svält som vapen. Ändå riktas Europas vrede främst mot Israel – som om vi glömt vilka som fortfarande driver på kriget.
Det första som fastnar i Eitan Karlqvists minne är ljudet. Inte musiken, utan smällarna som först låter som fyrverkerier och sedan går över i automateld. Klockan är halv sju på morgonen när det börjar.1
Musiken stoppade, vi kollade upp på himlen och såg raketer som sköts från Gaza. Jag har aldrig sett så många raketer förut. Sedan hörde vi skottlossning längre bort – man hörde skillnaden mellan M16 och Kalasjnikov.
Gryningen låg fortfarande kvar över fältet när människor började springa åt alla håll. Bilar försökte vända men vägar spärrades längre fram.
När vi körde ut mot huvudvägen stod en israelisk jeep tvärs över vägen. Min kompis anade att något var fel, stannade och sade åt alla att hoppa ut. Sekunder senare klev tre terrorister ur och började skjuta mot oss, bara femtio meter bort. Jag minns hur en av dem skrek ’Allahu akbar!’ och öppnade eld.
På några minuter hade festen blivit ett dödsfält. Eitan och hans vänner sprang och sprang medan kulor ven och raketer briserade runt dem.
Vi sa till varandra: vi springer tills vi inte längre hör skjutningarna. Och vi sprang i över en timme.
De sprang österut, medan angreppet skedde från de tre andra riktningarna. Många som sökte skydd, som inte orkade springa vidare, som valde fel håll, dog den dagen.
Det är snart två år sedan massakern på Nova-festivalen där 378 mördades. 7 oktober var inte ett svar på något – det var början: ett angrepp mot civila på Nova-fältet, på kibbutzer och civila, följt av ett långdraget gisslankrig i tunnlar. Tappar man den första meningen i berättelsen blir resten svår att förstå.
För Eitan är det här kärnan: det som hände på Nova var ingen olycka i stridens hetta, utan en planerad operation. Och den avsikten lever vidare i tunnlarna. Därför låter talet om “balans” ihåligt för honom när det inte börjar med namnen på dem som fortfarande sitter fast
Som Douglas Murray argumenterar i Om demokratier och dödskulter (NoPolar 2025): konflikten står mellan en demokrati och en ”dödskult”. Det gällde den 7 oktober, och det gäller ännu. Hamas säger att de älskar döden lika mycket som vi älskar livet – och de menar det.
Gisslan – krigets moraliska tyngdpunkt
Nästan två år senare hålls fortfarande omkring 50 personer som gisslan i Gaza. Antalet som tros vara vid liv varierar i rapporteringen, men runt 20 är det som oftast anges. I flera vittnesmål från anhöriga beskrivs avsiktlig svält som metod: minimal mat, minimal vätska, långvarig isolering – och hån. I början av augusti publicerade Hamas videor på gisslan Evyatar David och Rom Braslavski, där David framstår som svårt avmagrad. En medicinsk rapport från Hostages and Missing Families Forum varnar för ”omedelbar dödsrisk” till följd av systematisk svält. Gisslan‑familjernas forum beskriver dessutom en “avsiktlig, långvarig och systematisk svält” av fångarna och varnar för omedelbar risk för att de dör.
Hamas har avsiktlig svält som metod, vilket blir uppenbart genom att de själva publicerar materialet. Ändå handlar ytterst lite i den mediala debatten om detta.
Att gisslan används så – inte bara som bytesvara utan som hävarm – präglar alla förhandlingar. I slutet av juli drog USA och Israel tillbaka sina delegationer från Doha och motiverade beslutet med att Hamas visade brist på vilja att nå eldupphör.
Det är med bakgrund av detta man bör se den israeliska regeringens planer på att ta över även Gaza city. De undviker själva ordet ockupation, men det är så det beskrivs av bedömare.
