Fallet Ann Heberlein

I stället för att fråga hur Ann Heberlein mådde och om hon eventuellt var arg, borde frågan vara om hon hade rätt. Varför reduceras politik så ofta till avsändaren och dennes karaktärsdrag?

Ann Heberlein. Foto: Mondial förlag

Jag befann mig i ett formativt skede när jag läste Det var inte mitt fel : om konsten att ta ansvar. Ann Heberleins budskap var uppfriskande: Ta ansvar för det du gör, utkräv ansvar av andra, ha självrespekt, förlåt inte slentrianmässigt, släta inte över för bekvämlighetens skull. I en episod vägrar hennes dotter förlåta den som mobbat henne. Först då reagerar skolpersonalen. Boken kom 2008, men inför att jag skulle skriva den här texten plockade jag upp den igen. Den står sig bra. Men Heberleins stora genomslag kom året efter med boken om hennes bipolaritet – Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Jag har inte läst den. Jag har nämligen aldrig varit särskilt intresserad av personen Ann Heberlein. Det har varit, och är, hennes tankar jag värderat. Men frågan är om en sådan åtskillnad ens går att göra längre. Låt mig återkomma till det lite längre ned.

I sin senaste bok Fallet (Mondial) skildrar hon hur hon gick från att vara en uppburen del av kul…