Anne Lagercrantz vet precis varför högern inte litar på SVT
I 30 minuter undvek SVT:s VD Anne Lagercrantz att erkänna varför högern tappat förtroendet – trots att hon vet att det handlar om rapporteringen om migration, brottslighet och integration.
"Sanning är viktigare än förtroende." Så uttryckte sig Anne Lagercrantz, SVT:s nya VD, när hon intervjuades av Anders Holmberg i säsongspremiären av 30 minuter. Hon lyfte även vikten av att vara konsekvensneutral, att inte ta politisk hänsyn innan man publicerar. Det låter toppen, men lever SVT verkligen upp till det?
Ihop med Anders Lindberg bjöds jag in för att kommentera intervjun, och särskilt varför människor till höger har lägre förtroende för public service. SOM-institutets senaste undersökningar visar att förtroendet för SVT skiljer sig markant mellan höger- och vänsterväljare, trots att båda grupperna faktiskt tittar och lyssnar på public service i ungefär samma utsträckning.
Men även om Lagercrantz berörde den låga tilliten hos högeranhängare, så undvek hon att tydligt erkänna de verkliga orsakerna bakom misstron. Att det beror på många anser att medier inte rapporterar hela sanningen i vissa ämnen.
Anders Lindberg, å sin sida, ansåg att SVT inte borde försöka återvinna högerväljarnas förtroende, eftersom de tillhör 'tittargrupp sex', män utan förtroende för samhällsinstitutioner som dessutom röstar på regeringspartierna.Han kallade det 'barockt' att göra särskilda program för denna grupp, att det vore ett resursslöseri eftersom denna grupp enligt honom redan är förlorad. Men just den inställningen är en del av förtroendekrisen. Om en betydande del av befolkningen har tappat förtroendet är det journalistikens ansvar att återupprätta det – inte att avfärda dem som irrelevanta.
Den mångårige public service-journalisten Erik Fichtelius myntade begreppet konsekvensneutralitet, och det är ett journalistiskt ideal som Anne Lagercrantz i intervjun säger sig följa. Konsekvensneutralitet innebär i korthet att sanningen ska fram, oavsett vem som gynnas eller skadas. Man kan aldrig nå den slutgiltiga, men man ska förmedla den “bästa möjliga versionen av sanningen", menar Fichtelius. Men om medier undviker känsliga ämnen eller manipulerar innehållet för att skydda vissa grupper, förvandlas de till propagandister i publikens ögon. Journalistiken kan inte välja mellan sanning och förtroende – den måste sträva efter båda genom ärlighet och metodisk noggrannhet.
Konsekvensneutralitet blir självklart svårare ju mer politiskt laddad en fråga är. SVT är förstås inte ensamma om svårigheten, men nu var det Anne Lagercrantz som intervjuades. Hon återkom ständigt till att man hade gett sig ut på en fikaturné i landet, för att prata med tittare. På ett sätt är det sympatiskt, men inbyggt i själva arrangemanget ligger ju underförstått att det är tittaren som ska förmås att få rätt känsla för SVT, inte SVT som ska lära sig något om den verklighet de skildrar och granskar.
Så varför har högerväljare lägre förtroende för SVT? Det uppenbara svaret är att det handlar om, och handlat om, invandringen. Statsvetarna Christian Johansson, Anders Kärnä och Jaakko Meriläinen beskriver hur en politisk kartellbildning i migrationsfrågan ledde till ett missnöje bland väljarna, vilket gynnade Sverigedemokraternas tillväxt. Det var först i och med valet 2018 som väljare och valda började likna varandra någorlunda i frågan. Jag skulle våga påstå att den sortens kartellbildning har gällt inom svenska medier också. För de som inte tycker att traditionella medier ger hela bilden har alternativa nyhetsplattformar blivit viktiga informationskällor.
