En ny flyktingkonvention för det 21:a århundradet

Det som nu sker på gränsen mellan Polen och Vitryssland bör leda till ett rejält omtag vad gäller hur vi ser på migration i EU.

Migrant vid gränsen mellan Vitryssland och Polen. Foto: Leonid Shcheglov/Getty images

Just nu samlas migranter vid gränsen mellan Polen och Vitryssland. Av allt att döma har Aleksandr Lukasjenkos regim flugit in dem till Minsk med löfte om att de ska få fri lejd in i EU. När de kommit till skogarna vid gränsen har de dock mötts av taggtråd och gränspolis. Polen har hållit gränsen och knuffat tillbaka dem som velat korsa gränsen illegalt. 

Detta är en artificiellt skapad migrantkris, i syfte att destabilisera EU. Lukasjenko vill få bort EU:s sanktioner, och använder migranterna som vapen. Det är ett slags hybridkrigföring, som dock snabbt kan eskalera till regelrätt krig. 

Givetvis är det ett grymt spel som Vitryssland ägnat sig åt, med Rysslands hjälp. Men det finns inte brist på information i de länder som migranterna kommer ifrån. De måste ha vetat att det var en överhängande risk att de inte skulle bli insläppta i Polen. Många av dem har kommit från länder där det inte är krig, som irakiska Kurdistan, vilket knappast gagnar deras sak heller. Att tala i termer av “flyktingar” eller “asylsökande” blir därför missvisande. Majoriteten verkar vara ekonomiska migranter som vill ta del av välfärden i västeuropa. Polen är bara transitland, de som intervjuats säger sig vilja ta sig vidare till länder som Tyskland, Nederländerna, Storbritannien och Sverige.

Situationen aktualiserar också hur föråldrat EU:s asylsystem är. I lördags var jag på Skoklosterakademin, som anordnades av den konservativa tankesmedjan Oikos och finansierades av tankesmedjan New Direction. På en scen intervjuades Radosław Fogiel från Lag och Rättvisa, som är Polens regeringsparti, av Malcom Kyeyune. Fogiel var tydlig med att de som trots allt lyckades ta sig över gränsen fick sin asylansökan bedömd i enlighet med rådande regler på området. För det är så konventionerna fungerar: den som sätter sin fot på EU-mark får i samma stund ett knippe rättigheter som medlemsstaterna måste erkänna. 

Är det verkligen ett rimligt system? I gårdagens podd pratade jag med Charlie Weimers, europaparlamentariker för Sverigedemokraterna, om bland annat situationen i Polen. Han menar att dagens asylsystem måste reformeras i grunden: 

Vi måste som jag ser det formulera en ny flyktingkonvention för det 21:a århundradet. Huvudprincipen bör vara att asyl ska sökas i närområdet, i första säkra land. I stället för rådande system med universella rättigheter. Det är nödvändigt för att ett land som Sverige ska kunna skriva under en framtida flyktingkonvention, annars kommer vi fortsätta ha den typen av problem som vi ser i Polen just nu. 

Det var samma sak under migrationskrisen 2015, då migranterna passerar ett antal säkra länder på väg till Europeiska unionens länder, säger han i intervjun. 

Det råder inte krig i Vitryssland, inte heller riskerar de politisk förföljelse där.

I dag inser även många i Bryssel att pushbacks, alltså att knuffa tillbaka migranter vid gränsen, är det enda sättet att möta hybridkrigföringen. Men man har ännu inte reviderat EU-lagstiftningen så att det blir lagligt att göra just detta. För lite över en månad sedan lämnade dock tolv medlemsländer – de baltiska länderna, Tjeckien, Slovakien, Danmark, Österrike, Ungern, Grekland, Bulgarien och Polen – in en begäran att EU skulle finansiera en fysisk barriär i de länder som bevakar unionens yttre gräns. 

Om vi vill ta bort incitamenten för människor som i dag leder många i döden, bör det göras omöjligt att söka asyl på plats i ett EU-land; asyl söks utanför EU-området. Både EU:s och FN:s flyktingpolitik behöver göras om i grunden så att färre dör och fler får skydd, men det skyddet behöver inte erbjudas inom EU:s gränser. Över 90 procent av alla flyktingar i världen befinner sig i hemlandets närområde. Tio länder härbärgerar 60 procent av världens flyktingar. Många av dem får inte ens basal hjälp. För varje 1 200 kronor som spenderas på en flykting i Europa går lite mindre än 9 kronor till en flykting i den fattiga delen av världen, enligt ekonomiprofessorn Paul Collier och migrationsprofessorn Alexander Betts i Refuge: transforming a broken refugee system (Penguin 2017). 

Tanken med flyktingkonventionen var att hjälpa grannländerna efter andra världskriget, vilket fortfarande är fullt rimligt och moraliskt rätt. Men att människor från andra sidan jorden tar sig hit var inget man förutsåg, och är knappast rimligt heller. Som Charlie Weimers säger i podden: Vem hade kunnat förutse att tiotusentals unga afghanska hazarer, främst män, som bodde i Iran skulle vandra över världen för att ta sig till just Sverige? Och vad är det rimliga i det? 

Charlie Weimers (SD).

Men flera av konventionerna vi skapat och skrivit under underminerar rätten att bestämma över det egna territoriet, rätten att bestämma vad för slags land man vill vara i dag, i morgon och om femtio år. Förmodligen är det därför länder som Polen och Ungern provocerar flera västeuropeiska regeringar så mycket. De ska foga sig, inte agera i enlighet med sin egen folkvilja. Det som återstår är piskan, efter moroten knappast ser lockande ut.

Är länder som Sverige, Frankrike och Storbritannien lockande förebilder i dag? Kanske borde vi ställa oss den frågan lite oftare. Många av problemen med kriminalitet, terrorism och motsättningar är en direkt konsekvens av de senaste årtiondenas migrationspolitik. Att Sverige utnämndes till Europas farligaste land, av en av Tysklands största tidningar, får väl också sägas ha med det att göra.

En vän var nyligen på besök i Warsawa. Han gick runt i ett köpcenter med sina barn och märkte att det var något som var annorlunda jämfört med Sverige. Först kunde han inte sätta fingret på vad det var. Affärerna liknade de där hemma. Mycket var sig likt, det var något annat.

Jag förstår förändringen av Sverige på riktigt först nu när jag är i Polen. Inga vakter, ingen känsla av otrygghet, inga tiggare eller kringflackande gäng på elsparkcyklar. Det känns så … normalt. Utan att vara tråkigt.

Polen vill inte göra som Tyskland eller Sverige. Kan man verkligen klandra dem för det?

---

Familjen först i riksdagen

I onsdags var jag i Riksdagen på inbjudan av tankesmedjan Familjen först. Mikael Oscarson, riksdagsledamot från Kristdemokraterna, var den som hörde av sig och undrade om jag ville komma och prata om familjefrågor. Det är ju något som jag har skrivit om mer och mer på senare år, i takt med att jag får fler och fler barn. Flera av artiklarna hittar man här på Rak höger, men även i Svenska Dagbladet.

Förra gången jag var och föreläste för Familjen först i riksdagen dök det nästan bara upp kristdemokrater. Den här gången kom riksdagsledamöter från både KD, M och SD. Ett tecken i tiden.

Den som vill kan se på, eller bara lyssna på, föredraget och den efterföljande frågestunden på länken här.

---

Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)