Att lära sig eller förslavas av historien
En krets skribenter anser att skillnaderna mellan högerpopulism och fascism är irrelevanta. Alla som gör en åtskillnad anklagas för att själva vara fascister. Det är inte bara oseriöst, utan farligt.
Jag noterar att jag i ytterligare en text av Hynek Pallas, denna gång i GP, anklagas för fascism.
GP har bildsatt texten med mitt ansikte bredvid en bild på Auschwitz.
Nedan utvecklar jag mina tankar om själva fascismdebatten, men något behöver ändå sägas om den skamlöshet med vilken den här debatten nu förs, och då har jag ändå sett några lågvattenmärken genom åren.
Även Paulina Neuding, ledarskribent på SvD, som själv kommer från en familj som drabbades av Förintelsen i Polen, angrips alltså i samma text, bildsatt med just Auschwitz.
Det är vämjeligt.
Till själva sakfrågan, och debatten om huruvida “fascism” är det begrepp som bäst ringar in den högerpopulistiska vågen i Europa. Är fascism rätt beskrivning för Sverigedemokraterna och deras systerpartier? För nästan tio år sedan pågick den debatten som livligast, vilket slutade med att de flesta ansåg att “högerpopulism” passade bättre. Henrik Höjer, i dag på Kvartal men då på Forskning och Framsteg, skickade ut en enkät till några av Sveriges tyngsta forskare inom området nationalism och högerextremism för att se om de tyckte att SD borde kallas fascister.
Frågan som ställdes löd: I debatten kallas ibland Sverigedemokraterna för fascister/nyfascister. Är det en rimlig benämning – eller finns det bättre?
Endast en av nio tillfrågade tyckte att SD uppfyllde kriterierna, att de var “en blåkopia av fascism och nazism”. Mest intressant, i min mening, är svaret från Lena Berggren, historiker vid Umeå universitet och författare till boken “Blodets renhet”. Hon värjer sig mot etikettfrågan helt och hållet:
I det nu rådande väldigt infekterade läget används fascismbegreppet som ett moraliskt laddat politiskt slagträ, vilket gör det rätt meningslöst att försöka göra en vetenskaplig bestämning av SD – den kommer bara att politiseras. Min uppfattning är att frågan om SD:s ideologiska hemvist förvisso är vetenskapligt intressant, men att fokus för närvarande snarare bör läggas på en kritisk granskning av politiska sakfrågor, och då inte bara invandrings- och integrationsfrågorna. Ideologianalysen får komma senare, när den kan göras med noggrannhet och eftertanke.
Tvärtemot Berggrens önskan har det senaste decenniet huvudsakligen ägnats åt etikettering och tillmälen. De politiska sakfrågorna har hela tiden tryckts undan.
I min senaste podd, där jag pratade med statsvetaren Matthew Goodwin, som bland annat skrivit National populism: The Revolt Against Liberal Democracy (Penguin 2018) ihop med Roger Eatwell, som forskat länge om fascism, ställde jag frågan om det är rimligt att kalla partier som SD för fascister:
Ideologiskt och historiskt ser jag många av dessa [nationalpopulistiska] partier som kvalitativt skilda från fascismen. Det finns alltid undantag, som Gyllene gryning i Grekland. Eller British National Party här i Storbritannien, med rötter i nynazismen som man inte gjorde något försök att dölja. Men nationalpopulismen som ideologi tillhör en annan gren av trädet jämfört med den historiska fascismen.
En distinkt skillnad mellan högerpopulism och fascism, enligt Goodwin och Eatwell, är relationen till demokrati. Fascisterna ville avskaffa demokratin. Högerpopulismen vill verka inom det demokratiska systemet, och ofta med löfte om mer folkligt inflytande: Man vill ofta ha fler omröstningar, exempelvis Medan de historiska fascisterna brukade gatuvåld mot meningsmotståndare i paramilitära organisationer, har populisterna snarare varit mer positiva till parlamentarisk demokrati än sina belackare. Man kan förstås tycka att det är positivt att allt fler politikområden har förflyttats till juridiken, till konventioner och till EU-nivå, men det är inte odemokratiskt att, som Socialdemokraterna en gång gjorde, anse att en stor del av beslutsfattandet hör hemma på den nationella nivån. Relativt överstatliga organ och multinationella företag har nationalstaten förlorat inflytande. Man kan ha skilda åsikter om den utvecklingen i sak. Men det är knappast ett hot mot demokratin i sig att anse att balansen ska skiftas tillbaka till nationella parlament.
