Geopolitiskt uppvaknande: Ingen kommer att rädda oss

USA:s omsvängning bort från Europa är ett faktum. När Vita huset bråkar med Zelenskyj blir det tydligt: Sverige kan inte förlita sig på andra. Säkerhet handlar om styrka – och vi måste agera nu.

Zelenskyj besökte Vita huset den 28 februari. (Foto: Saul Loeb/Getty)

USA:s omsvängning bort från Europa, bort från Ukraina, visar att vi inte kan ta något eller någon för givet i världspolitiken. Oavsett administration har trenden varit tydlig sedan Obama: Amerika prioriterar sin egen strategiska omställning till Asien. Kvällens uppvisning i Vita huset, där Donald Trump och JD Vance bråkar med Volodymyr Zelenskyj inför pressens kameror, understryker något som har varit klart länge: det enda vi kan ta för givet är Ryssland. Andras agendor kommer och går, men de ryska imperiedrömmarna består.

Lackmustestet efter lackmustest

Hösten 2008, som praktikant på Utrikesdepartementets Rysslandsgrupp, fick jag en inblick i hur svenska tjänstemän bedömde situationen efter Georgienkriget. Redan då kallade analytiker kriget för ett lackmustest för Europas säkerhetspolitik. Polen och Baltikum drog slutsatsen att de behövde stärka sitt försvar och relationen till USA. Sverige drog inga slutsatser alls. Tjänstemännen på UD var vad jag kunde se på det klara med hur Ryssland fungerade. De ser världen som ett nollsummespel, underströk de för mig. Det var den nyktra syn som länge präglat Rysslandsexperter i svensk statsförvaltning. Masterkursen i geopolitik jag just läst materialiserades framför mina ögon.

Men trots Georgienkriget – trots att varningssignalerna – så fortsatte Sverige på sin inslagna bana av nedrustning och idealism. Inte på grund av bristande underlag från de insatta, utan för att de ansågs vara hökar, MÖP:ar och russofober. “Den viktigaste övergripande slutsatsen är att Rysslands agerande har tvingat fram en långtgående omvärdering av den rådande världsordningen,” skrev Robert Larsson på FOI. Men även om han hade rätt, så fick han fel om en allmän kursändring. Inte ens annekteringen av Krim 2014 fick oss att vakna. Knappt den fullskaliga invasionen 2022 heller.

Kommer Trumpadministrationens retorik lyckas där ryskt artilleri misslyckats? Snart kan det vara försent.

Att hänga var och en för sig

Den gamla världsordningen rämnar. USA:s lojalitet gentemot Europa är inte längre en självklarhet. Många av Trumps utspel om NATO är fortfarande retoriska (som hotet om att inte försvara “smitarländer”), men de skapar en osäkerhet som i sig är en förändring. Några reella policyförändringar börjar också ta form – främst att USA nu uttryckligen säger nej till ukrainskt NATO-medlemskap och öppet fokuserar mer på egenintresset. Under Biden var linjen att låta Ukraina själva välja när förhandlingar skulle inledas, medan det nu påbörjats över deras huvuden.

Trumpadministrationens ändrade ton visar att vi inte kan ta USA:s stöd för givet vid en eventuell konflikt. Det gäller oavsett om det är Trump eller någon annan som sitter i Vita huset. Ända sedan valet av Barack Obama finns en stark inhemsk opinion som vill undvika inblandning i fler krig.

Vad innebär det här för Sverige? Till att börja med behöver det sägas att vi alltför länge litat på att andra ska garantera vår säkerhet. Om det så är EU, Nato, eller USA. Alltid är det någon som måste komma till vår undsättning – och fort, eftersom vi inte längre kan hålla ut särskilt länge på egen hand.

Foto: Getty

Det är lätt att glömma, men Ukraina övergavs av världen vid invasionens början. Alla var övertygade om att landet skulle falla omedelbart. Man var mest oense om huruvida det skulle ta några dagar eller några veckor. När de mot all förmodan höll ut, då kom hjälpen. Ingen hjälper någon som inte först hjälper sig själva.

Och om Ukraina lämnas att få klara sig självt, vad betyder det för oss? Vi borde dra de strategiska slutsatserna och inse att världen styrs av egenintressen, inte av moraliska principer.

De viktigaste lärdomarna för Sverige