Problemet med att undvika "falsk balans", som Anne Lagercrantz pratar om och tar vaccinskepsis som exempel, är att journalistiken riskerar att inta en roll som sanningsvittne, där vissa perspektiv och aktörer undertrycks eller förenklas. Detta kan skapa ett filter där vissa perspektiv förkastas på förhand som mindre värda att höras, vilket förstärker upplevelsen av mediebias. Exemplet med vaccin är lite väl bekvämt för SVT:s nya VD. Vetenskapen är ovanligt samstämmig vad gäller vaccin. I mer komplexa frågor, som klimatförändringar och integration, ställs journalistiken inför mer betydande svårigheter. Liknande problem har uppstått i andra sammanhang, till exempel när vissa sociala och kulturella frågor inte får ta plats i debatten på grund av rädsla för att legitimera 'fel' perspektiv.
Ett exempel är upploppen i Storbritannien 2024, där svenska medier rapporterade om högerextrema upplopp och attacker utan att ge en fullständig bild. Samtidigt visade videor och rapportering från oberoende journalister att demonstrationerna omfattade en bredare grupp, inklusive barnfamiljer och pensionärer från arbetarklassen, som uttryckte missnöje över migration och politiska löften som inte infriats. Svenska medier förmedlade dock huvudsakligen narrativet om högerextrema förövare, vilket ledde till att verkligheten som uppfattades av många på plats blev osynlig i rapporteringen. Liknande snedvridning skedde under migrationskrisen i Sverige 2015, där medier undvek att rapportera om vissa problem och därigenom förlorade förtroende hos en betydande del av publiken. Denna typ av selektivitet förstärker misstron och kan få långsiktiga konsekvenser för journalistikens trovärdighet.
Under lång tid ville inte medierna rapportera konsekvensneutralt om migration, integration och brottslighet. Man har pixlat, maskat, undvikit frågor och ibland till och med spridit falska uppgifter (Sandviken!) för att de bättre rimmar med en progressiv agenda. Hur mycket handlade om att man tänkte likadant på redaktionerna och hur mycket om en faktisk agenda?
Det är förstås svårt att säga slutgiltigt, men fram till 2015 års migrationskris dominerade ett narrativ i svenska medier som kraftigt tonade ner samhällsproblemen relaterade till migration. I Riksrevisionens utredning av migrationskrisen vittnade Mikael Ribbenvik, tidigare generaldirektör för Migrationsverket, om hur den mediala stämningen försvårade möjligheten för regeringen att agera mer restriktivt i tid: “Opinionsläget var under den här tiden väldigt speciellt där flyktingfrågan var den största i media. Bilden på den döda pojken som flutit i land på en strand, Carola som åkte och tog emot 2 flyktingar på centralstationen. Under 2 månader varade detta opinionsläge, därefter vände det.”
Det här visar hur kraftfullt medierna kan forma det politiska handlingsutrymmet. När medier undviker att rapportera om problem eller sprider ett ensidigt narrativ, kan beslutsfattare hindras från att agera i tid – av rädsla för att hamna i konflikt med opinionsläget.
Följden blev en förtroendekris där många väljare själva såg hur medierna inte rapporterade sanningen. Jag har själv upplevt denna problematik i min yrkesroll, där redaktionella beslut påverkades av opinion snarare än fakta. Sommaren 2015, när jag arbetade med en ledare om hur utländska stöldligor plundrade landsbygden, blev jag tvungen att ta bort ordet "utländska" från rubriken. Trots att det var korrekt, ansågs det för känsligt att använda ordet.
Under samma sommar kallades jag till ett massmöte på redaktionen, som formellt skulle handla om att presentera den nya ledarredaktionen för övriga redaktionen, eftersom jag nyss blivit anställd. Jag var förberedd på vad som väntade: en folktribunal, där jag skulle granskas för mina kritiska texter. Det var särskilt två journalister som grillade mig om min människosyn, eftersom jag hade mage att skriva kritiskt om den förda migrationspolitiken. Under den här tiden hade Schibsted, som äger Aftonbladet och Svenska Dagbladet, bestämt sig för att själva skicka hjälp till Medelhavet. Man använde tidningarnas kanaler för att göra reklam för Gula båtarna, vars syfte var att rädda båtmigranters liv. Journalistiken hamnade i ett etiskt dilemma: kunde den fortsätta rapportera om migrationskrisen samtidigt som man också var en aktör med syftet att rädda migranter och hjälpa dem till Europa?