När man använder generiska fascismbegrepp, och ställer upp idealtyper i stället för att placera fascismen i sin historiska kontext, blir också forskarens roll central i att avgöra vad i samtiden som uppfyller kriterierna. Och den som kritiserar expertens definition? Det är ”förakt för kunskap”, som Mikael Nilsson kallar det i sin text. Detta “kunskapsförakt” inkluderas, som av en slump, i Nilsson otroligt breda, konturlösa definition av fascism. När jag kritiserar denna definition blir jag därför ett exempel på fascism, i och med att jag kritiserar en forskare medan jag själv inte är forskare. Och genom att förneka att jag är fascist, blir jag ett exempel på fascism, eftersom forskaren sagt att det är fascism att inte acceptera expertis. Jag är nästan säker på att Franz Kafka har skrivit en bok om den här sortens logik.
Vad jag har kunnat se är detta ett slags associationskedjor, där vänstern anser att något måste betyda något annat. Eftersom fascister inte har kunnat visa sig öppet, resonerar man, har dessa tagit till hemliga koder för att kommunicera med varandra. Det kallas att hundvissla. I en sådan tid måste ett nytt slags detektiver ta vid, och ägna sig åt att spåra upp och avslöja människors egentliga åsikter. Rasismen, fascismen och nazismen har inte försvunnit, bara bytt kostym, säger man. En text om demografins förändring och konsekvenserna därav läses av dessa detektiver som att det som egentligen står är att det pågår ett “avsiktligt folkutbyte”. Och ett parti som Sverigedemokraterna är unikt såtillvida att det aldrig kan tas på orden. Sverigedemokraternas retorik kan exempelvis, vilket allt oftare är fallet sedan de andra partiernas omsvängning, sammanfalla med Socialdemokraternas. Båda partier är numera för strängare regler för utvisning av utlänningar som begått brott i Sverige. Men medan Socialdemokraterna kan tolkas bokstavligt, är samma policybesked från Sverigedemokraterna att betrakta som ett kodat budskap om något annat. Och i takt med att andra partier närmar sig SD, tycks det bli viktigare att avslöja SD:s uppfattningar som blott en förklädnad.
Släktskap mellan ideologier och partier är inte bara en semantisk fråga. Något som särskilt provocerat bedömare till vänster är den kritik mot kapitalism, globalisering och konsumism som kommit från partier som Goodwin kallar nationalpopulister. Flera svenska bedömare har kallat detta maskerad antisemitism. Hundvisslan igen.
Giorgia Meloni, vars parti Fratelli d’Italia blev den stora vinnaren i det italienska valet, säger att hon är inspirerad av Roger Scrutons konservatism, men egentligen är det något annat hon inspireras av. Meloni kanske säger att hon är kritisk till den globala kapitalismens härjningar i den italienska ekonomin, men egentligen handlar det om en antisemitisk konspirationsteori. Är man höger kan man inte kritisera ekonomins funktionssätt, därför måste det handla om fiske i grumliga vatten. Egentligen. Kan det handla om att vänstern inte vill ha konkurrens i den fråga som haft monopol på? Det värsta som kunde hända för Socialdemokraterna i Sverige vore om Sverigedemokraterna fick igenom klassisk vänsterpolitik – förbud mot lönedumpning via arbetskraftsinvandring, en höjd a-kassa, höjt tak i sjukpenningen och höjd garantipension.
Marxister menar förvisso att alla försöka till lösningar är otillräckliga så länge det rådande ekonomiska systemet är på plats och underkänner därför kritik mot kapitalismen när den inte kommer från dem själva. Men gemene man, som inte lever sina liv i seminarierum, uppfattar nog förmodligen den sortens åtgärder som något högst reellt. Inte undra på att så många inom vänstern vill framställa andras kritik mot vissa former av kapitalism som hotfull. Den är hotfull, mot vänsterns opinionsstöd.
