Charlie Kirk mördades – i medierna följde karaktärsmordet
Mordet på Charlie Kirk väckte skadeglädje i sociala medier. Nekrologer förvandlades till syndaregister. Vad säger det om medierna när mord görs till karaktärsmord – gäller det alla eller bara högern?
Ett hopfällbart bord, en vinylskylt: Prove me wrong. Så mötte Charlie Kirk studenter på amerikanska campus – en stående inbjudan till motståndare att pröva sina bästa argument mot hans. Onsdagen den 10 september 2025 satt han på scen vid Utah Valley University när ett skott träffade honom. Enligt universitetet kom skottet från en byggnad cirka 180 meter bort, under en utomhussamling med över 3 000 närvarande. Vi vet ännu inte allt, men det framstår som ett politiskt mord. Och oavsett mördarens motiv visar reaktionerna att det har blivit politiskt. På nätet flödar skadeglädje. Han blev bara 31 år.
2016 skrev Kirk på Twitter: ”You can tell a lot about a person by how they react when someone dies.”
Det blev en morbid profetia.
På X och Reddit, men kanske ännu mer Bluesky, blev det orden mot honom: “han fick vad han förtjänade”, memes som gjorde mordet till punchline, etiketter som “white supremacist” som avhumaniserar och gör sörjandet politiskt omöjligt. Många profiler undvek öppet jubel men lät ändå hans påstådda synder väga tyngre än faktumet att han skjutits ihjäl. Det som sköts sönder var, med Matthew Continettis ord i The Free Press, banden som håller ett fritt samhälle samman: öppen samling, civil debatt, åsiktsmångfald. Mönstret känns igen från Butler, Pennsylvania 2024, när mordförsöket på Donald Trump ledde till hån på sociala plattformar.
Till detta fogas idén – allt vanligare i digitala miljöer – att ord är våld. Den skapar en tillåtandemekanism där fysiskt våld kan rationaliseras som självförsvar mot vad andra säger. Det är ett sätt att se på världen som frodats inom vänstern, och på amerikanska universitet i synnerhet, i över tio år. Även här i Sverige likställs återkommande kritik av andras positioner som livsfarlig, som att ens ord är dödliga. En annan uppfattning i fråga om Gazakriget likställs av många inom vänstern med att man förespråkar folkmord. Det var vad Carl-Oskar Bohlin, minister för civilt försvar, utsattes för nyligen, när han förföljdes av aktivister som skanderade att han var medskyldig till folkmord – ett slagord som hörts över hela Västeuropa. Strategin är att skrämma till följsamhet. Kuva motståndaren med hot. Kan det bli tydligare än så? Genom att helt förkasta den andra sidans legitimitet blir nästa steg att rättfärdiga våld.
I Sverige och Skandinavien dominerade i stället bestörtning och fördömanden över blockgränser, också från vänster. Undantag fanns: Amrit Kaur (Rødt ungdom) lade ut en firarvideo – veckor efter att ha talat om våldets vidrighet när det gällde högern. Samtidigt fanns motexempel på vänsterkanten: vänsterdebattören Amat Levin slog fast att han inte höll med Kirk om nästan någonting, men fördömde varje försök att ursäkta mordet. På andra sidan Atlanten sade demokraten Bernie Sanders samma sak i klartext:
Om vi verkligen tror på demokrati, om vi tror på frihet, måste vi alla vara klart och tydligt slå fast att politiskt våld, oavsett ideologi, inte är svaret och måste fördömas.
Andra valde en helt annan linje. NRK-profilen Fredrik Solvang – programledare för landets största debattprogram – markerade med ett inlägg på instagram inte med en enda fras att politiskt våld är oacceptabelt. I stället tog han tillfället i akt att rada upp kontroversiella ståndpunkter han tillskrev Kirk, utan tid, källa eller sammanhang. Han tog exempelvis upp en lösryckt episod där Kirk ska ha sagt att han skulle tvivla på en svart pilot. I själva verket handlade det uttalandet om hans kritik mot DEI-politiken (jämlikhet, mångfald och inkludering), där Kirk menade att kvotering riskerar att undergräva tilliten till kompetens. Solvang hänvisade också till att Kirk påståtts tycka det är ”acceptabelt” att människor dör för rätten att bära vapen. Men det Kirk faktiskt sade, i ett Q&A efter en skolskjutning, var att vapenvåld är en tragisk men ofrånkomlig kostnad för att upprätthålla en konstitutionell rättighet. Man behöver inte hålla med, men det är inte ett uttryck för att applådera dödande.