Ungefär samtidigt som mötet pågick anlände tiotusen migranter i veckan till Sverige, varav många kom till centralstationen i Stockholm där SvD har sin redaktion. Alla närvarande journalister kunde med andra ord se med sina egna ögon vad som skedde, och kanske var det därför extra viktigt att ingen sade det högt. Eller skrev om det i tidningen. Vi ska skriva det som stämmer, det vi ser. Inte gömma undan, sminka eller skarva. Lojaliteten är med läsaren, inte med någon annan. Det svarade jag på det där mötet och det tror jag fortfarande.
Resultatet av att man till varje pris vill undvika “falsk balans” blir att journalistiken tar på sig rollen som sanningsvittne och upprätthållare av den Rätta Värdegrunden. Man slår fast hur det ligger till, även när man inte kan veta det. Under pandemin visade sig denna problematik när medier ofta presenterade vissa åtgärder som enda lösningen, trots att forskare ibland uttryckte tvivel på deras långsiktiga effekt. Man blir smakdomaren som avgör att vissa perspektiv inte är värda att rapportera. Detta har givetvis stärkt misstron hos grupper som har dessa perspektiv.
Lagercrantz har rätt i att sanningen är viktigare än förtroendet. Men för att journalistiken ska kunna återvinna förtroende krävs en öppenhet som välkomnar fler perspektiv och en ärlighet som vågar möta verkligheten utan filter.
Ivar Arpi
Prenumerera på eller stötta Rak höger
I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Denna pod visar med all sin tydlighet att det fortfarande finns människor som vågar och vill försvara vår demokrati. Tack Ivar! Kan man säga samma sak om SVT då dess politiska slagsida är så tydlig att diskussionen om dess objektivitet närmast drar ett löjets skimmer över sig? Exemplen är så många, nyhetsförmedlingen så vinklad, analyserna så ideologiskt färgade att en AI analys mycket tydligt skulle avslöja åt vilket håll det hela lutar och det lutar allt mer ju mer verkligheten gör sig påmind. Tack vare alternativa kanalers möjlighet till en mer mångsidig samhällsspegling så kommer SVT snart att kapsejsa med den besättning de har idag. Även Anders Lindberg drar som brukligt ett löjets skimmer över sig med sitt uttalande om att nonchalera högerväljarna, en grupp som består av över 50% av vår befolkning. Prata om totalitär riktning. Fortsätter även SVT i samma riktning?
Tack för bra artikel.
Tycker att intervjun ger en bra bild av vilken ledstjärna dom följer.
Hon återkommer flera gånger till det långsiktiga förtroendet. ”I generationer”. Därefter kommer förklaringen till varför vissa saker inte rapporteras. Dom tar inte hänsyn till ”tillfälliga partipolitiska opinioner”.
Alla dessa ”opinioner” tenderar dock att hamna på högersidan.
Detta bevisar deras syn på vad som kommer vara sanningen i framtiden, i ”generationer”. Sanningen kommer alltid att ha ett vänsternarativ.
Med denna inställning så förstår jag hur man kan motivera underrapportering av vissa frågor.
Ett strålande exempel är den rapportering som gjorts kring vänsterns stora ideologiskt drivna förändring av vården i Stockholm.
Varje reportage andas ett hopp om att snart kommer allt att bli bra. Att mängder av patienter har drabbats negativt viftas bort ”ska man göra en omelett så måsta man knäcka några ägg”.
Utrymmet för kritik är minimalt, om det ens lyfts.
Aldrig tidigare sett att SVT väljer att gå emot de utsatta patienterna.
Men, framtiden kommer att visa att dom valde rätt. Det vet VDn och reportrarna. Om inte det närmaste 5åren så kanske om 20år. Eller kanske 50år. Det vet dom. För dom är SVT, institutionen med HÖGST förtroende i Sverige. Institutionen som alltid har den bästa värdegrunden. Oavsett om hela världen förstått det eller inte.