Att låta kriminella löpa amok är masochism
De var på väg till simhallen när Mikael mördades framför ögonen på sin 12-årige son. För att han hade civilkurage. Det är inte “rättssäkerhet” att låta detta fortgå, utan masochism. Nog är nog.
“Ni kan inte sitta här och langa knark. Gå härifrån.” Vi har känt varandra sedan vi var 15 år och jag vet att min vän är långtifrån någon slagskämpe, men han har civilkurage. Han är inte konflikträdd, och det räcker långt. Fyra adidasriddare med becknarväska hade börjat hänga i barnens lekpark mitt i det tidigare så välmående medelklassområdet. Köpare kom och gick. Droghandeln skedde helt öppet, framför lekande barn och föräldrar som sneglade oroligt.
Men hur svarade de? Vad hände? undrade jag. De tjafsade lite, men gick därifrån, svarade min vän. Några veckor senare hade han gått fram till en langare som stod utanför deras lokala Ica. Även han stack därifrån. Jag blev stolt över hur min vän skött det hela, men också orolig. Du måste vara försiktigare, förmanade jag.
För ett par år sedan flyttade han med sin familj från Uppsala, till ett bättre område i Göteborg. Där man inte konfronteras med öppen knarklangning, gäng som tar över skolgården på kvällen, sprängningar och förflugna kulor. Där man slipper att ens 11-årige son blir påhoppad av ett tonårsgäng, ett stenkast från hemmet, för att han är en “äcklig svenne”. (Ni vet, sånt där som händer hela tiden , men som Anders Lindberg, med flera, påstår är en högerextrem myt.)
De flyttade till ett område där civilkurage inte är livsfarligt. Jag saknade honom. Men snart flyttade vi också.
Jag tänker på gångerna det hade kunnat gå illa, inte bara för min vän utan även för andra, när jag läser om pappan Mikael som var på väg till en simhall i Skärholmen med sin son. Mitt på dagen. Händelseförloppet är inte helt klarlagt ännu, men enligt uppgifter hade han tidigare varnat polisen för att gänget sålde droger i området. Han verkar ha tillrättavisat samma gäng när de stötte ihop vid en gångtunnel. När en pistol drogs försökte han ta den ifrån den som höll den, men misslyckades. Hans son fick sedan se sin pappa bli skjuten i huvudet. Mördad. Han var den som ringde 112. Och sin farmor Han är 12 år.
De senaste åren har kriminella i Sverige gått över alla gränser. Man spränger lägenheter och hus, skjuter sina rivalers släktingar, eller helt oskyldiga som är på fel ställe, misshandlar folk som säger ifrån, hotar och skadar poliser, domare och tjänstemän, förnedringsrånar och torterar, angriper och lurar våra pensionärer, överfaller kvinnor och begår gruppvåldtäkter. Eller mördar den som visar civilkurage, som Mikael, som Fredrik Andersson som försökte hindra ett mord. Eller pappan som skyddade sina två barn från ett par killar som ofredade dem på ett badhus i Lund och blev svårt misshandlad av släktingar till dem efteråt. De utmanar våldsmonopolet, statsapparaten, rättssystemet. De utövar otillåten påverkan och infiltrerar myndigheter. Och det verkar gå riktigt bra. För dem, inte för Sverige.
Detta är inte kriminalitet. Det är såhär man beter sig i krig. Krig är nästan en för snäll beskrivning. Det här är barbari. Det krävs att man avhumaniserat den andre för att hänge sig åt sådan hänsynslöshet. Och vi är den andre för dem. Hur skyddar man sig mot det hatet? Vad gör man åt det föraktet?
Genom att inte göra som den mördade pappan? Rädslan som sprider sig. Som får vuxna att titta bort, vika undan, låter de antisociala ta över, av rädsla för konsekvenserna, för dem själva, för sina barn. Kanske ringer någon polisen, men vilket brott har begåtts? När löser polisen den här sortens situationer? Jag vet inte. Så svenskarna viker undan, makar på sig, flyttar. Så minskar man tillfällena där civilkurage kanske skulle behövas.
Om journalister är ett slags stående jakthundar som visar för allmänheten var nyheterna finns, är en viss sorts politiker mer av asgamar som hämtar näring ur tragedier. Det dröjde inte länge förrän Magdalena Andersson landade vid mordplatsen i Skärholmen. Här fanns det politiska poäng att picka i sig för den tidigare statsministern, Hon missar aldrig en chans. Men den här gången gick det inte som det brukar. “Kan du förklara vad ni gör här? På riktigt, vad gör ni här? sade den mördades svåger till Magdalena Andersson som svamlade om att hon ville vara där för manifestationen och prata med folk. “Men inte med de närmaste,” sade Aneta, syster till den mördade Mikael. (Se klippet.)
Vi var även på din debatt när Adrianas mamma frågade vad ni skulle göra åt våldet. Och vad hände efter debatten när kamerorna dog? Du kom inte fram till henne. Du beklagade ingenting, visade inga känslor. När var det här, ett år sen? Vi ställde frågan och nu är min bror död. Men kamerorna är viktiga så jag ska lämna er ifred. Varsågod.
