Från REVA till tonårsutvisningarna: Har Sverige lärt sig?
"Tonårsutvisningarna" visar hur ett ömmande fall riskerar att slå ut hela regelverk. När rubriken blir domstol lockas politiker att öppna ventiler och undantag. Vill vi tillbaka till krisen 2015?
“Är migrationsdebatten på väg tillbaka till 2013?” Den frågan ställer Jörgen Huitfeldt i en text på Kvartal (där han är chefredaktör). Vi återkommer till hans resonemang, men först måste man minnas stämningsläget då.
I mars 2013 publicerar DN Jonas Hassen Khemiris öppna brev “Bästa Beatrice Ask”. Texten får omedelbart enorm spridning, både i Sverige och internationellt. I New York Times presenteras den under rubriken “Sweden’s closet racists”.
Det som gjorde texten politiskt effektivt var inte att den förklarade REVA eller redde ut vad lagen faktiskt medgav och krävde vid inre utlänningskontroller. Den handlade knappt om migrationspolitik alls, annat än som fond. Khemiri avstod nästan helt från belägg och skrev i stället i en suggestiv, skönlitterär form som kortslöt de vanliga kraven på belägg. Det centrala greppet var att han krävde ett moraliskt ställningstagande: Beatrice Ask, dåvarande justitieminister (M), uppmanades att “byta skinn och erfarenheter” med honom. Implikationen var att staten saknade moralisk legitimitet att upprätthålla sina lagar. Debatten förflyttades elegant från vad som görs till vilka vi är – och inte är. REVA var inte längre ett arbetssätt – ett samarbete mellan Polisen, Kriminalvården och Migrationsverket – utan symbolen för ett “konstant lågintensivt förtryck” som utövas “mot icke-vita på rutin”.
När en sådan moralisk tyngd etableras börjar påståenden fungera som fakta. Ett exempel som lyftes redan då var Khemiris formulering om Lasermannen: att elva män sköts “utan att polisen ingrep”. Känslan levererades som sanning. Att invända – att påpeka att polisinsatsen i realiteten var en av de största i svensk historia – framstod inte som saklighet utan som empatilöshet.
Detta har varit ett återkommande mönster i migrationsdebatten: invändningen behöver inte motbevisas, det räcker att göra den moraliskt komprometterad. Om migration kodas som en fråga om skuld – alltså att en restriktiv hållning likställs med bristande empati, rasism eller omänsklighet – då blir själva invändningen suspekt oavsett innehåll. Det är inte längre argumentet som bedöms, utan personen.
Resultatet av REVA-debatten blev att berättelsen trumfade fakta och att samtalet låstes när det behövdes som mest. Politiker blev mer rädda för opinionsläget än för verkligheten, och offentligheten fick svårt att tala klarspråk när trycket ökade fram mot 2015. Det är just den arbetsmetoden Huitfeldt menar är på väg tillbaka: ömmande fall som ersätter systemet.
Det som kallas “tonårsutvisningar” är i grunden inget nytt, utan en följd av att utlänningsrätten gör en skarp skillnad mellan barn och vuxna. Som minderårig kan ditt tillstånd i praktiken hänga ihop med familjens ärende. Vid 18 upphör den kopplingen: du prövas som egen person och måste ha en egen grund för uppehållstillstånd. Har familjen ingen grund – eller får avslag – finns inget att “ärva” när myndighetsdagen kommer.
Därför kan det se ut som ett plötsligt fenomen när en stramare praxis får genomslag. I många fall är det snarare en övergångseffekt: en puckel i skarven som sedan planar ut.
Utfallen har dessutom blivit mer synliga av en annan anledning: spårbytet är borta sedan 1 april 2025. Tidigare kunde den som fått avslag i asylspåret i vissa fall söka arbetstillstånd från Sverige och stanna på en annan grund. Avslaget blev inte alltid en slutpunkt, trots att det i sak borde ha varit det.
I just den här skärningspunkten hittar medielogiken sina starkaste berättelser – de mest skötsamma, integrerade, fotogeniska – och då kan det låta som om “systemet spårat ur”, när det i själva verket är systemet som för första gången beter sig som ett system.
Det märks i hur debatten drivs. När jag själv debatterat migration i radio och tv har utgångspunkten nästan alltid varit ett enskilt, ömmande fall – både i SVT Agenda efter valet 2022 och i SR P1:s Krasch eller Konsensus nyligen. Mitt svar är detsamma: i ett regelverk kommer människor att hamna i kläm, särskilt när man lämnar en tidigare ordning med bakvägar och fördröjningsincitament, där spårbytet kunde göra ett avslag till ett nytt spår. Vill vi verkligen tillbaka dit?
