Droppen som fick utedasset att rinna över
Droppen som fick utedasset att rinna över
Göran Persson är inte ensam om att ha problem med sin granne. Grannfejder är lika komiska som tragiska. De pågår i decennier, ibland bortom graven.
När min pappa var barn rodde man över det djupa men trånga sundet, lade till vid den lilla bryggan, och gick på de små stigarna över ön. Gräset hölls kort av betande får. Gärdsgårdarna var oftare av sten än av trä. Detta var Småland, trots allt, där marken föder mer sten än man kan gräva upp. Lika bra att använda den till något. På andra sidan ön bodde en av traktens många fiskarfamiljer. Här köpte farfar och farmor ål, ägg, mjölk och annat. Även om avfolkningen redan pågått ett tag fanns en handelsbod i varje vik, dit fiskarna åkte med sin fångst och fick den upphämtad av en fiskbil. Man behövde ingen bil, så länge man hade en båt. Tur var väl det, eftersom farfar och farmor just saknade bil. Fyra barn hade de dock. Och en brunn som gjorde en lite magsjuk. Men vad gör väl det när man kan tillbringa sommarloven på landet?
Det var förresten två familjer av fiskare, eller skärgårdsbönder, där på andra sidan ön. De odlade och fiskade. Men de samarbetade inte med varandra - tvärtom. Deras boningshus låg bokstavligt talat ett stenkast från varandra, men de varken umgicks eller kändes vid den andre. De hade varsin väg ned till vattnet, varsin uppfart, allt var separat men parallellt. Allt hade börjat med en gärdsgård som drogs i skogen på ön. Ett gräl om var gränsen mellan markerna gick. Jag gissar att Robert Frost inte hade hört om dessa småländska kustbönder när han myntade uttrycket: “Med bra staket får man goda grannar”. Goda grannar var de inte. När snön låg djup gick inga fotspår mellan husen.
Men deras hustrur umgicks lite i smyg.
Det finns alltid anledning att bli, och sedan fortsätta vara, osams. En dag, nyligen för oss som varit där länge, köpte en reklamare från Stockholm all mark runt omkring torpet – kvar ligger torpets tillhörande mark som ett litet frimärke precis vid vattnet. På den vackraste platsen, med utsikt över viken. Det vräkiga båthus reklamaren byggde i båtviken ser malplacerat ut i en skärgård där skalan på det mesta är anpassad efter den magra näring som dominerat i århundraden. Men det spelar väl mindre roll, om det inte vore för att han knappt använder det. En dag ringde han upp min pappa och skrek att vår familj stulit mark av honom. Det som skett var att båthuset byggts om, helt i enlighet med lagen. Till skillnad från storägaren använder vi marken.
Ibland kommer oskyldiga till skada i grannfejder. Min vän som växte upp på skånska landsbygden hade fått en egen katt. En dag försvann den. De letade överallt men till ingen nytta. Ett par dagar senare sprang hennes mamma på grannbonden i matbutiken, och berättade att de letade efter katten. Bonden var förvisso sur och tvär av sig, men gjorde ett undantag för min väns mamma och därmed hela familjen. Han bleknade när han fick höra om katten. Den sköt jag, sa han. Säg åt din dotter att berätta för mig nästa gång hon skaffar katt, så att jag vet hur den ser ut. Han hade trott att det var en annan grannes katt, en granne vars djur han sköt om de kom in på hans tomt, eftersom de låg i fejd med varandra.
Bibeln säger åt oss att älska våra grannar, och även våra fiender, troligen för att det är samma personer, som GK Chesterton sade. Som roadrage fruset i farten, där fordonen blivit hus, och vreden frusit till hat.
Granskningen av Göran Perssons grannfejd får mig att tänka på detta. Jag ska ärligt säga att jag inte riktigt förstår hur man motiverar publiceringen. Varken Göran Persson eller Anitra Steen har ställt upp på intervju, vilket gör framställningen till en partsinlaga. Dramaturgin är så given - en föredetta statsminister, känd för sin maktinstinkt, försöker bli av med en arrendator han ärvt från de tidigare ägarna av hans mark. Men misslyckas med det. David mot Goliat, eller?
Jag vet inte, jag tror inte det räcker med att höra ena sidan av den här sortens fejder. Visst, de har fått frågan om att medverka, men det räcker inte om det inte handlar om något lite mer angeläget för samhället än en placering av utedass när en sjö i Sörmland.
Är Göran Persson och Anitra Steen ett allmänintresse ända tills de dör? Ibland måste journalister nog ge upp publiceringar om man saknar nödvändiga delar för att berätta historien.
Min släkts torp i Småland har varit sig likt genom åren. När man målar om, gör man det i samma färg. Endast skälet till att man är där har ändrats nämnvärt. När de bofasta var tvungna att leva av jorden längtade de flesta bort, nu längtar vi hit på flykt undan skärmar och kontor. Sedan några år finns till och med ett nytt utedass. Exotiskt.
Den gamla grannfejden på ön tog skärgårdsbönderna med sig i graven. Få om några har i dag ärenden från vår sida, och stigarna har vuxit igen, eftersom bilvägar har dragits hela vägen fram med hjälp av en bro. Handelsbodarna är nedlagda sedan decennier. Bryggan man lade till vid med båten har murknat bort. Det har även gärdsgården som en gång startade grollet.
Men i och med den här texten kanske lite av agget kan leva vidare ändå. I evighet.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Tycker det är märkligt hur lite många stadsbor känner sina grannar. Vi har ju massvis med personer runtomkring oss.Handlar det om att vi väljer det här livet för att vi vill vara anonyma eller handlar det om att stadsbor flyttar runt i högre utsträckning än människor på landet? Brukar hälsa på en äldre man som är ute och går med hunden när jag går till jobbet. Han började hälsa på mig och jag tänkte att han kanske känner sig ensam och började hälsa tillbaka. Numera lyser han han upp när jag hälsar och det känns i alla fall som han känner igen mig. Den här typen av beteende kommer inte naturligt för mig som introvert så vi får se om relationen växer med tiden.
Fint skrivet. Tack!