Är Daniel Swedin en påverkansoperation?

Daniel Swedin på LO-tidningen Arbetet varnar världen för att Sverige inte går att lita på – med engelskspråkiga tweets om regeringen. Varför vill en svensk opinionsbildare sprida den bilden utomlands?

Carl-Oskar Bohlin (M) hos Sista Måltiden (30/11). Övriga från höger: Omar Makram, Chang Frick, Hanif Azizi. (Foto: Sista Måltiden)

“Jag skulle aldrig tala illa om Sverige i utlandet, eller med utländsk makt.” När min vän sade det pratade vi om allvarliga saker. Rikets säkerhet. Suveränitet. Bomber och granater. Historia. Jag kände att aldrig var ett stort ord, och att det ibland är svårt att veta vad det är att tala illa om sitt land. Exempelvis att kritisera bristande integrationspolitik i en utländsk tidning kan väcka rubriker, men hotar inte landets säkerhet. Men med den reservationen är jag ändå helt övertygad om att min vän är uppriktig och har inga som helst tvivel på att han vill Sverige väl. Även om jag är lite mer postmodern och vill kvalificera ordet aldrig med ord som sammanhang och avsikt, så uppskattar jag hans principiella hållning. Man kan gå vilse i kontexter. Och i många år, många fler än jag levt, har det varit fint att nedvärdera sitt eget land. Som att det svenska plötsligt skulle förpassas till historiens skräphög, gärna så omgående som möjligt.

Självkritik är dock bra, i lagom doser. Att vara kritisk till den förda politiken kan vara konstruktivt. Till och med om kritiken framförs i internationella medier. Det handlar ju om hur det görs. Många av frågorna som engagerar oss här är dessutom lika aktuella i andra västländer. Att som svensk delta i internationella debatter är inte opatriotiskt, oavsett om det handlar om välfärd, omfördelning, skatter, migration eller kriminalitet.

Den förra regeringen, den som på slutet leddes av Magdalena Andersson, tyckte dock att all kritik som framfördes i utländsk press var ett hot mot ”Sverigebilden”. Som att den migrationspolitik de förde, och den gängkriminalitet med skjutningar, bomber och granater, som växte fram under deras tid, inte var ett större problem än att någon skrev att det var oroväckande.

Efter omfattande bilbränder i augusti 2018 intervjuades Ulf Kristersson, då statsministerkandidat, av Financial Times om läget i landet. Han menade att problemen i Sverige var lika allvarliga som den ekonomiska krisen på 1990-talet, men att det nu handlade om ”20 år av väldigt misslyckad integrationspolitik”. Gängvåldet och bilbränderna är lika stort problem som den ekonomiska krisen på 1990-talet.

”Man ska inte som politiker åka ut och prata illa om sitt land”, svarade Stefan Löfven.

Skulle Ulf Kristersson ha svarat annorlunda på frågor från internationella medier än när samma frågor ställdes av svenska journalister? En sådan mediestrategi hade nog blivit kortlivad. Självklart bör politiker vara ärliga, utan att vara illojala.

Men kanske är illojal ett av orden som bäst beskriver vad Daniel Swedin, politisk redaktör på LO-tidningen Arbetet, gjort på X de senaste dagarna.