Avgör Joel Halldorf vem som får kalla sig kristen?
Joel Halldorf har rätt: Kristendomen ska inte reduceras till ett politiskt redskap. Men varför är högern ständigt måltavlan, medan vänsterns användning av kristendomen slipper kritik?
Joel Halldorf har rätt i sin betraktelse. Kristendomen kan inte och bör inte instrumentaliseras. Den bör inte reduceras till ett politiskt verktyg eller ett ideologiskt slagträ. Ironiskt nog var det vad jag varnade för i intervjun Dagen gjorde med mig. Så du hade kunnat säga: jag håller med Ivar Arpi om det. Men kanske hade du då gått miste om en möjlighet att återigen rikta kritik mot högern.
Jag gick till arkivet och läste igenom vad du har skrivit i ämnet genom åren, och ett tydligt mönster framträder: För dig är det alltid högern som står för instrumentalisering av kristendomen, Joel – de som inte tror på riktigt, som inte är tillräckligt innerliga. Men hur kan du veta vad som ligger bakom Ayaan Hirsi Alis omvändelse? isst, hennes text om västvärldens behov av kristendomen innehöll instrumentella motiv – jag håller med om att det kan framstå som ytligt. Men varför låtsas du som att det var det enda hon sagt om sin tro? Varför tror du dig veta motiven bakom Jordan B. Petersons kamp och Douglas Murrays sökande?
Joel, du kritiserar högerns nationalistiska användning av kristendomen, men varför väljer du att inte lyfta hur vänstern, särskilt inom Svenska kyrkan, har gjort tron till en plattform för sina politiska mål? Är det för att deras agendor passar bättre in i din världsbild, eller för att du ser dessa frågor som mindre problematiska? Du beskriver kristendomen som något som transcenderar höger och vänster, som en gemenskap som kan överbrygga samtidens konflikter. Men varför använder du den då som ett slagträ mot konservativa? Du framhåller ofta kristendomen som något transcendentalt, Joel – en kraft som överbryggar höger och vänster. Men när du använder den för att främst kritisera konservativa, framstår det som att det är dina egna politiska preferenser som styr. Om kristendomen verkligen är större än våra ideologiska gränser, borde inte både vänstern och högern utmanas av dess budskap? Om kristendomen är en kallelse till ödmjukhet och försoning, borde inte dess transcendentala budskap också utmana dig att kritisera vänsterns användning av tron lika mycket som högerns?
Svenska kyrkans politiska utspel matchar bäst Vänsterpartiet och Miljöpartiet, visade en genomgång i Dagen. Men dessa högst politiska utspel har du knappt skrivit om. Hur ska det tolkas? Som att det i din mening endast är kulturkrig om någon till höger kritiserar Svenska kyrkans politiska utspel, men inte kyrkans utspel i sig? Varför är det fel att använda kristendomen för att försvara kristendomens särställning, traditionella familjevärderingar och bekämpa antisemitism - men berömvärt om kampen gäller klimat, jämställdhet och öppna gränser?
Det påminner om det teologen Reinhold Niebuhr varnade för, att roten till all religiös fanatism är tendensen att hävda att Gud är en allierad till just våra värderingar.
Joel, om det kliar i ditt öga, kan det röra sig om en bjälke.
Du framhåller också vikten av ödmjukhet som en kristen dygd, och du kritiserar med rätta dem som gör anspråk på att ha hela sanningen. Men varför tillämpar du inte denna ödmjukhet när du dömer konservativa kristna? Ayaan Hirsi Ali har uttryckt att hennes tro är genuin och personlig, och även om vi kan diskutera det instrumentella i hennes texter, varför reducerar du hennes resa till en politisk strategi? Är det verkligen möjligt att tillskriva andra instrumentella motiv utan att först rannsaka sin egen roll i kulturkriget? Om tron är något större än våra ideologiska gränser, som du menar, måste vi väl också vara beredda att ifrågasätta båda sidor av kulturkriget – inklusive vår egen? Hur har du själv bidragit till polariseringen genom ditt ensidiga partitagande? Jag brukar inte citera bibeln, men Paulus varnade oss för just detta: "Ty när du dömer en annan, fördömer du dig själv, eftersom du som dömer handlar likadant" (Rom 2:1).
Du tolkade mitt utlåtande om kristendomen som omanlig som en kritik av tron, men det var främst en självkritik. När jag ser grymheterna i världen framstår svaghet som den yttersta synden för mig – att inte kunna skydda sina nära och kära, eller ens sig själv. Är inte styrka det enda svaret? Inte måttlös aggression, inte för sin egen skull, men som en sköld. Men jag påminns också om kristendomens budskap: att styrka utan ödmjukhet blir tyrannisk. När vi föraktar vår egen svaghet börjar vi även förakta andras. Och vi är alla svaga.
Det är detta som är min tro – att vi aldrig vet om vi är på rätt sida av historien, vi är alla kapabla till grymhet och ondska, vänster och höger är unga ord men inget är nytt under solen. Nej, tron är inte en visshet som triumferar, åtminstone inte för mig, utan en röst som viskar i ditt öra att du är dödlig mitt i din triumf, en kraft som drar dig upp mot ljuset när du tappat hoppet. Om man kan säga att tron är en brottningskamp, då är jag den förste att erkänna att jag är den svagaste kämpen.
Jag är varken kyrkohistoriker, teolog eller präst. Dessutom kallar jag mig kulturkristen, vilket knappast är styrkeposition. Så det är säkert sant att jag inte tillhör den sanna tron, att jag inte har den rätta tolkningen. Men jag skulle nästan vara mer orolig om någon hade försökt inkludera mig i en sådan klubb. Finns det ett större högmod än en övertygelse av det slaget? Vem har rätten att avgöra vad som finns i någon annans hjärta? Om Gud finns, tror jag att det är upp till honom, inte oss.
Ivar Arpi
Prenumerera på eller stötta Rak höger
I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Kanske är det Joel Halldorfs frikyrkliga bakgrund som gör sig gällande när han sätter sig till doms över Ayan Hirsi Ali och de andra du nämner. Själv är jag både teolog och präst (i Svenska kyrkan) och skulle aldrig komma på tanken att sätta mig till doms över andras tro. Det är en sak mellan Gud och den enskilde.
Jag tycker att det är tråkigt att Halldorf klättrar upp på den höga hästen, men tyvärr är detta kanske en ny sida av Expressen. Jonas Gardell har ju försökt drämma Bibeln i huvudet på både Kristersson och Teodorescu med svaga resultat. Men med Halldorf känns det betydligt tråkigare att han väljer denna väg. Av alla haverier till texter som skrivits sedan 7/10 så håller jag alster av Expressens Halldorf, Wirtén och Alandh på delad förstaplats (shout-out dock till AB:s Shora Esmailian för att hon använde sina barn som rekvisita för att bli coolt omhändertagen!). Halldorfs bidrag betitlat "Kristen sionism eldar på i Gaza" från 28/5 är en ordentlig dikeskörning. Kanske är det så att Joel vacklar i sin tro? Han är ju trots allt den enda ur juryn som valde Jens Ganman till årets svensk som numera öppet ångrar sig och inte vill stå för det...
P.S. Jag påpekade i en kommentar hos Ganman (om hur bra din intervju med Ganman är i podden) att du varit involverade i två stycken av vår tids riktiga memehändelser i direktsänd TV. Du har ju både Behrang Kianzad och "bästa smartaste tjejgänget" på listan :-D