Försvar i slow motion – hinner Sverige ikapp hoten?
Sverige har ökat försvarsanslagen och gått med i NATO, men beredskapen släpar efter. Hinner vi verkligen rusta upp, hinner vi vakna, innan det är försent?
Sverige står inför ett vägskäl. Medan vår säkerhetspolitik successivt anpassats till ett nytt säkerhetsläge genom Nato-medlemskap och ökade försvarsanslag, är det tydligt att beredskapen fortfarande släpar efter. Både den iranska regimens återkommande operationer och Rysslands ständiga hybridkrigsföring mot oss, visar att vi behöver göra mer och snabbare. Krigsvetaren Oscar Jonsson argumenterar i sin nya bok Försvaret av Sverige (Mondial) att vårt militära och civila försvar kräver både snabba åtgärder och ett långsiktigt strategiskt skifte. För vad det är värt så delar jag hans slutsats: Om vi inte agerar nu riskerar vi att bli ett lätt byte i en alltmer instabil värld.
Drömmen om att vi redan är redo
Ni har kanske själva upplevt det – när man sovit för lite och väckarklockan ringer alldeles för tidigt. Halvvaken stänger man snabbt av den, innan den hinner väcka en på riktigt. Sedan fortsätter drömmen, om hur man kliver upp, duschar, dricker kaffe och kommer i tid till jobbet. I huvudet är man på väg, men i verkligheten sover man fortfarande.
Det är en bild som ramar in Sveriges förhållande till sitt försvar. Vi är övertygade om att vi redan har vaknat, men i själva verket ligger vi kvar och trynar. Visst, vi har höjt försvarsbudgeten, anslutit oss till Nato och pratat om att vi behöver rusta oss. Men när man skrapar på ytan märker man att själva omställningen går långsamt – för långsamt.
För tretton år sedan varnade jag att vi i vår iver att bidra till internationella insatser riskerade att glömma vårt eget försvar. Jag skrev då att det inte räcker att vi visar solidaritet utåt om vi samtidigt ignorerar vårt mest grundläggande ansvar: att skydda Sveriges gränser och att stå redo att bistå våra grannländer i ett osäkert säkerhetsläge. “Det svenska försvaret är bättre rustat för insatser i Afghanistan än för att vid behov bistå Baltikum,” skrev jag då.
Dessa varningar har inte handlat om alarmism, utan om ett faktum: medan säkerhetsläget omkring oss förvärras, har vi här hemma mest diskuterat visioner utan att omsätta dem i handling. Oscar Jonsson beskriver i Försvaret av Sverige hur bråttom det faktiskt är. Utrikespolitiska institutet i Tyskland varnade i november förra året för att Nato har fem till tio år på sig att förbereda sig för en rysk attack. En månad senare kommenterade chefen för Polens underrättelsebyrå att denna bedömning nog var för optimistisk och att det snarare rörde sig om tre år. Han slog inte fast att det skulle bli krig, men att det var inom tre år den östliga flanken behövde ha en avskräckande förmåga för att krig skulle kunna undvikas. Den tyske försvarsministern följde upp med att Tyskland måste vara redo för krig senast 2029. Den brittiska arméchefen, Roland Walker, uttryckte en liknande oro: Storbritannien har högst tre år på sig att bygga upp en avskräckande förmåga. Som Oscar Jonsson skriver:
Man kan tvista ifall det handlar om tre, fem eller sju år – men de dåliga nyheterna är att varken det ena eller andra är någon tid alls i försvarsplaneringstermer.
Jonssons varning är tydlig: vi måste skala upp vårt försvar till en kapacitet där vi inte bara kan försvara, utan avskräcka – annars kan vi finna oss ensamma när hoten växer vid horisonten.
Även om vi rustar upp, måste vi dimensionera det till den vi möter på andra sida. Som han påpekar: att gå från en till två brigader är ett framsteg, men om vår tänkta motståndare samtidigt ökar sina från 50 till 70 innebär det en relativ försämring av vårt säkerhetsläge.
Med vårt Natomedlemskap följer inte bara ett skyddsnät, utan också förväntningar. Frågan är om vi är förberedda på att ta vårt ansvar fullt ut. Jonsson påpekar att Sverige förblir sårbart så länge vi inte har en trovärdig, självständig försvarsförmåga. För närvarande verkar vi förlita oss på att medlemskapet ska skydda oss, men både Jonsson och Bohlin varnar för vad som händer om Nato inte kan leverera omedelbart stöd. Bohlin beskrev vår beredskap som en "sovande försäkring" – en försäkring som kanske inte gäller när vi faktiskt behöver den.
