Därför kan eliterna inte längre styra som förr
Eliterna vill styra som förr, men informationsmonopolet är borta. Tornet kräver lydnad utan att kunna motivera den – och blir allt mer genomskinligt för dem som förväntas lyda.
Har man vuxit upp i Sverige har det alltid funnits ett löfte om att staten kan leverera välfärd. Uttalat ibland, med olika garantier och rättigheter. Men också en outtalad del av vår kultur: staten har kapaciteten att ordna tillvaron på bästa sätt. Länge hotade misslyckanden inte denna grunduppfattning. Vi kan om vi vill. En trygg potential.
Den moderna stora staten växte fram under 1900-talet och särskilt under efterkrigstiden. Visionen var ett mer rationellt samhälle, som genom centralplanering byggde bort ojämlikhet, fattigdom och individers oförstånd. Tidsandan fanns i såväl demokratier som kommunistdiktaturer. New Deal i USA, Brasilia enligt symmetriska planritningar, miljonprogrammet hos oss. Ingenjörskonst applicerad på sociala förhållanden. En ny människa skulle skapas.
Eran kännetecknades av stora system med tydliga hierarkier. I toppen satt beslutsfattare som ansågs — och ansåg sig själva — ha tillräcklig expertis för att planera hela samhället. Inom tv och radio fanns bara public service och tillsammans med några få tidningar kontrollerade man informationsflödet. Då blir informationen värdefull, och grindväktarna som avgör vad som är viktigt får en privilegierad position.
Så ser inte samhället ut längre. Vidden av förändringen blir tydlig först när man läser Martin Gurris The Revolt of the Public (Stripe Press 2018, ursprungligen självpublicerad 2014). Gurri var omvärldsanalytiker på CIA när han såg det som många redaktioner, regeringar och myndigheter missade: informationsordningen hade inte förändrats gradvis. Den hade exploderat. Mer information skapades 2001 än under hela vår arts tidigare existens, och 2002 fördubblade volymen igen. Han kallar det en tsunami, med förödande konsekvenser för all slags traditionell auktoritet.
Det här är inte en historia om internet. Det är en historia om vad som händer när monopolet på information försvinner. “Uncertainty is an acid, corrosive to authority”, skriver Gurri. När varje påstående kan dubbelkollas och varje expert kan motsägas av en amatör med Google, förlorar experten inte sin kompetens — han förlorar sin auktoritetsfunktion. Det är inte samma sak. Den gamla auktoriteten krävde inte att alla var okunniga, däremot att få sista ordet. Det är just den rätten som har försvunnit.
Det Gurri sedan gör är att låna ett begreppspar från antropologen Mary Douglas och statsvetaren Aaron Wildavsky — Centret och Gränsen — för att beskriva konfrontationen mellan hierarki och nätverk. Jag föredrar: Tornet och Torget.
Tornet är de stora hierarkiska organisationerna — staten, storföretagen, universiteten, de etablerade medierna. Tornet tror på fortsatt status quo och producerar program efter program för att skydda visionen. Det är långsamt, processfixerat, respektfullt mot rang men föraktfullt mot amatören. De definierar ramarna för vad som får sägas och vilka idéer som får existera i offentligheten.
Torget är något annat. Det är inte hierarki utan nätverk: sammanslutningar av jämlikar, allt oftare sammanhållna kring vad de är emot. Torget är de breda folklagren i all sin brokighet, de som får leva med de politiska besluten men vars inflytande är begränsat. Deras oro över invandring, kriminalitet eller kulturell förändring avfärdas som populism eller extremism, även när det är majoritetsuppfattningar.
Men Torget är inte ädelt i någon romantisk mening. Där finns erfarenhet, misstro och sunt förnuft, men också rättshaverism, konspirationsteorier och även okunnighet, rentav dumhet. Det är just poängen: när monopolet faller blir offentligheten sannare, men inte nödvändigtvis klokare.
