Bygdegårdarnas gillen band oss samman
Jag hör fortfarande händerna klappa takten, minns sångerna på alla barndomens gillen på Skånes bygdegårdar. Festligheterna som band samman grannskapet och generationerna.
Festen är i full gång och det är varmt. Cigarettrök har klätt allt i en lätt dimma. Jag är nio år gammal och hör musik, skratt och sorl utanför dörren till det lilla rum som jag och Mikael äntligen hittat. Här står telefonen. Det är den vi gått på jakt efter sedan vi fick lämna middagssittningen. Bredvid ligger telefonkatalogen uppslagen. Vi genomför raskt tre framgångsrika tjuvringningar med förställda röster. Samtliga till abonnenter med förnamn Berit. Vi skrattar hejdlöst. Ingen i hela världen kan veta att det var vi, bubblar han. Så ändrar sig plötsligt musiken i stora salen. Händer klappar i takt och sången ljuder starkare än förut. Alla tar i: ”Femton öre kostar supen, femton öre kostar supen uppå Halta Lottas krog i Göteborg!” Nu har Jägardansen börjat. Kom, Mikael, säger jag. Du och jag kan också vara med!
Rönnehäll, Torshall, Grönadal, Tomtelund och Kågerödslund. Det är namnen på några bygdegårdar i trakten där jag växte upp, där grannskapen samlades för stora gillen. Ibland stod ett Folkets Hus angivet som plats på inbjudningskortet. Byggnaderna står där de står för att landsbygdens unga gick samman under 1900-talets första decennier och bestämde sig för att bygga samlingsplatser. Virke och material skänktes av de som hade. Verktygen lånade man. Drömmen förverkligades genom timmar, dagar, veckor av obetalt slit. På 25 år skapades omkring 400 bygdegårdar runt om i Sverige.
Det var i dessa lokaler, med plats för såväl långbord för runt hundra gäster och därefter dans till levande musik, som bemärkelsedagar firades med eftertryck när jag var barn. Det var den slags fest man förväntades ställa till med när en jämn födelsedag närmade sig. Att dra sig undan när turen kom till en själv ansågs udda. Bjuda igen var en skyldighet.
Jag söker på nätet och finner att flera av festlokalerna står kvar och ännu är möjliga att hyra. I några fall drivs de nu återigen med ideella krafter; inga kommunala bidrag utgår för att hålla byggnaden i skick. Idag är det svårare att uppbåda frivilligt engagemang. Trots några få eldsjälars insatser är förfallet oundvikligt. Jag hoppar mellan hemsidor och bilder inifrån lokalerna. Bröllopsdukningar hittar jag. Det är en högtid som lever, tack och lov. Här och där en ”höstfest” eller en ”vårfest” med dans, öppet för alla som vill betala kuvertavgift och ta med egen dricka. Medelåldern är överlag hög. Gymnastik och ibland kurser i linedance eller bugg erbjuds på sina ställen. Det är betydligt svårare att finna nutida spår av den slags stora bjudningar som jag kommer ihåg som en del av årscykeln: förr eller senare låg ett litet vitt kuvert i brevlådan ställt till hela familjen. Den som hämtade posten en sådan dag sprang med goda nyheter till övriga familjemedlemmar: Vi ska på fest!
Gillet följde en social koreografi. Först hälsningsrundan givetvis, sedan de vita ”behaga föra”-korten. De stod uppställda i rader på en bricka och var inte för oss små att röra. På utsidan stod herrens namn, på insidan bordsdamens. När föräldrarna väl funnit sitt respektive sällskap för kvällen, lämnades vi barn åt oss själva. Musiken gav signal när det var dags för gästerna att gå till bords i tropp. Ingen satte sig innan värdinnan fått sin stol utdragen. Vi barn härmade efter förmåga. Jämte tallriken låg ett sånghäfte som värdparet skrivit på maskin och kopierat upp. På omslaget stod namnet på den eller de vi firade, på insidan snapsvisor, vinvisor, minst ett par sånger om skånsk mat och om skånsk förträfflighet i största allmänhet och så ett potpurri som upptog en hel sida. I höjd med desserten var ”temperaturen hög uti kroppen” och vi krokade arm och rullade och rullade och skrålade ”Å August å Lotta, å August å Lotta, August å Lotta, å August å Låååååtta!”
Som barn var man med hela kvällen. I alla fall från det att man kunde reda sig hjälpligt genom en måltid. Ibland vid ett bord vid sidan om, ibland vid änden av långbordens tre tungor. Oavsett placering kändes det som att vi barn var mitt i allt det stora och förunderliga som ägde rum. Vi åt samma meny som de vuxna. Var det lantpaté och cumberlandsås som bjöds till förrätt, var det lantpaté och cumberlandsås som serverades oss. Ingen, varken liten eller stor, skulle komma på en så stollig och omständlig tanke som att bjuda olika rätter för olika åldersgrupper. Samma för alla var en självklarhet. Givet var också antagandet att vi klarade av att sitta ner en längre stund och sköta oss, utan större fadäser. Det säger sig självt att det inte fanns något digitalt zombie-flöde att fly in i för någon. Ingen hade heller tagit med en laddning analoga förströelser: vi hade varandra till sällskap och fick träna på att prata och lyssna och vara knäpptysta när någon klingade i glaset.
