Breiviks syfte var en häxjakt på konservativa
Tio år efter terrordådet används Breivik som tillhygge mot alla till höger om Socialdemokraterna. Är det bara ett cyniskt maktspel eller är det av sann ideologisk övertygelse?
För tio år sedan mördade den högerextreme terroristen Anders Behring Breivik 77 människor, varav 69 barn och ungdomar på Utöya. För min egen del var Utöya ett formativt ögonblick, liksom senare morden på två skandinaviska tjejer i Marocko. Jag följde nyhetsutvecklingen med stigande skräck i kroppen. Utöya sitter i mig som ett sår.
Sedan dess har vi analyserat Breiviks massmord, de drivkrafter han sagt sig ha och de som kan utläsas ur hans liv före dåden. Men de senaste dagarna har det skett något annat. Breivik har blivit slagträ i en debatt om svenska parlamentariska realiteter, och allt fler framträdande röster till vänster vill placera Breivik mitt i dagens höger.
Det är vämjeligt.
På sitt officiella twitterkonto skrev Liberalerna:
Annika Strandhäll, riksdagsledamot och tidigare minister för Socialdemokraterna, svarade:
Detta inlägg smakar minst sagt lite illa när ni som liberalt parti samtidigt är beredda att underlätta för ett parti med rötter i svensk vit maktrörelse och precis denna tanketradition som drev Breivik att få regeringsinflytande.
Robert Hannah, riksdagsledamot för Liberalerna, protesterade och kallade detta för en “vidrig nivå på debatten i Sverige”:
Sossar tänker göra allt för att brunsmeta oppositionen endast för att behålla makten. Man måste visst vara stödparti till S för att få minnas offer för terroristdåd.
Men Lina Stenberg, ledarskribent på Aftonbladet, markerade mot Hannah:
Sverigedemokraterna och Breivik är alltså en och samma sak i Stenbergs värld. Även om andra uttrycker sig med mer finess är det en jämförelse som återkommer. Det påstås, av socialdemokrater och andra till vänster, att hans idéer är mer spridda i dag än för tio år sedan. De som påstås omfamna Breiviks idéer är sverigedemokrater, alla sorters konservativa, de som är kritiska till islamism eller till en alltför stor invandring, snart sagt de flesta till höger om Socialdemokraterna. Som offentlig debattör till höger delar jag erfarenheten med många andra att behöva jämställas med massmördaren Breivik, återkommande, i tio års tid. Förutom att det är stötande är det förstås intellektuellt och moraliskt djupt ohederligt.
Läser man mördarens 1 515 sidor långa manifest finner man, vilket framhållits av flera experter, att mycket är klippt och klistrat från källor varav de flesta inte är mainstream, varken då eller nu. Jag har inte läst hela manifestet, men det som sticker ut är givetvis hur radikal Breivik är. I Åsne Seierstads bok “En av oss” framkommer också att Breivik aldrig lyckats ta sig in i någon av de gemenskaper han sökt, varken i Fremskrittspartiet eller i den mer extrema miljön på nätet. Han var vad som i terrorismforskning brukar kallas för en ensamvarg (se t ex Pantucci 2011), vilket gjorde hans planer svårare att upptäcka.
Man kan jämföra med de radikala islamister som har begått massmord i Europa de senaste tio åren. De har inte skrivit motsvarande, omfattande manifest för att förklara sina handlingar. De verkar inom en väl utvecklad idétradition där våldet och de extremistiska religiösa slagorden förklarar sig själva. De agerar i en given social kontext. Trots detta är det Breivik som görs till en bärare av ett allmänt idégods – medan samma offentliga röster ofta gör det tabu att beskriva islamistiska terrordåd som något annat än olyckliga enskildheter.
Men låt oss säga att de som hävdar att Breiviks tankar finns företrädda i partier som Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet och Sverigedemokraterna har rätt – varför har inte fler som Breivik trätt fram? Varför har inte ännu fler högerextrema terrordåd begåtts, än vad som har skett? Om sympatier för ovanstående partier leder till högerextrem terror borde vi ha sett motsvarande ökning. Och varför har inte ett land som Danmark, som enligt det här sättet att se på världen, är mer långt gånget i högerextrem riktning än Sverige, inte haft fler högerextrema terrorister? Tvärtom verkar de relativt förskonade.