Men vem är Tornet idag? Gurri säger vad systemet gör men inte vem som driver det. För det krävs en annan analys, och den finns hos sociologen Musa al-Gharbi vid Stony Brook. I We Have Never Been Woke: The Cultural Contradictions of a New Elite (Princeton 2024) ger han eliten ett namn: symboliska kapitalister. Det är inte plutokraterna och inte arbetarna. Det är skiktet däremellan — akademiker, journalister, jurister, konsulter, byråkrater, NGO-anställda, opinionsbildare, kultur- och kommunikationsfolk. Människor som lever på att producera och förvalta idéer, regelverk, berättelser, ackrediteringar, beslutsunderlag. al-Gharbi kallar dem “den dominerade fraktionen av den dominerande klassen”. De är eliter. De är inte rikast. Men de utgör det skikt de andra eliterna måste passera genom: de definierar legitimitet. Det är därför deras makt ofta underskattas. De äger inte produktionsmedlen, för att låta som en marxist, men de skriver manualerna. De styr inte alltid besluten, men de bestämmer vilket språk besluten måste motiveras på.
Frank Furedi kallade i en intervju jag gjorde med honom detta för avskärmad demokrati (“insulated democracy”). Tornet skyddar sig från folkligt tryck genom att outsourca politiska beslut till tekniska organ som EU, IMF, expertkommittéer, myndigheter med långtgående mandat. I Sverige har vi successivt förlagt mer makt hos myndigheter och juridifierat alltmer av det som tidigare var politikens område. Sverige är faktiskt ovanligt långtgående i sin myndighetsautonomi. Förbudet mot ministerstyre gör att politiskt ansvar ofta hamnar i ett mellanrum: regeringen styr genom instruktioner, regleringsbrev och utnämningar, men enskilda beslut ligger hos myndigheterna. Det är en ordning som passar ett land där politiska konflikter helst ska se administrativa ut.
Folkets missnöje stämplas allt oftare som populism, och kategoriseras snarare som hot mot demokratin än som en del av den. Där sker ett avgörande skifte. Missnöje betraktas inte längre som information från samhället till makten, utan som störning i systemet.
Demokrati, enligt Tornet, är inte en process där folkets vilja förändrar utfall. Det är en proceduriellt korrekt mekanism för att producera redan givna svar.
Våra institutioner har kvar titlarna, ritualerna, byggnaderna, regelverken, men har blivit allt sämre på att kunna redogöra för skälen till det. Och att ens ställa frågor om det uppfattas som en oförskämdhet. Som farlig, subversiv verksamhet. Och deras position är paradoxal. De har enorm prestige men deras status är inte personlig egendom. Den är knuten till deras kontor, deras institution, deras tillhörighet. Symboliska kapitalister vet detta. Därför reagerar de ofta som om varje ifrågasättande av deras omdöme vore ett hot mot deras existens. I någon mening är det också så.
Den här krocken var tydlig under pandemin, när Folkhälsomyndigheten framstod som förbryllad över att avkrävas sina beslutsunderlag, av att få så många frågor, av att konfronteras med nya rön. Varför är folk så uppstudsiga? Vi är myndigheten, ni är folket. Men det defensiva tonläget var ett symptom, inte själva problemet. Coronakommissionens slutbetänkande från februari 2022 gav sedan en officiell dom: “Regeringen har varit alltför ensidigt beroende av Folkhälsomyndighetens bedömningar. Ansvaret för myndighetens bedömningar vilar ytterst på en enda person, myndighetens chef. Det är inte en tillräckligt bra ordning för beslut under en allvarlig samhällskris.”
Det var det gamla Tornet i sin renaste form: säkra på sin rätt att bli åtlydda, förvånade över att någon ber om skälen.
Och Tornet yttrar sig på andra håll. Som när man uppmanas att inte googla sina symptom innan man går till läkaren, eftersom man som patient då kan bli stursk. Och som patient vill man både att läkaren ska veta allt man själv läst sig till och ha en ytterligare nivå av expertis. Experterna har behållit sin självbild från högmoderniteten, men även om de inte längre har samma auktoritet i folkets ögon, finns ändå en förväntan kvar på att experterna ska kunna leverera det man egentligen inte betror dem med längre.