Vi fick frihet, så länge ingen ställde till djävulskap. Busen var därför hyfsat modesta. Vi tjuvringde som sagt om det fanns en telefon, gled på sock på dansgolvet så svetten rann och kalasstrumporna gick sönder, lekte skoaffär i entrén och rörde till de vuxnas ytterskor eller gick på upptäcktsfärd i byn utanför lokalen. En gång följde jag med mina äldre kusiner på en sådan promenad. Vi gick och gick, ända tills en välbekant grön Saab 99 seglade upp jämte oss. Far satt vid ratten och såg märkbart lättad ut. Vi hade tappat greppet om både tid och lokalgeografi. Jag hade inte fyllt fem och höll hårt i storkusinens hand. Det var ett äventyr att få vara med dem.
Dansen utgjorde kulmen på festkvällen. Borden bröts för att frigöra yta. Nya placeringar, nya möjligheter. Grogg och gottebord. Första spelet (två danser) med bordsdamen, andra med fru eller sambo, sedan fritt fram. Värdinnan väntades bli uppbjuden av alla herrar, värden skulle i sin tur bjuda upp så många som möjligt av de kvinnliga gästerna. I den långa Jägardansen stannade musiken aldrig. Turerna bröts upp av cirkelformationer med allsångspartier och handklapp, då hade var och en att finna en ny danspartner. Denna maratondans var chansen för de vuxna att raskt bocka av sådana man ”behövde” dansa med, för oss barn gav det en möjlighet att plötsligt få snurra runt med de stora. Alla fick vara med i lotteriet och ingen fick tacka nej.
Det var apart att inte dansa alls. Hög ålder var en ursäkt, men inte så mycket annat. De flesta kände en förpliktelse att höja stämningen genom att fylla golvet fram till småtimmarna. Alla visste att det kostade plenty att hålla gille.
Det där sista är inte obetydligt. Det jag beskriver är inget som försiggick i någon agrar överklass. Tvärtom, det var mestadels småbrukare: månskensbönder med extrajobb som skiftarbetare, takläggare, rörmokare, mekaniker, hamnarbetare eller montörer. Det var kassaexpediter, avbytare, dagmammor och hemsamariter. Något vidare överskottskapital att gödsla med fanns inte, däremot fanns en vilja att nyttja det lilla man hade till att bjuda umgängeskretsen. Det var ett sätt att hålla en gemenskap vid liv. Festen gav alla gäster en paus, en tillfällig och kollektiv flykt från slit och släp.
Sista dansen spelades 01.00. Ofta med diverse försök till förlängning: ”En-gång-till! En-gång-till! En-gång-till!” Snart nog tystnade musiken ändå. Vid det läget hade de allra yngsta tuppat av och sov på två karmstolar ställda mot varandra. Vi andra stod i kö för Janssons Frestelse och en grov smörgås med ost. Öl och snaps för de som klarade, eller trodde sig klara, en färdknäpp.
Urartade det aldrig? Jag minns överförfriskade, glada och lite snubbliga vuxna, men inget svineri eller bråk. På sluttampen av ett bröllop stod prästen och sjöng skabrösa visor på trappen som vore han stigen direkt ur Strindbergs Hemsöborna. Det var pikant. En annan gång fick gästen som var absolutist span på fel välkomstbål: den med alkohol. När han väl börjat bälga, vågade ingen säga som det var. Det var den godaste bål han någonsin druckit, hälsade han värdinnan dagen efter. Ibland var det svårt att få vissa särskilt glada gäster att tacka för sig och gå hem, trots att städningen inletts och lamporna tänts. Det var ett kvitto på att kvällen varit lyckad.
Kalasen band samman släkter, generationer och grannskap. Bygden levde. Och det var precis det som en gång var tanken med att bygga en samlingslokal mitt på en åkerlapp. Den generation som stod som festvärdar under min uppväxt var barn till de som byggde lokalerna. De hade i sin tur tillbringat sin ungdoms lördagskvällar på danser, tillställningar och evenemang som arrangerades av Svensk Landsbygdsungdom (idag Centerpartiets ungdomsförbund). Där spirade förälskelser som blev till långa äktenskap. ”Man gav fan i politiken, men man ville gå på dansen” som en nu åldrad herre berättade för mig. I slutet av fyrtiotalet var denna sammanslutning ett av de största politiska ungdomsförbunden i västvärlden. Om det var tack vare dansen, låter jag vara osagt.
Ja, byggnaderna står ännu kvar, men kulturen – traditionerna, umgängesformerna, sångerna, dansen – som blåste liv i dem har gått förlorade. De flesta i min generation har flyttat från uppväxtorten. Vi kanske bor på landet någon annanstans, men få av oss brukar jorden. Länken i kedjan är bruten. Vi åker så långt som möjligt bort från platsen där vi lever för att söka individuella upplevelser. Ett gille är en gemensam festlighet, för en själv men också för andra, men i dag ingår färre av oss i sammanhang där det faller sig lika naturligt. Kanske är det inget konstigt att seder försvinner. Men jag saknar det kitt som stora kalas gav över generationer, byar och vid bekantskapskrets.
Och jag kan fortfarande höra sången och händerna som klappar takten. Kom, Mikael. Du och jag kan också vara med!
Anna-Karin Wyndhamn
Prenumerera på eller stötta Rak höger
I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Vågar man säga att detta var verkligen den gamla goda tiden? Igenkänningsfaktorn är hög. Tack för en härlig text.
Kul att få läsa detta. Det gick en historia i vår familj, som någon av mina föräldrar fått berättat för sig av någon granne. En av deltagarna vaknade upp hemma efter ett rejält gille, och noterade under tillnyktringen att han förlorat sina löständer. Senare på dagen ringde telefonen. Det var från dem som arrangerat gillet. De hade ringt runt en stund och sökt efter rätt person och gladdes åt att kunna tala om för honom att de hittat hans tänder. De satt i osten.