Märkligt nog används Breivik som tillhygge oftare i Sverige än i Norge. Här finns föreställningen att nationalism alltid är förknippad med våld, och den svenska vänstern har politiserat Utöya från dag ett. Skillnaden kanske kan sammanfattas som att man i Norge har använt nationalismen som motgift mot Breiviks högerextremism, medan man i Sverige har stämplat all slags nationalism som högerextrem. Och just nu, tio år efter terrordådet, trappas det upp igen, lagom till valet nästa år. Men det är ett farligt spel.
När Islamiska staten stod i zenit ville de i sin propaganda framställa sig som det enda alternativet för troende muslimer. I ett nummer av sin numera nedlagda tidning skrev IS att de ville utplåna ”gråzonen” för muslimer, vilket alltså är alla andra sätt att vara muslim på än just deras version. Särskilt är siktet inställt på muslimer som vill kombinera sin tro med demokrati och sekularism. Med sina terrordåd vill de stärka islamofobin, för att visa västvärldens och hemländernas sekulära regimers sanna islamofoba ansikte. Reaktionen på terrordåden skulle få muslimer att känna att gråzonen krympte. Att man inte kunde vara troende muslim i en sekulär stat.
När åklagaren under rättegången frågade Breivik vad syftet med attentatet den 22 juli var sade han att det var för att få igång en häxjakt mot moderata kulturkonservativa till höger. Detta skulle leda till ökad polarisering, censur och radikalisering, påstod han. Det var även såhär 1970-talets vänsterextrema terrorister tänkte: Genom att provocera fram en kraftig reaktion från staten skulle man väcka de slumrande massorna så att de kunde se statens sanna repressiva natur.
Det framgick även i rätten att Breivik, trots att han hävdat motsatsen i sitt manifest, tycktes ha nazistiska sympatier. Åtminstone kunde man tolka den hitlerhälsning han gjorde på det viset. Det var åtminstone knappast ett sätt att visa att han ingick i en bredare konservativ rörelse. Så var det han skrev i sitt manifest mer ett slags taktik, en coverup för hans verkliga vit makt-ideologi?
Så vem är det som går Breiviks ärenden egentligen? Vem är det som bedriver en häxjakt? Vem krymper gråzonen?
Samma vänster som annars varnar för polarisering tvekar inte att smeta ned hela högerblocket med Breiviks massmord. Menar de allvar? Jag tror det. I alla fall tillräckligt många. Och det är skrämmande. För en betydande del av vänstern står vi alltid på randen till ett nytt europeiskt 1930-tal. För dem är fascismen inte bara något som uppstod på en specifik plats vid en specifik tidpunkt. Nej, för dem är fascism, varav nazismen bara är en manifestation, en evig kraft som alltid slumrar i västvärldens undermedvetna. Enligt denna tro befinner vi oss just nu i skedet före 1933, när den konservative Franz von Papen ingick en allians med nazistpartiet vilket möjliggjorde att Adolf Hitler blev rikskansler i Tyskland.
På Aftonbladets ledarsida har Anders Lindberg jämfört Ebba Busch med von Papen: “om en liten högerregering med stöd av SD ska bli verklighet behöver historien skrivas om, glömmas bort eller tvättas ren.” Lindberg var mer explicit då han jämförde Ulf Kristersson med von Papen i ett blogginlägg där de båda ställts bredvid varandra i ett fotomontage. I en debattartikel i Expressen (och en snarlik i GP) varnar försvarsminister Peter Hultqvist (S) både Moderaterna och Kristdemokraterna för att det inte “går att tämja de högerextrema”. Han avslutar med orden: “Vem hamnar på rätt sida av historien?” Samme Hultqvist hör “stövlar mot asfalt”, när han tänker på samarbeten med SD.
Den cyniske skulle säga att detta är en skrämseltaktik från Socialdemokraterna och deras anhang för att få rädda liberaler att återvända till vänsterblocket. Kan man få Liberalerna att ändra sig och stanna kvar i riksdagen, skulle mycket vara vunnet. Den sortens maktpolitik spelar säkert roll, men jag tror ärligt talat att ganska många verkligen ser ett kosmiskt drama mellan ont och gott utspela sig här och nu.
Och det är väl nästan mer skrämmande på ett sätt. För dessa debattörer måste en stor del av väljarna nu framstå som alldeles galna, eller onda. Hur kan man vilja lägga sin röst på SD när det är så tydligt att de står för Hitlers och Breiviks idégods? Och varför kan inte von Papen i KD, M och L se ondskan de skakar hand med?
