För etablissemanget är sanningen fortfarande blåbrun
Reaktionerna på Paulina Neudings bok "Igår kväll i Sverige" är talande. När hon kopplar antisemitism och gängvåld till migration stämplas hon som blåbrun istället för att bemötas i sak.
Du kommer aldrig få den här sortens pris. Jag hade ett vikariat på Magasinet Neo när Paulina Neuding sade det till mig. Det var ett av alla de där priserna som officiellt handlar om excellens, men egentligen går till en god och fin person så att även prisutdelaren kan känna sig god och fin.
Paulina, som då var chefredaktör på Neo, sade det inte för att trycka ned mig, utan som en betraktelse över hur svensk offentlighet fungerar. I själva verket bjöd hon in mig, då relativt oerfaren som jag var, i ett större sällskap där hon själv ingick. Skribenter som gått före, som vågat benämna problem innan det blivit opportunt, som orkat ligga långt före klungan och ta det mesta av motvinden på egen hand. Det kostar på. Det är just den erfarenheten – att gå först, ta smällarna och se prisregnet falla över dem som kom sist – som går som en underström genom hennes bok Igår kväll i Sverige – reflektioner om en revolution (Fri Tanke).
Varför har då inte Paulina Neuding fått erkännande för att hon tagit upp karaktären hos den växande antisemitismen? Svaret finner man exempelvis i en av recensionerna. I Arbetet raljerar skribenten över att Neuding blundar för “invandring som rättighetsfråga” och skriver att detta blir tydligt “inte minst när hon kommer in på favoritämnet muslimers antisemitism”. Utan invandring hade ju inte judar heller funnits i Sverige, triumferar skribenten. Läsaren ska förstå att uppmärksammandet av antisemitism i vissa muslimska miljöer säger något om hennes moraliska brister – inte om situationen för judar i Sverige.
Dessutom finns ingen handlingsplan för att lösa allt hon tar upp, vilket även det framställs som suspekt, närmast omoraliskt. Något som även tycks besvära SVT:s Per Andersson som förvisso ger bokens framställan rätt i det mesta, men ändå landar i att Neuding har “ryggen mot framtiden” eftersom hon inte har en lösning. Det är som att gå till en läkare som ställer en korrekt diagnos, men bli arg för att denne inte samtidigt har forskat fram den perfekta medicinen.
I Expressen skriver Hynek Pallas att hon borde ha skrivit om andra hotbilder, som manosfären, Andrew Tate, “pensionssvindlare som Alexander Ernstberger” och nazistiska aktivklubbar. Och att judars otrygghet i Sverige faktiskt även beror på Sverigedemokraterna. Ja, han skriver så.
I Aftonbladet kallas boken “en uppvisning i anekdotisk bevisföring” och Thord Eriksson avslutar med att slå fast att Neudings beskrivning av människor på flykt är “rasistisk och full av lögner”. Samtidigt bygger boken på Brå-rapporter, SOU:er, domar, Socialstyrelsens och Försvarshögskolans material – fler slutnoter än de flesta svenska debattböcker. Mycket av det hon skriver om – antisemitismen i Malmö, bibliotek som ger upp, ambulanspersonal som inte vågar åka in – hade dessutom aldrig blivit riksnyheter utan att hon först gjorde jobbet i spalterna.
Att enskilda artiklar och formuleringar kan kritiseras är nästan oundvikligt efter två decennier i offentligheten. Men att använda några gamla fadäser som ursäkt för att avfärda en hel bok som anekdotisk, i ett läge där varken samhällsvetare eller myndigheter velat göra de systematiska studier som efterfrågats, är ett märkligt sätt att slippa ta hennes helhetsbild på allvar.
Gemensamt för dessa reaktionstexter är att man medger problemen – antisemitismen, parallellsamhällena, våldet – men blir rasande när någon drar ut den förbjudna linjen mellan dem och den migrationspolitik som faktiskt förts. Det är svårt att tänka sig bättre belägg för det Neuding beskriver i boken. Och det är bara några flagranta exempel på hur den som är tidig med att ha rätt sällan får erkännande för det efteråt. De blir en påminnelse om att vi hade kunnat se det komma – att problemen hade kunnat undvikas – och hålls därför kvar på armlängds avstånd även när etablissemanget svänger. Då gäller det att insistera på att de inte hade rätt tidigare än andra på grund av klarsyn, utan på grund av sin påstått bristande moraliska karaktär och politiska extremism.
