Då kommer insikten: jag är lika domesticerad som min mops

Vi trodde att vi tämjde världen, men kanske var det världen som tämjde oss. Vad gick egentligen förlorat när vi bytte bort spjutet mot smörgåsen, och friheten mot bekvämligheten?

Mops i koppel. Foto: Charlu Triballeau/Afp/Getty.

Under en skarp sväng under kvällspromenaden med min mops hamnade vi öga mot öga med tre rådjur. Vi stirrade på varandra. Ingen gav ifrån sig ett ljud. Någonstans långt inne i mig och min lilla knähund fanns ett minne om något. Hon skällde till och rådjuren skuttade bort över fälten. Världens djur minns vad vi brukade vara, sa jag tröstande till min lilla mops.

Gråvargen blev hund för mellan 20- och 26 000 år sedan, och till slut även en mops. Men hur kan ett djur förändras så mycket på relativt kort tid?

När vänlighet och samarbetsvilja premieras framför styrka och aggression formas naturen därefter. Detta domesticeringssyndrom har liknande effekter på alla arter, och leder till barnsligare ansiktsdrag, mer variation i färgteckningen och särskilt vita fläckar på magen, hängande öron, mindre hjärnor, allt gracilare skelett, mindre muskler men mer fettvävnad och en mer social natur. Sköra ben räcker gott i en allt vänligare värld.

Men redan då hade domesticeringen av oss människor pågått i hundratusentals år. Och vi har av allt att döma gjort det mot oss själva. Det har för övrigt hundarna också, och flera andra djur med dem. Ju vänligare, desto mer mat i magen. Samma princip tycks ha gällt för mopsar såväl som för homo sapiens.

För inte så länge sedan var det självklart att se vår evolution som en serie framsteg, att vi blev längre, starkare, friskare. Vem har inte slagit i huvudet i ett gammalt hus, byggt för hädangångna släkten som var flera huvuden kortare än oss? De stackarna åt både ensidigt och ofta vitaminfattigt, tänker vi.

Och det stämmer inte bara på denna anekdotiska nivå, utan även vetenskapligt. Men det skymmer något underliggande: så som en labrador förhåller sig till gråvarg, förhåller vi oss till våra äldre stenålderssläktingar. För runt 20 000 år sedan, när min mops var gråvarg, var europeiska jägare och samlare – gravettikulturen – längre än dagens européer. Och även om vi i dag ofta är tyngre är vi också skörare, de var långt mycket mer robusta, muskulösa, slitstarka. Denna robusthet och styrka förlorade vi dock stegvis, något som antropologen Christopher Ruff på ett övertygande sätt kunnat visa.

Ruffs första artiklar från mitten av 1980-talet väckte lika delar skepsis och fascination. Han kunde konkret visa hur vår benstruktur blivit mer gracil under de senaste 10 000 åren, parallellt med att vår aktivitet har minskat och kosthållningen förändrats. I takt med att fler liknande fynd har tillkommit, till exempel att jordbrukarnas genomsnittliga kroppslängd minskat kraftigt jämfört med jägare-samlare, och att femoral robusticitet sjunkit med 20-30 procent medan benmineraltätheten (BMD) minskat med cirka 10-15 procent, stärks bilden ytterligare av en fysisk försämring med fler sjukdomar som följd. Denna gradvisa fysiologiska försämring visar tydligt att övergången från jägar-samlarliv till jordbruk innebar allvarliga konsekvenser för människors hälsa och kroppsstruktur.

Vi brukar tänka att vi domesticerade spannmål, men med tanke på hur krumma, slitna och sjuka vi blev av att vårda vårt älskade vete, kanske det snarare var omvänt. Spannmålen fångade oss och på den vägen är det. Men vissa försökte slinka ur nätet.

Spannmålet vann inte utan motstånd. Alla valde inte att frivilligt underkasta sig jordbrukets bojor – tvärtom behövde de första jordbruksstaterna aktivt tvinga människor till lydnad, visar antropologen James C. Scott i Against the Grain (2017).