Till detta måste man förstås lägga att det som var “rasism” enligt samma vänster för tio år sedan, är en given del av det demokratiska samtalet inom åsiktskorridoren i dag. Att invandringen medförde kostnader var till exempel tabu tills Fredrik Reinfeldt höll sitt berömda tal om öppna hjärtan. Då var det otänkbart att Socialdemokraterna skulle lova sina väljare stramare invandring. Samtidigt som de etablerade partierna på så vis flyttat på åsiktskorridoren, gjort rumsrent det som tills nyligen var “rasism”, ser man sig alltså tvungna att höja insatsen gentemot en borgerlighet som är beredd att göra upp med SD.
Faktum kvarstår att svenska folket i två val har sett hur en regering styr trots att en majoritet röstat för något annat. Demokratin har begränsats, först genom Decemberöverenskommelsen (DÖ) sedan Januariöverenskommelsen (JÖK), för att “skydda demokratin”. Nu har äntligen Ulf Kristersson, Ebba Busch och Nyamko Sabuni insett att det är en omöjlig väg framåt.
Men i vår sekulära religion befinner vi oss på en mytisk plats där gott ställs mot ont, vänster mot anhängare av barnamördare som Breivik. Därför liknar också partipolitiken alltmer ett lågintensivt religionskrig, där två sidor har helt olika syn på vad som är heligt och sant. Därför höjs insatserna hela tiden. Men vad händer med demokratin om den ena sidan ser massmördare i halva befolkningen? Kan man acceptera en valförlust då?
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Är man vänster är man god. Även om man inte tar avstånd från Pol Pot och Röda Khmererna som Mikael Wihe. Är man höger är man ond. Basta!
Väl medvetna om att de flesta som röstar till vänster låter sina känslor styra gäller det så klart att skapa harm och upprördhet. Regissörerna av brunsmetningen vet nog mycket väl hur det ligger till men Gollums åstundan efter att ha ringen på sitt finger ursäktar allt. Allt. Man träffar inte så sällan på personer som säger att "SD, de är nazister". Frågar man vad den uppfattningen grundar sig på är svaret inte sällan "ja men det vet man ju". Vet man ju, ja.
Vänsterpartister är kommunister betydligt mer ofta än vad sverigedemokrater är nazister, påstår jag utan att darra. Någon "rödsmetning" är däremot inte aktuell därför att Vänsterpartiets i princip garanterade stöd för (S) i regeringsställning är att starkt förlåtande drag, Det räckte med att ta bort ordet "Kommunisterna" ur partinamnet när muren fallit så var allt glömt och förlåtet. Vänster är ju gott, vänster vill ju väl. Eller hur?
Läs Magnus Utviks "Partiet på kant med (v)erkligheten"! Magnus Utvik, före detta kommunist som sedan gått och blivit en ond människa. Tänka sig vad folk råkar ut för!
Egentligen är ju Sverigedemokraterna mest som (S) var förr. Därför är hatet mot SD djupt och starkt hos (S) ledning och strateger. Kunde (S) vrida klockan tillbaka, vända på klacken i invandringsfrågan så hade det varit gjort redan. Det var ju bara det där med regeringsmakten och sekten Miljöpartiet. En gång i tiden ledde militärkuppen i Chile till att många med vänstersympatier kom till Sverige. Frestelsen för (S) blev för stor och man valde att blunda för de potentiella problemen. Invandrarna kunde ju trots allt ganska länge gömmas undan i de där vidriga miljonprogramsområdena som ändå de flesta andra inte ville bo i. Om de bara inte hade börjat skjuta så mycket och sälja så mycket knark! Tvingat sina döttrar till arrangerade äktenskap i tidiga tonår eller allt som oftast börjat mörda döttrar som inte ville foga sig. De elaka journalisterna som till sist började skriva om det också! Vad dumma alla blev! När det bara handlade om att (S) skulle få ha den regeringsmakt vilken innehavet av blivit den enda röda tråden för (S).
Så kommer Sverigedemokraterna in och börjar närma sig riksdagen! Vad göra? Vi brunsmetar! "Alla" anslöt sig nästan reflexmässigt även alla borgerliga partier. Sverigedemokraterna växte ändå. Då börjar vi också brunsmeta alla som inte själva brunsmetar. Det går så länge det går!
De känslostyrda väljarna känner hur känslorna pulserar. Dessa NAZISTER! Som inte ens ogillar Breiviks massmord! Ja, det gäller alla som antingen är Sverigedemokrater eller kan tänka sig att säga "hej" till en sådan. Onda människor när vi ska var GODA och låta (S) styra.
Hitlerhälsningen görs med raka fingrar, Breivik ser ut att ha knuten näve på bilden.