Därför kan inte Europa ersätta USA med Kina
Trump skakar om Nato och Europa söker alternativ. Men Kina är ingen ersättare för USA, utan ett farligare och mer permanent beroende. EU:s frihandelsavtal med Indien visar en annan väg.
Jänkarna är, till skillnad från oss européer, obildade, vulgära och brutala. Men de är, till skillnad från oss, så mäktiga att de har förmågan att projicera styrka över hela jorden. De är även våra herrar, det kitt som gjorde att Frankrike och Tyskland en gång i tiden vågade bilda föregångaren till EU. Men de behöver oss, de stackars barbarerna, så att vi kan hjälpa dem att förstå världen. Så vi kan lära jättebarnet hur man använder den där kolossala styrkan utan att förstöra allt i sin väg.
Det här självklart inte en beskrivning av USA, utan av den europeiska självbilden när den blir som mest bekväm och självgod. En karikatyr – men en karikatyr som amerikaner känner igen. De anar att det är såhär vi ser på dem och på vår relation. De är Romarriket som nyligen erövrat Grekland, vi är de intellektuella grekerna. Genom deras erövring av oss har vi befriats från att vara politiska och militära aktörer i vår egen rätt, och kan därför ägna oss humanitära ideal, utforska moralens kontinenter och mejsla ut den nya FN-teologin. Trodde vi. Men kanske är Europa inte Grekland till USA:s Rom.
Vi kanske snarare är Armenien under antiken – en buffertstat vars öde växelvis bestämdes av Rom och Persien, men ytterst sällan av dem själva. Donald Trumps krav på Danmark om att han behöver få Grönland, där han först inte uteslöt en militär operation, sedan strafftullar mot åtta europeiska länder, och så vidare. Det ironiska är att mycket av det Trump säger sig “behöva” redan finns: amerikanerna har redan basen i Pituffik/Thule och Danmark har under lång tid gett USA långtgående spelrum i praktiken. Det som saknas är inte militär tillgång, utan total politisk kontroll.
En del av kritiken mot Europa är inte ny, exempelvis vad gäller för låga militärutgifter, men något som är nytt är fientligheten som Trumpadministrationen uppvisar mot sina allierade. Sverige blev medlem i Nato för lite mindre än två år sedan, efter en mödosam process. Men vad gick vi med i? En allians bygger ytterst på trovärdigheten i att man kommer försvara varandra, så när förtroendet mellan allierade minskar undergrävs hela bygget.
Vid det här laget känner de flesta säkert till talet som Mark Carney, premiärminister i Kanada, höll i Davos. Han menar att vi befinner oss “mitt i en brytpunkt, inte i en övergång” till en ny världsordning. Att vi inte längre ska låtsas som att det gamla finns kvar, utan anpassa oss till den nya realiteten som redan råder. Det sensationella med talet var att han sade det just i Davos, inför en så stor del av världens samlade makthavare. Han påtalade hur den “extrema globala integrationen” gjort många ekonomier sårbara för påtryckningar. Stormakter har, menade Carney, börjat använda “ekonomisk integration som vapen: tullar som hävstång, finansiell infrastruktur som tvångsmedel, försörjningskedjor som sårbarheter att utnyttja.” Han fortsatte:
Du kan inte leva i lögnen om ömsesidig nytta genom integration när integrationen blir källan till din underordning.
Lösningen är inte att isolera sig, menar han, utan att söka sig till likasinnade, som fortfarande tror på en mer regelbaserad ordning. Små och medelstora länder kan