Jämför man med övriga Nato-länder ser man att Sverige ligger absolut lägst av alla medlemsstater med andel av försvarsutgifter som går till personal, 15,7 procent, medan snittet ligger runt det dubbla, 30 procent. Det är ingen annan stat som lägger under 20 procent av anslaget på personal, skriver Jonsson. Det är JAS Gripen som länge trängt ut andra satsningar, och fortsätter att göra det. Varför inte göra det till en egen budgetpost, så att övriga delar av försvarsmakten får mer förutsägbarhet? Annars kan vi lika gärna döpa om det till JAS Gökungen.
Vi promenerar i kapplöpning med tiden
Ryssland agerar i gråzonen mellan krig och fred – och de ser på informationskrig, cyberattacker och militär upptrappning som delar av samma strategiska verktygslåda. Detta innebär att hotet inte längre är hypotetiskt eller framtida; det är närvarande och mångsidigt. De ser inte på cyberdomänen enbart som ett tekniskt område, utan som en arena för strategisk påverkan.
Varför ligger Sverige så långt efter när det gäller att hantera dessa "nya" former av krigföring? Vi digitaliserar allt i rasande tempo, men cybersäkerhet tycks knappt finnas med i moderniseringsivern. När FN-organet ITU rankade länderna med bäst cybersäkerhet hamnade Sverige mellan Vietnam och Grekland, i botten bland de europeiska staterna.
Förutom att vi inte har byggt försvar, saknar Sverige även avskräckande förmåga på området. Att enbart försöka skydda våra system utan att ha förmågan att svara på en attack lämnar oss sårbara, ett problem som Jonsson och flera andra säkerhetsanalytiker identifierar som en avgörande brist i Sveriges försvar.
En avskräckande förmåga värd namnet
Något som sticker ut i Försvaret av Sverige är att Oscar Jonsson menar att vi behöver kapacitet till vedergällning, särskilt i cyberdomänen. Det rimmar väl med vad representanter från Kungliga Krigsvetenskapsakademiens (KKrVA) skrev i en debattartikel i DN "Det måste börja kosta att angripa Sverige". Om Sverige fortsätter att endast agera reaktivt så förstärker det bilden av att vi är en enkel måltavla. Denna defensiva strategi riskerar att eskalera hotbilden snarare än att stävja den.
När vi pratar om avskräckning, är det lätt att tänka att det där är något för stormakterna att bekymra sig om. Vi har trots allt Säpo och Försvarsmakten; är inte det nog? Men Oscar Jonsson argumenterar för att avskräckning är långt ifrån en lyx – det är en nödvändighet i dagens säkerhetsläge. Om vi ska tas på allvar, både av fiender och allierade, måste vi ha en förmåga som får potentiella angripare att tänka om innan de ens överväger att slå till. Och låt mig vara tydlig: jag säger inte att Säpo och Must ska börja operera precis som CIA och Mossad, men… kanske behövs mer för att undvika angrepp än att man sätter upp en lapp med ”vänligen stör ej” bredvid en öppen dörr.
Situationsanalys: Iran och säkerhetsläget
Situationen med Iran är ett slående exempel. Den iranska regimen använder Sverige som en arena för att genomföra attacker med hjälp av gängkriminella för att slå till mot israeliska mål, och uppviglar till våld för att destabilisera landet. Dessutom har de avslöjats med planer på att mörda Aron Verständig, ordförande för Judiska centralrådet i Stockholm. Varför slår vi inte tillbaka? Som Jonsson och KKrVA påpekar: det måste kosta att angripa Sverige.
Vedergällning må låta barbariskt, men makt är det enda språk revisionistiska stater som Iran och Ryssland förstår. Att kalla upp ambassadören för en sträng uppläxning har bevisligen inte haft någon märkbar effekt. Vi behöver inte svara på exakt samma sätt, men det måste svida för dem i proportion till den skada som de åsamkat oss.
I boken tar Oscar Jonsson upp lämpliga svarsåtgärder (och nej, lönnmord är inte med på listan):
Sanktioner och diplomatiska åtgärder: För det första måste Sverige överväga att snabbt införa sanktioner och restriktioner riktade mot stater och individer som attackerar eller underminerar vårt samhälle. Det handlar om att visa att varje angrepp, vare sig det är via cyber, desinformation eller fysisk hotbild, har ett pris. Som Jonsson påpekar behöver vi en strategisk respons som kommunicerar att Sverige inte längre är en säker frizon för externa påtryckningar.
Utvisningar och reseförbud: En annan åtgärd, som ofta används av större säkerhetsaktörer, är att snabbt avvisa diplomater eller aktörer som deltar i eller underlättar aggressioner mot Sverige. Genom tydliga och snabbverkande diplomatiska åtgärder kan Sverige signalera att vi inte accepterar hot eller destabiliserande verksamhet på vårt territorium.