En påläst patient hotar hela arrangemanget, hela hierarkin. Recept- och remissmakten finns hur som helst kvar hos sjukvården oavsett hur rätt patienten har om diagnosen.
Kulten kring Anders Tegnell var därför anakronistisk — ett försök att rekonstruera en auktoritativ fadersfigur från ett 1900-tal som inte längre existerar. En Tage Erlander. Någon som visste hur allt hängde ihop. Det var en illusion även under Erlanders tid, men ännu svårare att upprätthålla i dag. Folkhälsomyndighetens stödtrupper i kultureliten – kolumnister, akademiker, kommentatorer – formade ett socialt försvar runt en kollega vars expertstatus de delade. Det var inte folkets förtroende de sökte, utan erkännande från kollegorna i Tornet.
Det är inte bara informationsinfrastrukturen som drivit fram detta. Michael Lind, som jag intervjuade i Rak höger sommaren 2023, beskriver i The New Class War (Penguin 2020) den parallella ekonomiska processen. En överklass av urbana, högutbildade, professionella har koncentrerats i det Lind kallar hubbarna – storstäder, finans, tech, universitet, medier – medan hjärtlandet, industristäder och småorter, sett sina löner pressas av kombinationen offshoring och massinvandring. I uppföljaren Hell to Pay (Penguin 2023) preciserar han den ekonomiska sidan: löneutvecklingen för stora delar av den amerikanska arbetarklassen har i praktiken stått stilla i decennier, samtidigt som hubbarnas avkastning skenat. Det är inte bara en konflikt mellan Torn och Torg om vem som får tala. Det är en materiell konflikt mellan dem som tjänat på globaliseringen och dem som betalat priset för den. Tornet förlorar inte legitimitet trots att det levererat. Det förlorar legitimitet därför att det styrt över ett system där de styrandes och de styrdas intressen gått åt helt olika håll.
Ett tecken i tiden: den 10 maj publicerade Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt en text med titeln “Därför ger jag mig själv sparken”. Hans argument är att hela chefredaktörsfunktionen — en figur som sätter tonen i tidens stora frågor och under vilken redaktionens röster förväntas söka sig — är en relikt från ett medielandskap som inte längre finns. Den moderna medieprodukten är inte en tidning utan en plattform. Ett pulserande torg där en mångfald av röster publicerar sig på det sätt som passar deras uttryck bäst, skriver han. Det är ett slags abdikation, även om det är en liten sådan. En chefredaktör från ett av offentlighetens kontrollrum tittar ut över medielandskapet och konstaterar att tronen blivit en möbel från en annan epok.
I många år var Huitfeldt en självklar del av Tornet, bland annat som mångårig programledare i SR:s Studio Ett. Det är inte helt vanligt att en sådan insider självmant gör sig till en del av Torget. Inte för att Huitfeldt blivit populist, vad det nu ens skulle betyda i sammanhanget, utan för att han ser hur landskapet har förändrats och att han förändras med det.
Något jag välkomnar, eftersom jag känner igen mig i förändringen, men för mig handlade det om att röra mig från Svenska Dagbladets ledarsida till Substack. På en ledarsida är institutionen en del av rösten, vilket skyddar, förstärker och avskärmar avsändaren från mottagaren. På Substack, och i andra nya medier, är man mer naken. Läsaren är närmare, vilket gör texten mindre auktoritativ och mer som ett samtal mellan likar. Åtminstone är det så jag har upplevt skillnaden.