Skribenter som Henrik Arnstad, Mikael Nilsson och Hynek Pallas hävdar att SD befinner sig på samma inslagna väg som en gång nazisterna gjorde. Det är därför man alltid varnar för det tyska 1930-talets återkomst. Att omständigheterna är annorlunda, att ideologin är en annan, att sakpolitiken är annorlunda, att man är för snarare än emot demokrati, att det saknas en paramilitär organisation – allt detta är oväsentligt när man tror sig ha identifierat kärnan. Den sanna naturen. Essensen. Låt vara att denna essens inte alltid återfinns i partiprogram, dokument eller tal, eller i den synliga världen, utan snarare är något bortom som kan anas av vissa särskilt skarpögda. Det kanske inte går som en anka, det kanske inte ser inte som en anka, men det är ändå en anka. Och alla som säger något annat är förmodligen också ankor.
En krets skribenter, bland annat just Hynek Pallas, Mikael Nilsson och Leonidas Aretakis, har gjort klart att de anser att skillnaderna mellan högerpopulism och fascism är irrelevanta, och låter veta att alla som gör sådana åtskillnader kommer att anklagas för att vara fascister själva. Givetvis är man medveten om vilken oerhört stark, negativ laddning ord som fascist, nazist och rasist har (med rätta). Att så lättvindigt, helt utan vetenskaplig stringens och precision, kleta ned folk är ett högt spel. Vår demokrati är beroende av samtal mellan meningsmotståndare, av att vi trots olikheter förmår hålla en rationell diskurs där vi bemöter varandra i sak. Vad denna krets försöker göra är något annat. De vill flytta spelplanen så att åsikter de ogillar inte längre anses acceptabla. När etiketter som fascist på detta sätt främst blir vapen att användas mot meningsmotståndare, i synnerhet dem man ogillar mest, förminskar man inte bara den historiska fascismens härjningar, man försvagar dessutom demokratin.
Tack, jag kommer inte att delta i diskussionen på sådana premisser. Mina läsare är fullt kapabla att ta till sig olika fakta och perspektiv på en av vår samtids viktigaste frågor, och jag kommer att fortsätta att bidra med detta efter bästa förmåga.
Jag hoppas till exempel att mitt samtal med Matthew Goodwin, världsledande expert på frågan, kommer att bidra med nya perspektiv för dem som är intresserade av vad högerpopulismen i Europa är för ett djur, och hur det skiljer sig – och ibland inte skiljer sig – från fascism. Få frågor är viktigare för att första stora politiska skeenden i Europa, och jag för min del ser fram emot att fortsätta att granska det.
Detta var min första replik, i Dagens Nyheter.
Min andra replik skrev jag här. I den fokuserar jag mer specifikt på anklagelsen mot mig om att jag sprider konspirationsteorin om ett “avsiktligt folkutbyte”.
Ett litet tillägg…
Jag tyckte inte att det riktigt passade in i texten ovan, men i sin text i GP skriver Mikael Nilsson att SD påstått att landet är “översköljt av kriminella ‘rasfrämlingar’ och ‘bidragsparasiter’ som terroriserar svenskarna och ruinerar och förstör landet.”.
Jag försökte se var SD sagt detta, men jag hittar inte några belägg för att de har uttryckt sig så. Behöver inte forskare ha stöd för sina påståenden? Det trodde jag ingick. Särskilt om man har så hög svansföring som Mikael Nilsson om att man är docent (även han inte tycks vara aktiv vid något lärosäte). Hur många fler av hans påståenden är av denna karaktär?
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Sannolikt skriver Hynek Pallas, Mikael Nilsson och Leonidas Aretakis om dig Ivar eftersom de är rädda för dig och dina texter/intervjuer. De vill skrämma dig till tystnad. Deras personliga kritik mot dig är ett kvitto på att du är inne på rätt spår - fortsätt som du gjort. Du kommer sannolikt få mer påhopp men kom ihåg att deras kritik bottnar i rädsla.
Därtill upplever jag de som gjort mest för att höja SD:s opinionssiffor är Sveriges Radio och Sveriges Television.
Jag tycker det är viktigt att vänstersidan i svensk politik blir medveten om hur kunskspsbefriat det är att tjata om de blåbruna. Det är ett förakt för andra man uppvisar. Jag tänkte en del gånger: strunta i att bemöta dem. Men jag tror ett seriöst sätt vinner i längden.