Från pingisrummet ned i kaninhålet
Idag blir Rak höger en del av Kvartal. Om fem år som ensam röst – och varför jag tror att man ibland blir friare av att vara fler.
Idag är det officiellt – Rak höger har blivit en del av Kvartal. Låt mig förklara varför jag lämnar Substack.
Pingisrummet i min gamla bostadsrättsförening hade gröna draperier. I hörnet stod en portabel toalettsits som jag någon gång lyckades placera i bakgrunden under ett viktigt videomöte. Det var där jag försökte komma på hur jag skulle hitta en försörjning efter att först ha sagt upp mig från Svenska Dagbladets ledarsida och sedan varit ett par månader på en annan inte helt lyckad mediesatsning.
Jag ringde folk för att fråga hur de såg på mediebranschen, och om det där med Substack kanske vore något för Sverige. Den svenska marknaden är för liten, det svenska språket för litet, sade flera, vilket var en helt rimlig gissning. Tack och lov hade de fel, och bara ett kort tag efter lanseringen kunde jag försörja mig och min familj enbart med hjälp av prenumeranterna. Mitt skrivande blev friare, roligare och – tror jag – mer angeläget. Det visade sig att det fanns en efterfrågan på friare röster, på ett nytt medielandskap.
Fem år har gått. Pingisrummet byttes mot ett hus på landet, där den gamla tvättstugan blev mitt kontor. Vi hann få ett barn till. Och förutom podden Rak höger startade Anna-Karin Wyndhamn och jag podden Under all kritik för tre år sedan. Hennes texter har jag också publicerat – liksom skribenter som Per Gudmundson, Susanna Birgersson, Johan Lundberg, Per Lindgren, Frans Sporsén med flera.
Friheten kan bli större när man är fler
Men nu är det dags att gå vidare. Förutsättningarna som gjorde det möjligt att försörja sig som enskild skribent på Substack har förändrats på flera sätt. Då dominerade fortfarande de stora tidningsdrakarna nästan totalt, vilket gjorde små utbrytningsförsök desto mer välkomna för publiken. Många följde efter, och jag hjälpte flera av dem med tips på hur de skulle göra. Men med fler innehållsskapare har marknaden mättats.
Jag har återkommande fått meddelanden där någon ber om ursäkt för att han eller hon säger upp prenumerationen, men att det blir för dyrt att prenumerera på alla poddar och publikationer samtidigt. Och jag har förstått dem, eftersom jag själv prenumererar på alltför många. Det är en affärsmodell, med många enskilda medieskapare som tar betalt individuellt, som är bra för några få, men inte direkt optimal för mediekonsumenten.
Substack som plattform har också förändrats, i takt med att de alltmer frenetiskt försöker vända förlust till vinst: deras algoritmer gynnar numera bara de största engelskspråkiga publikationerna. Och de sociala funktionerna funkar endast för ett litet antal giganter.
I slutändan är Substack ännu en amerikansk app som kan ändras över en natt, oavsett vad någon på andra sidan Atlanten tycker om det. Det är en del av en bredare trend, där vår offentlighet alltmer domineras av amerikanska tech- och AI-jättar.
Formellt sett har friheten varit närmast total på Substack, men i realiteten har den varit mer begränsad än jag förutsåg. Att ha allt administrativt ansvar, att aldrig ha kunnat ta semester eller vara sjuk, att aldrig ha en redaktion att bolla med. Med tiden har jag fått alltmer förståelse för den där ensamme skidåkaren som ryckt ifrån klungan men successivt saktar in. Ibland kan friheten faktiskt bli större när man är fler.
Och med tiden har dock flera alternativ i Sverige vuxit till sig, varav Kvartal är det jag tycker är bäst på att kombinera traditionell journalistisk etik med de nya mediernas kreativitet och nytänkande. Som förenar nätets sociala funktioner med tidningarnas nyheter och analyser. Och just problemet där man behöver teckna en prenumeration för varje röst, är ju vad en samlad plattform löser.
Mindre chefredaktör – fler självständiga profiler
Första gången jag pratade med Ludde Hellberg satt jag bredvid den portabla toalettsitsen i pingisrummet. Det var i början av 2021, innan jag startat Rak höger, och jag hade ringt upp honom för att få med honom på ett nytt medieprojekt. Det visade sig att vi hade liknande tankar om hur medievärlden utvecklades, och vad man kunde göra framåt. Några dagar senare pratade vi igen. Då hade han tänkt vidare, och föreslog att vi i stället för en Substack skulle starta ett större medieprojekt. Jag blev lite paff. Men Ludde hade en vision redan då.
Jag hade förvisso just kommit ur ett större medieprojekt, och inte med helt positiva erfarenheter. Men det här var tänkt att vara mer som ett nätverk, utan traditionell redaktionell enhetlighet, där man skulle kunna få en mångfald av perspektiv. Som ett Spotify för skribenter. Mer anpassat efter hur vi faktiskt konsumerar digitala medier idag, snarare än att försöka återskapa papperstidningen på nätet. Mindre chefredaktör, fler självständiga profiler. En plattform som gav mer värde till prenumeranterna än något som fanns.
Jag trodde starkt på idén. Det gör jag fortfarande. Men jag ville att Ludde skulle vara skribent, och han ville att jag skulle bli entreprenör. Och nu när han är vd på Kvartal så blir det som att cirkeln sluts när jag börjar som skribent här. Det sker i ett skede där mycket av det vi pratade teoretiskt om våren 2021 antingen redan har blivit verklighet på Kvartal, eller är på väg. Visionen han, Jörgen Huitfeldt och de andra haft är givetvis så mycket mer än de där samtalen för fem år sedan. Och de har inte bara bollat i ett pingisrum, utan lyckats bygga något helt nytt.
Tänk själv – men gör först som jag säger
Kvartals motto är ”Tänk själv”. Men variationer på det mottot har jag hört så länge jag jobbat i mediebranschen. Man uppmuntras att våga utmana – och klara av att utmanas. Man ska välkomna en mångfald av perspektiv. I realiteten lever mycket få medieorganisationer upp till det, inte bara för att journalistkåren är ganska homogen, utan också för att redaktionerna ärvt en hierarkisk kultur. Det skapar miljöer där likriktning belönas.
Kanske kan man spinna vidare på mottot, åtminstone för en redaktion. Att tänka själv är stort, att tänka själv ihop med andra är större. Nej, det är inte alltid bekvämt, men den sortens arbetsplatskultur är också ett av de få sätten som finns att bli lite mindre dum i huvudet.
Ni hittar allt jag skriver framöver på kvartal.se/ivararpi. Och båda poddarna fortsätter som vanligt, en gång i veckan vardera.
Så tänk själva. Men gör först som jag säger och följ med till Kvartal. Tillsammans bygger vi det medielandskap vi vill ha, kanske med plats för ett pingisrum.
Och kolla er mejlkorg! Där ni ska ha fått ett separat mejl om hur er prenumeration fortsätter.
Ivar Arpi
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
men vad händer med ’UaK’???
Helt lysande, det gör det enklare, och jag som många andra av dina prenumeranter här är även prenumeranter på Kvartal. Topp. Men ska du och Anna-Karins podd också
flytta in där.. uppskattar verkligen det ni båda gör tillsammans. Varmt lycka till Ivar.