Frågan är hur man ska placera oss som kritiserar det rådande, som anser att Tornet inte längre förtjänar auktoriteten det gör anspråk på. Man börjar som kritiker till vad Håkan Juholt en gång kallade klägget, till maktkoncentrationen och nepotismen, men sedan börjar man bli inbjuden till debatter, paneler, och allsköns sammanhang. Och i mörka stunder misstänker jag att man blir ett slags bevis för att systemet inte behöver reformeras – eftersom man ju tillåts delta, om än i marginalen. Tornet behåller styret men släpper in kontrollerade oppositionella som ventiler. Det är ett obekvämt beroende. Ömsesidigt och osunt. Kritikern behöver systemet som fiende, och systemet behöver kritikern som bevis på sin tolerans. I värsta fall legitimerar man bara varandra, utan att något blir bättre av det.
Martin Gurri är inte bara kritisk till hur etablissemanget hanterat förändringen, utan menar även att den nya upproriska attityden hos folket inte åtföljs av någon alternativ vision. Därför är det knappast fascism vi ska oroa oss för, enligt honom, utan snarare sönderfall. Vi är kvar i historiens slut, där liberal, representativ demokrati i en kapitalistisk ekonomi ses som det enda alternativet. Därför varnar han för nihilism – att riva ned alla auktoriteter utan att kunna ersätta dem med något bättre. Jag tror att han överdriver det nihilistiska hotet, också för att han kategoriserar för många fenomen och personer under den etiketten. Men hans invändning ska inte avfärdas. Att vinna debatten är en sak, men de som utmanar det rådande behöver även kunna styra.
Kanske är jag partisk. Substack är trots allt ett exempel på just den förändring jag beskriver: självständiga aktörer som bygger en ny offentlighet utanför de gamla institutionerna. Jag vill tro att pluralismen kan leda till ett bättre samhälle, där auktoritet måste förtjänas. Mindre predikstol, mer prövning. Mindre upphöjda ämbetsmän, mer svarsskyldighet.
Men Martin Gurri har rätt i att samma utveckling också kan leda till mer splittring. När alla kan tala betyder det inte att alla har något sant eller konstruktivt att säga. Den nya offentligheten producerar både oberoende journalistik och en arena för konspirationsteorier, både självständighet och vansinne. Det finns ingen garanti för att Torget blir klokare än Tornet. Bara för att Tornet förlorat sin självklara auktoritet betyder det inte att Torget alltid har rätt.
Tornet har inte fallit, men det har blivit genomskinligt. Etablissemanget får allt svårare att utöva auktoritet eftersom allt fler uppfattar den som oförtjänt. Högmodernitetens dröm om ett enhetligt samhälle, styrt av några få centrala auktoriteter som planerar livet åt oss undersåtar, bör läggas på sophögen ihop med annat 1900-talsskräp.
Om staten inte kan upprätthålla sin del av samhällskontraktet kan den inte samtidigt kräva 1900-talets lydnad. Då måste mer makt återföras till allmänheten.
Ivar Arpi
Tips! Ny podd utforskar moderskapet
DÄGGDJUR – en podd om barn och oss som har dem
Brukar inte tipsa om nya poddar, men jag gör ett undantag. Det är inte bara för att min fru är en i trion som ligger bakom, utan också för att ämnesvalen är sånt jag är genuint intresserad av. Kanske beror det på att Däggdjur, som podden heter, handlar mycket om föräldraskap, uppfostran och bristen därpå, förlossningen som extremsport, själva barnens väl och ve. Anna Björklund, Tina Hemmingsson och Sofie Westberg har sammanlagt 13 barn, och bara fem av dem är mina, vilket kanske pekar på att de har lösningen på fertilitetskrisen. Bara en sån sak. Men framförallt är det hela tiden underhållande att lyssna på.
Så lyssna på Däggdjur!
Den görs i samarbete med Under Produktion, där även poddar som Stormens utveckling, Edward Bloms smörgåsbord, Della Casa och Della Morta ligger. Länk i kommentarsfältet.
(Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Jag är gift med Tina Hemmingsson. Vi har barn ihop. Vi lever ihop. Blir inte jävigare än så.)
Här hittar ni podden!
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)