Enligt en palestinsk källa till BBC har Hamas i dag gått med på det senaste förslaget från Egypten och Qatar om ett tvåstegsavtal: under en 60-dagars vapenvila skulle hälften av de kvarvarande gisslan friges, medan resten av frågan skjuts upp till senare förhandlingar. Israel har hittills sagt nej – Netanyahu kräver att alla gisslan friges på en gång. Frågan är om Hamas verkligen menar allvar eller om det handlar om ännu ett sätt att dra ut på tiden. Men själva att de nu accepterar ett ramverk visar att trycket på båda sidor ökar.
Europas blick och den humanitära fronten
I europeiska huvudstäder skrivs åtgärder mot Israel in med verkställbara verb – suspendera, frys, pausa. När blicken vänds mot Hamas blir det icke‑bindande – man ‘uppmanar’, ‘vädjar’, ‘hoppas’. Eldupphör gås igenom på detaljnivå, men det enda villkor som skulle ändra spelplanen över en natt – verifierbart frisläppande av all gisslan – saknas ofta som bindande krav. I svensk offentlighet syntes det i journalistuppropet, där svenska Mellanösternkorrespondenter och andra namnkunniga journalister, lade all skuld på Israel. Man nämnde inte ens Hamas. I stället skrev man att den svenska medierapporteringen legitimerade folkmord. Eftersom bland annat Cecilia Uddén (SR), Johan Mathias Sommarström (SR), Terese Cristiansson (TV4) och Bitte Hammargren (UI) själva rapporterar och skriver om konflikten underkänner de i direkt mening sin egen journalistik. De menar på fullaste allvar att svenska medier är för israelvänliga.
Samtidigt har Frankrike aviserat att man går mot ett erkännande av en palestinsk stat i FN. Hamas uppmanade omedelbart alla världens länder “to follow France’s lead.” Det är exakt den symboliska utdelning Hamas söker – utan att lämna ifrån sig gisslan eller makten i Gaza.
Att peka ut obalansen är inte att förneka lidandet i Gaza. Men det är att erkänna strategin: civila och gisslan används av Hamas för att sätta press på världens samvete och höja den politiska kostnaden för Israels agerande. Oproportionerligt, säger kritikerna. Och ibland stämmer det säkert. Men ordet ”proportionalitet” i krig har blivit ett av vår tids mest missbrukade ord. Det betyder inte att lika många måste dö på båda sidor, som om krig vore en makaber balansräkning. Ingen krävde “paritet i dödstal” efter Pearl Harbor eller 11 september, men man använder en annan måttstock för Israel.
Det är värt att återigen understryka: Hamas har gjort civila till sin strategi: tunnlar under hem, raketer vid skolor, barn som sköldar. Varje israeliskt svar blir därför dubbelt – en militär insats och en propagandaseger för jihadister som gör vår moral till ett vapen mot oss själva. Ja, lidandet i Gaza är verkligt, och ingen civiliserad människa kan se döda barn utan att drabbas. Men den som blundar för att lidandet är medvetet framkallat blir själv ett redskap i Hamas krigföring.
Israel ställs inte inför valet mellan gott och ont, utan mellan ont och ännu värre. Och den avgörande skiljelinjen går inte mellan höga och låga dödstal, utan mellan de som medvetet mördar civila för att maximera skräck och de som, hur ofullkomligt som helst, försöker undvika det när de försvarar sig.
Samtidigt är den humanitära fronten reellt svår. Från 27 juli 2025 införde Israel dagliga taktiska pauser i delar av Gaza för att få in mer hjälp. Ändå visar FN-uppgifter att nästan nio av tio lastbilar med humanitär hjälp som körts in i Gaza plundrats innan de nått sina destinationer – ofta av desperata civila, ibland av kriminella grupper. Det förklarar varför hjälpen som kommer in inte automatiskt kommer fram till de mest behövande och visar varför en fungerande kontrollkedja är avgörande för att hjälpen ska nå civila.
Vems fel är det om Israel förlorar?