Ändå är det smått otroligt att läsa recensionen i Arbetet, kan man vara så nonchalant med antisemitism efter den 7 oktober och dess efterspel? Man kan också fråga sig vad som är det största problemet i Sverige i dag: Paulina Neuding eller den utbredda antisemitismen hos vissa minoritetsgrupper?
Boken som Paulina Neuding, i dag ledarskribent på Svenska Dagbladet, har skrivit har lånat titeln från Donald Trumps famösa uttalande på ett rally i Florida 2017: “Last night in Sweden”. Det är en bra ingång, eftersom Trumps uttalande gjorde att det blev fint, eller ännu finare, att påstå saker som att Sverige aldrig hade varit tryggare, att allt var frid och fröjd. Den som inte höll med kunde kallas saker som “trygghetsskeptiker”, vilket i DN liknades vid “klimatförnekare”.
Jag tycker dock att undertiteln: “Reflektioner om en revolution” nästan är mer träffande. Det är förstås en blinkning till både Edmund Burke och Christopher Caldwells “Reflections on the Revolution in Europe” – men den revolution Neuding beskriver är inte fransk utan svensk: hur ett välfungerande högtillitssamhälle steg för steg förvandlats till något annat. Hela boken är en enda lång dissektion av hur den revolutionen såg ut från golvet: polis, socialtjänsten, skolor, judiska församlingar, badhus, bibliotek, med mera.
Även om jag själv deltagit i samhällsdebatten under perioden som beskrivs, och i synnerhet på de områden som Neuding fokuserar på, blir jag ändå lätt omskakad av läsningen. Det handlar givetvis om att Neuding är en av vår tids bästa politiska skribenter, men också om ett karaktärsfel jag delar med alltför många andra: man vänjer sig. Känslan för vad som är normalt anpassas i det tysta. Man fortsätter sitt liv, men med nya skyddsräcken, nya beteenden, och inom kort känns allt som vanligt igen.
Det är också en av bokens viktigaste poänger: att de stora förändringarna göms i statistiken. Det totala dödliga våldet kunde länge falla – och gömma att gängrelaterade skjutningar och sprängningar samtidigt ökade. Fortfarande 2021 kunde Jan Guillou (felaktigt) påstå att “hala badkar [är] en betydligt större fara än beväpnade tonårsligor ute för att skjuta varandra” och tillskriva den som oroade sig för dylikt “en blåbrun människosyn”.
För nästan tio år sedan (2017) skrev jag på Svenska Dagbladets ledarsida:
Delar av Sverige är inte längre helt inom statens kontroll. Hot och trakasserier har blivit vardagsmat på akutmottagningar, vårdcentraler, förlossningskliniker och bibliotek. Butiker stänger i områden där de inte ens kan teckna försäkring. Stenkastning mot polis och räddningstjänst är knappt en nyhet längre, utan ett nytt normalläge.
Mycket av det vi där och då såg konturerna av fyller Neuding nu i med fall, statistik och vittnesmål – det svenska tillståndet i helfigur.
För det är inte som vanligt, vi lever inte i ett normalt tillstånd, vi borde inte behöva anpassa oss mer. Det är här, i den här sortens texter, man vill skriva något grötmyndigt som: “Nog nu!” Eller kanske utbrista i kör med politikerna: “Det är oacceptabelt!”
Det är nog nu, det är oacceptabelt, men orden måste kläs i handling för att inte devalveras. Och det är förstås lättare sagt än gjort. Som Neuding visar har det länge varit vanligt att säga att man ska “stå upp” för svenska värderingar, samtidigt som man bedriver en migrationspolitik som underminerar den egna hållningen. Som under den så kallade LVU-kampanjen, där socialarbetare fick svårt att arbeta i utsatta områden. Socialtjänsten påstods ta muslimska barn på grund av föräldrarnas tro, ett påstående som fick stor spridning i den muslimska världen.
“Skylta inte för mycket med blågula flaggor och andra identifikationer som visar att du är svensk när du reser utomlands”, rådde Jan Hallenberg från Utrikespolitiska institutet i Sveriges Radio.
