En polis mördas, och vi bara pratar
En polis mördas, och vi bara pratar
Sluta prata, sluta skriva, sluta lägga upp bilder på er själva. Leverera konkret förändring. Innan det är försent.
En polisman blev i går natt skjuten till döds. En ung man, strax över trettio, som drömt om att bli polis under många år. Som bara varit i tjänst ett år. Som lämnar efter sig nära och kära, och kollegor, i sorg. En mänsklig tragedi, men också mer än så.
Om någon kan göra så mot en uniformerad polis, var befinner vi oss då som samhälle?
“Felskjutning” är ett nytt ord för mig. I ett inslag i P4 Göteborg användes ordet för att beskriva det som skett. Just nu arbetar polisen i Göteborg enligt hypotesen att det snarare var en förlupen kula än riktat mot polismannen. En polis som intervjuats i Expressen menar att polismannen visst var måltavlan: “Det var som en avrättning”. Var gärningsmannen ute efter vilken polis som helst i så fall, eller specifikt den dödade polismannen? Det finns få svar just nu.
Någon jämför med Malexandermorden på två poliser 1999, och det var verkligen fasansfullt brutalt. Detta är dock något annat. Vi har att göra med hela områden som kriminella håller i sitt grepp. Där människor inte vågar vittna. Där en del ungdomar firar att en polisman dödats. På Snapchat, och andra sociala medier, sprids nu hemska bilder på honom med glada utrop. För dem är det inte en människa, bara en fiende. När jag ser detta får jag samma känsla som när terroristsympatisörer jublar åt att oskyldiga mördas. Det är som att vi inte bor i samma land. Hur kan de inte se att polismannen som mördades är en människa av kött och blod? En person som vigt sitt liv åt att hjälpa och skydda?
Jag hade inte tänkt skriva den här texten. Det är svårt att helt sätta fingret på det, men det känns nästan poserande att kommentera detta. Jag menar inte att det är poserande att bli rädd, arg, hämndlysten eller sorgsen. Det finns en tendens hos politiker och makthavare att använda väldigt kraftiga ord – “det är oacceptabelt”, som Stefan Löfven brukar säga – och att det sedan ändå inte följs av handling.
Ibland får man känslan av att själva fördömandet i sig, och känslan av beslutsamhet, räcker. Politiker lägger upp bilder på sig själva med bildtext där de fördömer dådet. En presskonferens. Man tar chansen att synas, som en som bryr sig. Allvarlig min. Man uppträder som “handlingskraftig”. “Nog nu”.
Det är något kväljande att känna att vi på något sätt deltar i en uppvisning, snarare än i verkligheten. Att uttalanden, verbalt och i text, sker på en scen och att vi är åskådare i publikhavet som ger tummar upp eller ner. Det mest mänskliga – en polismans liv har just släckts – blir en del av en show.
Språkmagin reducerar allt till ett ovärdigt spel. Jag vill inte höra att det är oacceptabelt, jag vill att det ska vara oacceptabelt. Jag vill inte höra att det är nog nu, jag vill att det ska vara nog. Det enda som spelar roll är vad regeringen tänker göra åt situationen i Biskopsgården och andra utsatta områden.
Jag struntar i er regeringskris, jag struntar i mandaten i riksdagen, jag struntar i politiska vildar när verkliga vildar skjuter poliser till döds. Jag struntar i ert januariavtal och era röda linjer. Ännu en gräns passerades i går. Sluta prata, sluta skriva, sluta lägga upp bilder på er själva. Leverera konkret förändring. Innan det är försent.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Om vi för ett ögonblick dröjer kvar vid Stefan Löfvens ord om att regeringen ända sedan tillträdet år 2014 arbetet hårt för att öka tryggheten i Sverige, vad kan man då säga om resultatet av den här regeringens "hårda arbete"?
Sanningen är att vi lever i ett land där utvisningsdömda, det blir man inte i brådrasket ska tilläggas, enkelt stannar kvar genom att vägra ta ett Covid-19-test. Med en justitieminister som anser det vara i sin ordning. I ett land där exempelvis en serievåldtäktsman som ska utvisas inte blir utvisad om det kan tänkas att han får problem med vad han gjort när han kommer till hemlandet. Att det kan tänkas att det an bli synd om nästa våldtäktsoffer är saker man får ta när man pysslar på i det dockskåp man tror är världen.
Nu tror säkert inte vare sig Löfven eller Morgan Johansson det. Det är bara det att det är Miljöpartister och Åsa-Nisse-marxister som avgör om Löfven alias Gollum ska få var vara kvar som statsminister alias få ha ringen på fingret.
Då får det räcka med ett klädsamt SMS till den mördade polismannens far. Skam i kroppen? Nja...
Hela rättsväsendet skulle behövas resettas. Alltså bootas om.
Ett exempel (nu jämför jag inte med polismordet) :
På biblioteket i vår tidigare trygga lilla stad gick en 10-årig flicka för första gången till biblioteket själv. En trygg och vänlig plats dit man normalt sett inte tvekat att låta sitt barn gå.
På bibblan kommer en 55-årig (ja, en invandrare) fram till flickan. Han ställer lite frågor till flickan. Hur gammal är hon? Vad heter hon? Pratar hon arabiska? Nej, svarar den svenska flickan. Mannen blir irriterad och undrar varför flickan inte kan arabiska. Mannen tar tag i hennes huvud och börjar kyssa flickan. Den skärrade och äcklade flickan springer hem och tvättar sig. Hennes mamma ringer polisen och invandrarmannen kan gripas. Eller ja, inte gripas. Polisen tog hans personuppgifter.
Många månader senare är det rättegång. Den 10-åriga flickan lider av panikångestattacker, törs inte gå ut själv etc.
Den flinande invandrarmannen påstår i rättsalen att den 10-åriga flickan varit med på det hela och nog bara är äcklad för att han är rökare.
Norrköpings tingsrätt väljer att inte döma mannen för sexuellt ofredande utan "dömer" honom till "straffet" 1500 spänn i böter för ofredande.
Varför sätter jag dömer och straff inom citationstecken?
Jo, för att en bot är ett strafföreläggande. Tanken på botgöring kommer från den katolska kyrkan där man lovade bot och bättring och ett föreläggande är att t ex en domstol kräver att du gör något istället för att bli straffad. Den som godtar ett strafföreläggande är i juridisk mening inte kriminell och har inte begått något brott.
Jämför med att du kör för med bilen. Du får en bot, sen är saken ut världen. Eller jämför med en felparkering.
I landet Sverige kan man alltså gå fram till ett barn, antasta barnet och börja kyssa det chockade barnet.
Domstolen (dvs staten/rättsapparaten) erbjuder pedofilen att köpa sig fri från straff genom att "belöna" denne med ett föreläggande.
Ofredande innebär bot, sexuellt ofredande hade inneburit straff (om än lågt). Hur kan de som jobbar inom vårt rättsväsende sova gott om natten? Det är för mig obegripligt.
Hur kan man sitta i en rättsal och se en hånflinande 55-åring sitta och raljera över hur han kysst en 10-årig flicka för att hon var "blond och söt" och sedan ställa sig på mannens sida och välja att inte utdela ett straff? Nånting är ruttet i hela rättsystemet.
Vi måste resetta hela rättsystemet. Hela landet skulle behövas bootas om.
Nu har ovanstående inget med polismordet att göra. Eller på sätt och vis har det ändå det. För hur ska vi komma tillrätta med den grova gängbrottsligheten när vi har ett rättsväsende som inte ens kan straffa en pedofil för sexuellt ofredande?