Kanske håller Israel på att förlora kriget, inte på slagfältet men i den internationella opinionen. Det är i så fall inte främst deras eget fel. Av någon anledning vill många i väst inte längre minnas vad de kämpar mot: en målmedveten brutalitet, en ideologi som medvetet gör sina egna civila till medel och andras civila till troféer. En dödskult där målet helgar alla upptänkliga övergrepp. Att bortse från den drivkraften är att missa vad som skiljer den 7 oktober från andra krigshandlingar.
Eitans vittnesmål skär igenom alla abstrakta resonemang om “spiraler av våld”. När han beskriver spärrade vägar, människor som drogs ur bilar och grupper som rörde sig metodiskt, blir det tydligt att civila inte “hamnade i vägen” – de var vägen. Därför låter ord som “balans” ihåliga när gisslan saknar namn i våra krav.
Vill vi mena allvar i Europa finns en startpunkt som inte kräver någon karta: gisslan hem – verifierbart, bindande, först. Villkora därefter varje åtgärd och “uppmaning” med konkreta motkrav på Hamas: inga civila sköldar, inga ramper i skolor och sjukhus, kontrollkedja för hjälpen som hindrar plundring. Och när vi talar proportionalitet, mät den mot verkliga militära mål – inte mot en fantasi där noll civila dör och terroristerna lägger ner vapnen för att vi vädjar lite.
Kriget började inte i ett vakuum. Det började med unga som mejades ned när de dansade, med gamla, kvinnor och barn som massakrerades av rusiga jihadister. De var inte oavsiktliga dödsfall, utan måltavlorna. Så länge gisslan från den 7 oktober fortfarande sitter under jord och medvetet svälts ihjäl, förblir den morgonen den moraliska utgångspunkten.
Därför är det inte svårt att förstå israeler som säger: Gisslan hem först. Sedan kan allt det andra diskuteras. Det borde vara den svenska regeringens hållning.
Ivar Arpi
Att minnas Nova – massakern Väst vill glömma
Inte ens två år har gått sedan Hamas korsade gränsen och massakrerade över 360 unga, och skadade många fler, på musikfestivalen Nova den 7 oktober 2023. De unga festivaldeltagarna utgjorde inget hot mot Gaza, Mycket har hänt sedan dess, men det är viktigt att påminna oss om vem som var angriparen och vilken sida som starta…
Prenumerera på eller stötta Rak höger
I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Det är chockerande att västvärlden väljer att tro på terrorismens propaganda, bortser från dess avskyvärda brutalitet och fördömer demokratins yttersta försvarare. Det mest absurda är att även massmedia visar sympatier för Hamas och förminskar dess extrema ondska och väljer att reagera med rent antisemitiska förtecken. Fred i mellersta östern kan bara uppnås när Hamas besegras och Gaza blir en demilitariserad zon bevakad av en internationell styrka av länder med demokratiskt styre (av uppenbara skäl ej FN) med syfte att skydda Israels existens. Den kraftiga antisemitismen i omgivande länder måste också med stor kraft bekämpas (liksom all antisemitism i världen). Den ögonvittnesskildring som här beskrives av dig och Eitan bidrar effektivt till detta. Tack Ivar och Eitan!
Tack Ivar för att du kallar en spade för en spade.
Hamas ondska får inte relativiseras, men det sker.
Du påmnner om att Israel i världsopinonen mäts med en egen måttstock. Förvissso är det så, i FN inte minst.
Utmärkt att du visar hur olika språkbruk används mot Israel och Hamas. "Verkställbara verb" mot "icke bindande" formuleringar.
- Hamas började kriget, och har fulla ansvaret för att det fortfarande pågår.
- Hamas enda politiska mål är den judiska statens utplåning.
- I detta absurda drama framställs angriparen som offer. Och den som fösvarar sig som ond.
- Israel försvarar den fria västerländska livsstilen. Inte minst den VÄSTERLÄNDSKA KVINNANS frihet.
Bra att du nämner Douglas Murray. Han är en av de skarpaste rösterna. Likaså Melanie Phillips. Hon förklarar hur vår västerländska civilisation vilar på judisk-kristen grund. Mycket vacker engelska, precis som Murray. Båda finns i många framrädanden på YouTube.