Därför dör de flesta släktlinjer ut

Majoriteten av alla släktlinjer dör ut inom några generationer. Att just vi existerar beror på en statistisk avvikelse. Vad säger det – inte bara om det förflutna, utan om vår framtid?

En försvinnande familj. (Foto: Johner images/Getty)

Statistiskt sett är både jag och min fru osannolika existenser. Våra barn är ännu mer osannolika.

Min morfar och mormor ville ha många barn, men mamma blev deras enda. Mammas ben återhämtade sig efter polion. Mormors armar gjorde det aldrig. Jag minns hur jag som barn brukade lyfta hennes förlamade armar och lägga dem runt mig när jag kramade henne.

Min svärfar, som vi döpt en av våra söner efter, var också ensambarn. I dag har han fjorton barnbarn. Min mamma har än så länge tio. Det är ovanligt. Ensambarn får i genomsnitt färre barn än andra, och deras barn får ofta färre i sin tur. Släktlinjer smalnar. De flesta slutar.

Vi tänker ofta på oss själva som en del av en obruten kedja. Att någon födde någon, som födde någon, i en jämn rytm genom historien. Men det är ett statistiskt tankefel – ett slags tro på survival of the snitt – som inte tar hänsyn till extrema normalfördelningar. Faktum är att de flesta grenar på släktträd vissnar gans…