Samtidigt som LVU-kampanjen pågick skedde händelserna med Lilla hjärtat. Å ena sidan enades Sverige om att socialtjänsten lättare skulle kunna ta vårdnaden om barn som for illa, å andra sidan blev det i realiteten svårare - men bara i vissa områden. Som Neuding skriver:
Det visade sig kort sagt vara mycket kostsamt och rentav farligt att “stå upp” för svenska värderingar, när dessa inte längre delas av stora minoritetsgrupper. Och det var inte ens säkert att Sverige skulle gå vinnande ur kampen om dessa värderingar. Sedan dess återkommer rapporter och vittnesmål om att socialtjänsten inte längre vågar omhänderta barn i vissa släkter eller områden. Inte heller det såg man komma.
Hon visar hur socialtjänsten på pappret fick större befogenheter – “Lilla hjärtat” blev en symbol för att vi måste agera snabbare – samtidigt som handläggare i vissa kommuner i praktiken backade undan helt från mäktiga släkter/klaner, där ett LVU-beslut kan innebära hot mot den enskilda socialarbetaren.
Barnkonventionen har gjorts till lag samtidigt som barn rekryteras av de kriminella gängen för att begå olika sorters brott, även mord. Å ena sidan har vi extremt långtgående lagar, å andra sidan har vi alltmer laglöshet, områden som inte längre helt kontrolleras av staten. Det är två olika Sverige, med olika spelregler, även om allt formellt tillhör samma territorium.
Nej, Paulina Neuding kommer troligen inte få något pris för sin journalistik, inte heller för Igår kväll i Sverige. Boken är en alldeles för tydlig spegel, där beslutsfattarna under avgörande skeden syns för bra, där sillstimmet framträder i all sin enfald. Men den som vill förstå dagens Sverige, med alla dess paradoxer, kan knappast välja en bättre guide än det här.
Ivar Arpi
Min intervju med Paulina Neuding
Paulina Neuding: Bullret i byn är bomber nu
“Sverige aldrig har varit tryggare”. Samtidigt som det grova våldet, med skjutningar och sprängningar, ökade blev det fashionabelt att påstå att alla pilar pekade åt rätt håll. Varför var det så viktigt för etablissemanget att hålla fast vid den myten? Och vilket pris har vi fått betala?
Oberoende endast tack vare er
Vi är nu över 25 000 prenumeranter här – och antalet växer stadigt. Rak höger med Ivar Arpi och Under all kritik ligger båda konsekvent på topp-20 bland nyhetspoddar i Sverige. Det är helt och hållet er förtjänst – tack för det!
Skillnaden mot de flesta andra på topplistan är tydlig: medan de har public service-miljarder eller stora tidningshus med presstöd och annonsintäkter i ryggen, så har vi bara er. Konkurrensen är snedvriden, men ni har visat att det går att bygga något nytt. Vi är helt självständiga – tack vare er.
Som ni märkt har vi nu tagit nästa steg med en videosatsning, som kommer ge ännu mer innehåll för betalande prenumeranter framöver. Redan i dag får du flera poddavsnitt i veckan – ofta med video – och minst en text, ibland fler.
Vill du vara med och bygga vidare? Bli betalande prenumerant redan i dag och få 30 procents rabatt!
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Det är så bra Ivar att du verkligen står upp för Paulina Neuding. De fisförnäma och korkade recensionerna kan gärna få gå till soporna. Det här är en kvinna värd all beundran och jag tror att vi är många, som ser på Paulina med just beundran och TACKSAMHET. De svagsinta omdömena du refererar till gör mig riktigt förbannad. Här har vi i landet även invandrare som varnar och ger råd, handfasta råd och så har vi de närmast okunniga, vanetänkande som trallar sina vanliga visor, som passar bäst i en fantasi. Man föredrar att vagga sig till sömns sugande på den vanliga teorinappen. Mitt i det har vi några skribenter, som kallas allt möjligt för att de har mage att vara klarsynta, tydliga och sanningsenliga. De klarsynta kommer att komma väl ut i historieskrivningen, för perioden kommer att hamna där med egen rubrik.
Det är förmodligen det högsta betyg en författare kan få, att de uppräknade recensionerna är så negativa. Nu återstår att se hur högt på "Bästsäljarlistorna" Paulina Neuding kommer att klättra. Förhoppningsvis väldigt högt.
🐒