(Adriana var den 12-åriga flickan som sköts ihjäl en sommarnatt när två gänggrupperingar bestämde sig för att göra upp vid en McDonalds.)
"Alla goda krafter måste kraftsamla" twittrade Andersson förnumstigt under dagen. Det hade varit komiskt om man inte visste att det var den kallt beräknande oppositionsledaren som förberedde sig för att åka till Skärholmen och plocka politiska poäng.
Bara den som trycker på avtryckaren är ansvarig, men Magdalena Andersson och Socialdemokraterna bär det största ansvaret för att den här sortens händelser sker om och om igen. De har släpat fötterna efter sig vad gäller alla rimliga åtgärder mot kriminaliteten, mot den organiserade brottsligheten, mot laglösheten. Mitt Europa bygger inga murar, som de sade då. De möjliggjorde massinvandringen, lät den ske trots att de visste att de kunde stoppa den. De låtsades dra i handbromsen 2016 men lät invandringen fortsätta i stor omfattning i många år till. Under deras tid vid makten har de snarare låtit alla onda krafter samla styrka.
I ett desperat försök att rädda ansiktet sade Magdalena Andersson med grötmyndig röst åt de församlade medierna att stänga av kamerorna. Som om det var journalisternas närvaro som var anledningen till de anhörigas vrede. Precis som hon låtsas att det var debattklimatets fel att Socialdemokraterna lät massinvandringen fortgå, år efter år.
Men jag tänker också på hur det har låtit på högerkanten tidigare. Allianshögern. Fredrik Reinfeldt och Annie Lööf-högern. De som gjorde upp med Miljöpartiet om migrationspolitiken och samvetslöst brunsmetade alla som ens andades oro över invandringens omfattning och konsekvenser. Som piskade sin omgivning med uppmaningar om att “öppna sina hjärtan”. Hur djupt satt den övertygelsen? Jag kan inte hjälpa att tänka att den nya, tillnyktrade attityden, är en mask. Som när en av de mer framträdande öppna er hjärtan-moderater under åren fram till den stora omsvängningen skriver att:
“Mordet i Skärholmen berättar något om det nya Sverige. Att säga till stökiga och asociala ungdomsgäng på bussen, tunnelbanan eller annan plats kan vara förenat med livsfara. Det spär på misstro och främlingsfientlighet.
En pappa har just blivit ihjälskjuten framför sin 12-årige son. Och det denna politiker oroar sig för är ökad främlingsfientlighet. Det är samma reaktion som får den självhatande vänstern att efter varje islamistiskt terrordåd oroa sig för “islamofobi”, när deras landsmän just avrättats. Som när Magdalena Andersson tillrättavisade oss för vårt tonläge, efter att tre svenskar mördats i Bryssel för att de var svenskar, som hämnd för koranbränningarna. Denna instinkt att alltid bry sig mer om gärningsmännen, ömma för förövarna och våldsverkarna, så länge dessa tillhör vad vänstern kategoriserar som en “svag grupp”.
Tyvärr finns den instinkten fortfarande kvar i delar av högern. Man yrar om socioekonomiska faktorer. Därför pratar Stockholms oppositionsborgarråd, Jan Jönsson (L), direkt om att satsa på fritidsgårdar, som att ingen har prövat det förut. Jönsson illustrerar den nuvarande ordningens impotens. Man byter av varandra vid makten då och då, och problemen blir värre för varje år.
Och man blir argare på den som är upprörd över dådet än på dem som utfört det. Efter terrordådet i Bryssel tävlade kultursidor, ledarsidor och vänsterpolitiker i att fördöma en svensk politiker som twittrat kritiskt om islam – i stället för att skriva om den faktiska terrorn. Nu börjar samma dans igen. Vi kommer att få höra allt om olika tweets som skrivits i affekt. “Åh nej, Jimmie Åkesson skrev krig på twitter!!”
Mikael ville cykla och simma med sin son och nu är han död. Vem fan är inte arg? Vad är det för fel på den som inte är rasande? Vreden betyder att man har en moralisk kompass!
Det finns ingen värdighet i att vägra göra tillräckligt för att skydda oss själva och våra barn.
Vår undfallenhet och saktmod ger ingen guldstjärna från FN, om någon tror det. Det kommer ingen medalj, inget diplom för att vi skrivit under all världens konventioner med vackra visioner.
Medan vi intalar oss själva att vi gör rätt i att vända andra kinden till, visa ännu mer tolerans mot de intoleranta och öppna ännu en fritidsgård, raseras allt det vi byggt upp. Det är inte “rättssäkerhet”, utan masochism.
Nog är nog.
Ivar Arpi
Rak höger expanderar
I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Situationen i Sverige kommer att fortsätta försämras, med grövre och grövre våld främst riktat mot svensk ursprungsbefolkning. Till slut kommer läget likna Perus 90-tal, när Alberto Fujimori tog över som president med ett löfte om att stoppa terrorismen. Någon kommer stoppa utvecklingen i Sverige också, men inte ännu. Kaoset måste tillta och frustrationen jäsa några år ytterligare.
Mycket bra skrivet av dig, exakt så här är det.