I Ekots lördagsintervju (14/2) lyckas migrationsminister Johan Forssell säga två saker samtidigt. Han talar om behovet av en lösning för “skötsamma unga vuxna”, men återkommer till den avgörande begränsningen: det kräver ny lagstiftning, och den kan tidigast vara på plats i början av 2027. När han får frågan varför han inte bara kan “pausa” svarar han helt korrekt att en lag gäller tills den ersätts av en annan. Det säger något om stämningen när en sådan självklarhet låter närmast radikal.
När Forssell intervjuades veckan innan i SVT Agenda (8/2) var det snarast det Huitfeldt kallar “heta stolen”: ett moraliskt test där enskilda fall blir facit. Samma konflikt syns i P1 Morgon (16/2) när Huitfeldt möter Anders Lindberg, politisk redaktör på Aftonbladet. Lindberg argumenterar för “ventiler” mot vad han kallar “idiotbeslut”, säger att acceptansen för tonårsutvisningar är “noll” och talar som om den förda politiken inte är rättsstatlig. Han driver en linje där det enskilda fallet blir den högsta instansen: om utfallet gör ont måste regeln justeras, oavsett vilka signaler det skickar eller vilka kryphål det öppnar. I praktiken blir det en politik där systemet alltid ska förklara sig inför berättelsen, anekdoten, det enskilda fallet – men aldrig tvärtom. Det om något skaver mot rättsstatens idé om att regler ska gälla för alla.
Att Anders Lindberg har varit emot snart sagt varenda åtstramning på migrationsområdet sedan innan 2015 säger också något om vilken riktning han egentligen vill tillbaka till.
Fram till migrationskrisen 2015 dominerade ett medienarrativ som tonade ner migrationsrelaterade samhällsproblem och gjorde det politiskt dyrt att tala om begränsningar. I Riksrevisionens genomgång av krisen beskriver Mikael Ribbenvik, då generaldirektör för Migrationsverket, hur opinionsläget försvårade en tidigare åtstramning, trots att den dåvarande rödgröna regeringen hade informerats av vad som var på väg att ske.
Det säger två saker.
För det första: medier kan flytta gränserna för vad som uppfattas som politiskt möjligt.
För det andra: sådana lägen kan vara korta, men ändå få enorma följder när symboler tar över styrningen.
Om problem konsekvent tonas ner, eller om berättelsen blir ensidig, tvekar beslutsfattare att agera i tid – inte av okunskap, utan av rädsla för att hamna i konflikt med “opinionsläget”. Resultatet blir en förtroendekris: människor ser verkligheten med egna ögon, men känner inte igen den i rapporteringen.
Och när man återkommande lyfter de mest tårframkallande fallen men klipper bort helheten får man det Huitfeldt kallar en sorts lögn genom utelämning. Då blir priset för klarspråk till sist högre än priset för att blunda. Det är så tabun låser politiken.
Faktum är att regeringen nu genomför den politik som väljarna gav mandat för – och som en majoritet efterfrågat länge – en stram, reglerad migration.
Just nu är lockelsen stor för politiker att införa undantag för att hantera kritikstormen i medierna. Bara ett undantag till. För de mest ömmande fallen. Bara ett till. Men även om det kanske dämpar trycket i stunden så förstärker man bara dramaturgin. Kanske känns det humant i stunden men skapar ett godtycke som blir ett budskap till nästa grupp: håll ut, fånga en rubrik, så blir reglerna förhandlingsbara. Det skapar incitamenten som fanns före 2015.
Övergångslösning, amnesti, ventil – orden varierar, principen är densamma. 2013 lärde scenen politiken att skämmas för systemet. 2026 riskerar vi att göra om det misstaget.
Vi vet hur det slutar.
Ivar Arpi
Oberoende endast tack vare er
Vi är nu över 25 000 prenumeranter här – och antalet växer stadigt. Rak höger med Ivar Arpi och Under all kritik ligger båda konsekvent på topp-20 bland nyhetspoddar i Sverige. Det är helt och hållet er förtjänst – tack för det!
Skillnaden mot de flesta andra på topplistan är tydlig: medan de har public service-miljarder eller stora tidningshus med presstöd och annonsintäkter i ryggen, så har vi bara er. Konkurrensen är snedvriden, men ni har visat att det går att bygga något nytt. Vi är helt självständiga – tack vare er.