Informationsoperationer och kontrapåverkan: Precis som Ryssland och Iran använder informationskrig som ett medel för att skapa splittring och misstro i väst, bör Sverige överväga att investera i egna kapaciteter för informationsoperationer riktade mot dessa länder. Om Iran och Ryssland vet att Sverige kan och kommer att svara på deras propaganda och påverkan, kan det agera som ett avskräckande moment i sig. Jonsson påpekar att Sverige, med sin moderna teknologi, borde ha möjlighet att utveckla en kapacitet som kan svara på hoten där de uppstår.
Vi har alla förutsättningar för att bygga en cyberkapacitet i toppklass, även utan att tvångsrekrytera alla som jobbar på Spotify. Vi kan, som Jonsson framhåller, satsa mer på utbildning. I nuläget utbildas sextio cybersoldater årligen, och om endast tjugo procent av dem tar anställning inom försvaret kan Sverige förvänta sig tolv cybersoldater per år. Det är helt uppenbart även för en lekman att det är alldeles för lite. Jonsson föreslår att Sverige expanderar utbildningsprogrammet till tvåhundra cybersoldater. Med en sådan ökning skulle vi kunna säkra fyrtio nya cybersoldater per år, vilket skapar en större grupp experter med möjlighet att långsiktigt stärka landets cyberförsvar. Och varför inte tillåta deltidstjänstgöring för statens cyberspecialister? Det skulle skapa möjligheter för en form av ”cyberhemvärn”, vilket ger en reserv som kan aktiveras vid behov utan att dessa experter behöver vara anställda på heltid.
Verklighetskontroll: Har vi verkligen vaknat?
I filmen Inception går drömmarna in i varandra. Karaktärerna vaknar in i nya drömmar, och så vidare, tills verkligheten inte går att urskilja. Vi har delvis vaknat ur förhoppningen om den eviga freden, men eftersom regeringen säger att “det allvarligaste säkerhetsläget sedan andra världskriget” kan man fråga sig om vi verkligen lever efter det? Eller drömmer vi om att vi vaknat?
I Försvarsberedningens senaste beslut ser vi ett visst uppvaknande – en förståelse för att Sverige inte bara kan förlita sig på andra. Denna verklighet, om än försenad, verkar äntligen ha slagit rot även i de politiska leden, med ett fokus på att stärka både det militära och civila försvaret. Det var beredningens konsensus som försvarsministern Pål Jonson presenterade, där försvarsutgifterna ska trefaldigas under 2020-talet för att nå 186 miljarder kronor per år till 2030. Försvarsberedningens förslag har fått stöd från ett brett politiskt spektrum. Det låter bra. Vi älskar konsensus i det här landet.
Men som PJ Anders Linder påpekar kan en sådan enighet ibland bli en belastning om den uppnås på bekostnad av nödvändiga, mer radikala beslut (Norrbottens-kuriren 29/10). Han tar upp att Tankesmedjan Frivärld nyligen frågade 21 försvarsexperter från de nordiska länderna om de tycker att Försvarsberedningen har lagt sig tillräckligt högt: 16 svarade nej, 2 svarade ja. Enighet må vara svenskt, men verkligheten är global.
Så kanske bör det vara Ryssland, Iran och andra fientliga aktörer som sätter ramarna, snarare än att få med sig försvarsovännerna i Vänsterpartiet och Miljöpartiet på beslutet. Omvärlden bör vara dimensionerande, inte Nooshi Dadgostar och Amanda Lind.
Sverige har ingen gudagiven eller medfödd rätt till fred och frihet. Om vi vill behålla det behöver vi agera därefter.
Ivar Arpi
Min intervju med Oscar Jonsson
Prenumerera på eller stötta Rak höger
I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Helt rätt!
Problemet är också att svenska folket har (pga marineringen från vänsterliberala krafter?) inte ens kunnat föreställa sig att någon alls i hela världen vill oss illa. Så fort det sker något terrordåd eller liknande mot oss, så kommer en våg av handhjärtan istället för den vrede som vi borde nå ut till alla med.
Det sker också s k felprioriteringar med våra skattepengar. Enhörningar i Malmö. En gran till regionen för över en miljon (har jag för mig att den kostade). Detta är bara två exempel.
Detta innebär att det blir mindre pengar till försvaret och till bland annat infrastruktur.
Sedan har vi ytterligare ett till problem. Ett enormt sådant. Svenska ungdomar vill inte försvara vårt land. Påfallande många tycker inte att det är viktigt.
Tyvärr så är merparten av detta landets invånare fortfarande sovande. Det blir inte bättre av att MSM vill få oss att tro att "allt är bara bra".
Det är därför som det är viktigt att läsa och lyssna på fri media. Som "Rak höger".