Nej, public service-journalisten Solvang landade inte i det tragiska att en ung människa skjutits till döds, utan i frågan vad vi ska “göra åt” att norska ungdomar ser honom.
Offret blir problemet, våldet försvinner ur bild.
Och han var inte ensam: i Svenska Dagbladet formulerade kulturredaktören Anders Q. Björkman samma rörelse när han skrev att Kirk, ”genom ödets grymma ironi”, fick betala det pris han ansåg vapenrätten var värd. Det är samma logik som i memerna på X: att hans egna ord förklarar hans död. Men det är en kategoriförväxling. Att väga risk mot rättigheter är själva politikens kärna. Vi accepterar biltrafik trots dödstal, också i stadskärnor; Trafikverket stoppar till och med privata ”kör sakta – barn”-skyltar för att systemet i helhet blir säkrare utan dem. Vi tillåter tobak och alkohol och säljer receptfria läkemedel i vanliga butiker – medvetna risker som vägs mot andra värden. Sjukvården prioriterar varje dag insatser för att maximera överlevnad över tid. Kirk menade att vapenklausulen skyddar andra rättigheter; man kan tycka att den avvägningen är fel och driva hårdare restriktioner.
I Europa, där staten traditionellt ses som primär skyddsgarant, är det svårare för många att intuitivt acceptera att medborgare själva kan ha rätten att freda sig, som i USA. Man behöver lite empati och fantasi för att ändå förstå hur amerikaner kan se på frågan. Och att göra en sådan avvägning till moralisk skuld för ett mord är att blanda ihop sak och person.
Som skribenten Ofer Maimon noterade välfunnet på sin Facebooksida är det just här förvrängningen sker: Kirk beskrev en tragisk men rationell riskavvägning, precis som vi gör med trafik eller sjukvård. Att tolka det som att han själv förtjänade att skjutas är inte bara cyniskt – det gör i praktiken alla politiker, byråkrater och samhällsplanerare till fritt villebråd, eftersom alla fattar beslut som innebär risker. I den logiken finns ingen gräns för kulregnet.
En annan svensk vinkel var hur delar av pressen försökte göra Kirk personligen ansvarig för det som drabbade honom. En nyhetsartikel i Göteborgs-Posten kallade honom “högerradikal”, och återgav, precis som Fredrik Solvang, selektivt hans olika åsikter utan kontext. Och så det där lilla ordet som endast delas ut till högern: “kontroversiell”. Lägg märke till vem som får det epitetet framöver. Ofta handlar det om majoritetsuppfattningar som etablissemanget och medieeliten inte håller med om.
Och brukar journalister rada upp sina invändningar mot den döde, vad de uppfattar som den mördades mest kontroversiella ståndpunkter, eller är det bara högerpersoner som får den äran? Det var som att man inte ville tillåta att Charlie Kirk sörjdes, och därför gjorde hans nekrolog till ett karaktärsmord.
Men visst är det bekvämt att peka på den mördade och antyda att: titta så fel han hade, här har ni hans syndaregister! Visst ser ni att han får skylla sig själv, eller hur? Då behöver man inte ta i frågan om vad politiskt våld gör med oss. Hur vi hårdnar, vilka som tystnar.
Att mordet skedde på ett universitet är i sig symboliskt. Kirk sökte platser med skarpa meningsmotsättningar och stod för en ordning där samtalet var centrum och det bästa argumentet vinner. Han återkom ständigt till samma idé: det blir farligt när människor slutar tala med varandra. Han sköts bokstavligen när han levde som han lärde – mitt i samtalet.
Mordet på Charlie Kirk är inte bara en tragedi för honom och hans familj, utan också för demokratin. Frågan är om någon vågar resa bordet igen och sätta upp skylten: Prove me wrong.
Ivar Arpi
Prenumerera på eller stötta Rak höger
I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)