Flyger iväg som en boomerang
Flyger iväg som en boomerang
Jag behöver ta en paus. Därför försvinner jag från Substack och sociala medier en stund. Jag är tillbaka måndagen den 14:e februari.
“Allt är en fördel.” Lars Vilks motto gällde förstås konst av den konceptuella sort han briljerade med. Om någon vandaliserade Nimis eller skrev något särskilt idiotiskt om Rondellhunden – eller attackerade honom – kunde det inlemmas i konstverket. Hans ord har stannat kvar hos mig, inte som en del i någon konstgärning, men jag har mitt skrivande. Även det mest dråpliga kan bli en berättelse, det mest förnedrande kan bli komik, och det mest tragiska kan förena en med andra, både levande och döda. Inget mänskligt får vara en skribent främmande. Allt är en fördel, om man använder det rätt. Om man lyckas komma ihåg det när det smäller.
Men smällarna kan förstås trötta ut en, åtminstone på sikt.
Sedan mitt första ledarsidesvikariat 2011 har jag jobbat konstant. Semestrar från ordinarie jobb har jag använt för att ta vikariat på andra tidningar, eller för att skriva böcker. Egentligen är det en fortsättning på hur livet var innan skrivandet blev min karriär. Jag hade ett distansförhållande som åt upp allt studiemedel, på grund av gigantiska telefonräkningar (detta var innan Skype) och konstanta tågresor. Så varje sommar, medan mina vänner reste ut i världen, arbetade jag i Odense i Danmark. Jag lärde mig sanering och lackering, fick se insidan av världens största containerfartyg och rensa rör från alger i kraftverk, hacka bort stelnat aluminium i en aluminiumfabrik, tillverka stålrör, tillverka lysrör, riva hus, göra ost, vara flyttkarl – och värst av allt: jag lärde mig danska.
Min ungdom var inte Nya Zealand, Roskildefestivalen eller finna sig själv på språkresa. Men det var nånting. Inget jag vill göra om, men något jag inte vill vara utan.
Förhållandet tog dock slut. Det var det bästa för alla inblandade.
Vissa år är extra händelserika. 2015 var året jag fick mitt första barn, en fast tjänst på Svenska Dagbladet och som migrationskrisen skedde (det sistnämnda är möjligen av lite större vikt för flertalet). Och om man får räkna in halva 2020 så var 2021 ett år som rymde mycket.
I maj 2020 släpptes “Genusdoktrinen” som Anna-Karin Wyndhamn och jag skrev ihop, och mycket av marknadsföringen skedde parallellt med mitt jobb på SvD. I december 2020 slutade jag på Svenska Dagbladet och började på Bulletin i stället. Det var högt tempo direkt. Samtidigt kom fjärde barnet och min fru blev sjuk och lades in på sjukhus. Medan jag skrev mina första texter och spelade in de första poddarna för Bulletin tog jag hand om de tre andra barnen. Det gick, men det kanske inte var en helt optimal kontorsmiljö. Sedan hände, som många av er vet, lite tråkigheter på Bulletin och jag sade upp mig där, men fortsatte ändå jobba.
Jag är glad att jag relativt snabbt hittade Substack, och det har varit fantastiskt att bygga upp denna publikation ihop med er. Responsen har varit långt över min förväntan. En del har varnat mig för audience capture, att reaktionerna från läsarna och lyssnarna kommer styra innehållet. Det är en reell risk, vilket man kan se hos vissa, men det är inget jag har märkt av. Tvärtom har jag känt mig friare här än jag varit någon annanstans. Det finns ingen “linje” att förhålla sig till, utöver det som är sant. Jag tror att oron för audience capture delvis handlar om att många underskattar de som läser, som att läsarna inte uppskattar självständighet, utan endast vill ha förutsägbarhet. Men som många av er har skrivit till mig så läser och lyssnar ni med behållning även när ni inte håller med. Den sortens konstruktiva samtal är något jag strävar efter att ha. Detta är inte en ledarsida och kommer inte att bli det heller. Sverige har tillräckligt många redan.
Men att jobba på år efter år utan uppehåll kan kosta på. Och det senaste året har varit slitigt för mig, som sagt.
Jag har ingenting att klaga på. Jag känner mig enormt privilegierad som kan ha detta som arbete. Men jag behöver ta en paus. Det behöver min familj också. Därför försvinner jag från Substack och sociala medier en stund. Jag är tillbaka måndagen den 14:e februari.
Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Två veckor är inte nog. Jag förordar minst tre, så att vardagen börjas kännas främmande och ovan. och lova nu att inte skriva något. Annars är det fusk.
Du är värd all vila och allt gott. Jag läser med glädje dina inlägg när du väljer att komma tillbaka