Frans Sporsén: Fattigdomen är kastsystemets sanna arv
Frans Sporsén: Fattigdomen är kastsystemets sanna arv
Fattigdomen har ökat i takt med den skenande inflationen i Argentina. Javier Milei valdes för att vända trenden. För att klara det måste han göra upp med decennier av välfärdspopulism.
Detta är del två av Frans Sporséns serie av resereportage från Argentina. Del ett kan du läsa här.
Jag sitter i taxin från flygplatsen i Buenos Aires och med min begränsade spanska lyckas jag uttyda tre centrala poänger i chaufförens tjötande. Maradona är gud, Messi är messias, och viva la libertad carajo. Redan här började jag ana något, Argentina lyckas på något magiskt sätt gå runt, landet drivs av en närmast vidskeplig tro och en attityd att ingenting löser sig samtidigt som allting ordnar sig.
Vi rullar in genom stadens alléer fyllda av gigantiska träd som skänker skugga i den närmast tropiska fuktiga hettan. Jag tappar bort mig i labyrinter av gränder där miljonprogramskrapor med stora väggmålningar och ruckel blandas med undangömda radhus i art nouveau. Gatstenar i bohuslänsk granit leder mig till gigantiska avenyer och neoklassiska skrytbyggen som får många europeiska städer att framstå som ociviliserade. Jag passerar fashionabla klädaffärer, hantverkare, inredningsaffärer, och ekobutiker i Palermo, och landar till slut på ett hipsterhak.
"Det här är det gamla Argentina. Vi bygger inte såna här grejer längre. Jag skulle kunna visa dig var jag bor, men du skulle inte vara lika säker där som du är här.” Det känns faktiskt säkert, men samtidigt gäller det att vara försiktig. Lyckligtvis kostar en taxi lika mycket som en kollektivtrafikbiljett i Sverige. Ännu ett gatubarn kommer förbi och tigger. "Du vet, det är så de fungerar. De åker ut till stadens villas [slummen] och köper kanske en cykel till ungarna för att få rösterna. Men de fattiga förstår inte att de i verkligheten är slavar åt dessa människor.”
Enligt en färsk studie av Universidad Católica Argentina befinner sig nästan 58 procent av Argentinas 46 miljoner invånare i fattigdom. Och 15 procent av dessa är så utarmade att de inte har råd att med sitt dagliga behov av mat. Att sex av tio argentinare är fattiga är enligt Javier Milei, landet nyvalde president, "kastsystemets sanna arv", vilket är hans beskrivning av den politiska klass som har styrt Argentina de senaste 20 åren.
För tjugo år sedan var en peso lika mycket värd som en dollar. För tio år sedan fick man sju peso för en dollar. Då slutade tidningen The Economist att publicera Argentinas officiella statistik eftersom den inte gick att lita på längre. I dag är en dollar officiellt sett 873 pesos, men går du till en western union får du i runda slängar 1000, och går du till den i princip institutionaliserade svarta marknaden får du ännu mer. Under 2023 var inflationen 200 procent. Det finns många faktorer varför det blev så illa. Egentligen hade Argentina inte råd med nedstängningen under Covid. Ekonomin pumpades upp av ideliga lån följt av pengatryckande för att kunna amortera skulderna. Nedstängningen ledde inte till omtag, utan mer av samma slags dopning, i en alltmer ohållbar cykel.
Att kalla det en fördold stöld från folket är en underdrift.
Men för det andra, “segundo francia” som de säger; segern mot Frankrike i fotbolls-VM – det första guldet på 36 år – väckte något inom folket. Om fotboll är religion här kan detta beskrivas som återuppståndelsen. En känsla av att allt är möjligt, trots allt. Till och med ett annat styre av landet. Till och med Javier Milei.
Landet har inte bara åkt berg och dalbana de senaste åren, det har alltid gjort det. Från att ha varit ett av de rikaste länderna i världen har Argentina har under många decennier präglats av peronismens, och dess arvtagare kirchnerismens, vänsterpopulism. Det börjar med den fascistiske generalen Juan Peróns militärkupp efter finanskrisen på 30-talet som avslutar frihetstiden. Det går över i social och ekonomisk omfördelning. Statliga monopol. Korporativism. Ett land som en gång i tiden hade haft koloniala kleptokratiska eliter som sög ut landets resurser fick i stället en lokal elit av demokratiskt valda kleptokrater, avlösta av kleptokratiska diktatorer, avlösta av nya demokratiskt valda kleptokrater. Kakan fördelades hela tiden inom samma politiska kast, om än under olika flagg.