Som ni märkt har vi nu tagit nästa steg med en videosatsning, som kommer ge ännu mer innehåll för betalande prenumeranter framöver. Redan i dag får du flera poddavsnitt i veckan – ofta med video – och minst en text, ibland fler.
Vill du vara med och bygga vidare? Bli betalande prenumerant genom att klicka på den gröna knappen.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Nu får du Ivar Arpi, Susanna Birgersson, Naomi Abramowicz, Henrik Jönsson, Omar Makram, Jens Ganman m fl.
skriva
skrika
tjata och gnata för att överösta Anders Lindberg, SVT & TV4 fram till valet.
Bra att lyfta detta problem, det blir också en känsla av att media påverkar val. Om t.ex. mainstream media har en slags samsyn att vi behöver maktskifte i höst, så används sånt för att väcka opinion mot sittande regering. Särskilt barn (ju yngre desto mer) är ju känsligt och nåt dom flesta ömmar för mera. T.ex. har det väl pratats om en bebis som ska utvisas.
Samtidigt gör ju flyktingar/invandrare vad dom kan för att få stanna, ingen kritik där, vi är alla oss själva närmast. Att skaffa barn har troligen varit ett effektivt sätt att få stanna och även få mycket hjälp med skattepengar, stor lägenhet, mycket bidrag. Barnen blir ett politiskt slagträ även för den som vill garantera att få stanna, både föräldrar och barn. Bryter man upp detta så kommer förstås dom ömmande fallen i media som ett brev på posten samtidigt som politiker eller myndigheter aldrig får prata om enskilda fall, det blir en ojämn debatt då med bevisbördan på ansvariga politiker där dom inte kan vinna (dom borde försöka mer dock att kommunicera sin förklaring).
Vi får ju dessutom en annan effekt nu i västvärlden. Bara invandrare/arbetarklass har råd att skaffa många barn. Det finns ju fall med tio barn, inte så ovanligt som man kan tro. Samtidigt har den vanliga medelklassen ofta inte råd med mer än två barn, ju fler desto sämre hushållsekonomi och högre belastning på föräldrar som jobbar heltid.
Detta påverkar också demografin nu där etniska svenskars barn troligen ligger under det man brukar kalla för demografisk jämvikt, 2,1 barn per kvinna. Istället får vi en befolkningsökning med utländsk bakgrund. Känsligt ämne men det kan innebära kulturförändringar och att t.ex. många etniska svenskar inte känner igen sig i sitt eget land. Liksom många barn som växer upp utan att känna sig hemma nånstans.
Politiker står handfallna inför detta, ja även SD tror jag egentligen inte har några fungerande lösningar utan bara ganska tunn retorik som inte sällan låter rasistiskt. För alla fina invandrare som sköter sig, jobbar, bidrar, ska ju inte uteslutas eller pekas ut som ett problem. Att gå tillbaka till folkhemsbygget är ju också omöjligt av flera skäl, så knappast ens önskvärt eller möjligt. Istället behöver vi bygga en gemensam framtid där jag tror nyckeln är att vara tydligare. Att vi vill bygga en framtid baserad på västerländska värderingar kring demokrati och yttrandefrihet istället för flumsnack om att alla kulturer är lika värda. Dvs vi måste stå upp för Sveriges identitet och ifrågasätta mångkulturalismen. Sverige är inte ensamma, liknande problematik syns nu över hela Europa. Att blunda för den öppnar för ännu mer populistiska partier som AFS, AFD etc.
Dvs vi behöver nu mer än nånsin en stor kulturdebatt i västvärlden. Också som en motpol mot WOKE och socialism. För socialister bygger bundsförvanter med avvikande kulturer och gillar kaos som uppstår då yttersta målet för socialismen ju är den socialistiska revolutionen med störtande av kapitalismen. Vilket då historiskt samtidigt alltid inneburet slutet för demokratin, dvs utan kapitalism ingen demokrati.
För att demokrati ska fungera krävs självständiga individer som tar stort eget ansvar. Kollektivism (ideologiskt eller religiöst) i alla dess former riskerar att förstöra demokratin, individuell frihet och yttrandefrihet. Samtidigt har liberalismen idag blivit sin egen värsta fiende och klarar inte att stå upp för individen vs kollektivet. Med en liberalism som gått vilse så blir våra demokratier toleranta mot det intoleranta och har inget motmedel. Jag skulle säga att det är därför uttalade liberala partier som C och L är på väg att försvinna. Vi har också sett en förflyttning av liberala partier mot vänstern vilket jag ser om paradoxalt, för liberalismen är ju grunden för vår moderna demokratier i västvärlden.