Att gå runt i Buenos Aires är det slående hur både dialekten, kulturen, och maten i staden är ett hopkok av Europa. Italienare som bor i en spansk koloni och låtsas vara franska. På många sätt känns det som ett parallellt universum, en bubbla. De har en ungdomskultur av mode och musik som mäter sig med Berlin, men med en egen stil och egna toner. Staden sover aldrig, och jag för lite. Hur ska man annars hinna med allt?
Argentinas unga utgör en betydande del av demografin – medianåldern är 32. De har inte kunnat rida på det välstånd som en gång fanns, utan finner sig snarare i en situation där många jobb endast ger motsvarande ett par tusenlappar i månaden. En läkarstudent som är på sista året berättade att hon kommer att tjäna 3-4000kr i månaden om hon stannar och gör sin praktik här, i stället intensivläser hon italienska och siktar på Milano. Det är inte bara hon som blickar mot Europa. De flesta här bor hemma tills de närmar sig 30, av ekonomiska skäl. Många är utbildade, de har pass, och det enda som håller dem kvar är kostnaden att åka och kärleken till staden. Utöver det självklara: att Argentina är deras hem och borde kunna vara deras framtid.
Den unga generationen har i hög grad varit pådrivande för Milei. De har vuxit upp med internet istället för statsmedia, och de vill inte låta politiker hålla deras framtid i gisslan. De fick dessutom utstå en av de hårdaste nedstängningarna under covid. Det är dock många unga, inte minst studenter, som är stora motståndare. Inte minst i relation till hans mer konservativa drag, som att han är kritisk mot abort. Den andra stora gruppen som drivit på utvecklingen är äldre som sett sina besparingar försvinna.
Den största faktorn till de höga priserna och låga lönerna är såklart inflationen, men vid sidan av den har man tills nu pumpat in subventioner i olika branscher för att hålla nere priserna för konsumtion. Argentina har, likt Venezuela, haft ett system med ett 40-tal olika växelkurser till dollarn för olika industrier, vilket har läckt till den svarta marknaden. Det har fungerat på sina håll, men i kombination med de höga tullarna har det skyddat industrin från effektiviseringen. I dag är den inte konkurrenskraftig. Kläderna är nästan lika dyra som i Sverige, och priserna på annan konsumtion börjar krypa närmare de priser vi har i Europa, utan att lönerna följer med. Idag sänks tullarna, reglerna minskar, konkurrensen ökar, och priserna börjar sakta men säkert sjunka på flera håll.
Fattigdomen ökar dock av fler anledningar. Landet har en hög andel bidragstagare, stor invandring från Bolivia, Peru, Colombia, och Venezuela, och en utbredd klientelism. Många flyttar givetvis hit för att arbeta, men många lockas också av gratis vård och utbildning. Den offentliga sektorn är enorm, ett arv efter peronismens välfärdspopulism. I utbyte mot röster har offentligt anställda kunnat expandera sin administration och makt. Av andra argentinare har vissa fått öknamnet ”ñoquis” (gnocchis), något man traditionellt sett äter en gång i månaden, i likhet med dessa som bara kommer till jobbet när lönen betalas ut. Vid sidan av att folk har fått betalt för att rösta, har de även fått betalt för att demonstrera för att få det att verka som att det folkliga stödet är stort. Med det sagt är lönerna, som tidigare nämnts, låga för de som gör det faktiska välfärdsarbetet – såsom läkare, sjuksköterskor och lärare.
Alla politiker är korrupta. Om du inte fuskar är du en idiot. Så kan man nog sammanfatta åtminstone en del av kulturen här. Och så länge kostnaderna inte har varit för höga har den politiska apatin varit utbredd. Varför bry sig? Inget ändras ändå. Slösa inte energi på saker du inte kan påverka. Denna fasad höll bara tills sprickorna inte längre kunde målas över, rädslan att möta samma öde som Venezuela hänger över landet. När detta inte längre gällde, när inflationen åt upp både besparingar och framtidsutsikter, valde man förändring med motorsåg.
Frans Sporsén
Rak höger expanderar
I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
 | A guest post by
|
Vi tycks vara på väg åt samma håll i Sverige med alltmer korruption och en växande administration samtidigt som arbetsmoralen sjunker och välfärdskraven ökar. Sverige är i skriande behov av en handlingskraftig politiker som Javier Milei men vår kultur med övertro på massmedias budskap kombinerat med kraftlösa politiker som blir alltmer bakbundna av EU öppnar inte upp för den dynamik som är nödvändig. Det blir heller inte bättre av den verklighetsfrånvända vänsterideologi med övertro i woke, genus, identitetspolitik och cancelkultur vilket bakbinder de flesta av Sveriges politiker (med ett lysande undantag).
Frans Sporsén, du beskriver Argentina men det verkar även gälla för Sverige.