Anna Ekström inskränker den akademiska friheten
Anna Ekström inskränker den akademiska friheten
Utbildningsminister Anna Ekström (S) påstår att SD vill minska forskningens frihet. Om detta oroar henne, varför har regeringen ägnat två mandatperioder åt att inskränka just denna frihet?
Vad kallas det när man anklagar andra för det man själv gör? Jag återkommer till varför jag googlat det. I en artikel beskrivs att de som ägnar sig åt “gaslighting”, som vill kontrollera sin omgivning genom manipulation, ofta anklagar andra för beteenden som de själva har. ”Projicering” kallas det också, och är vanligt att narcissister tar till för att skydda det egna egot. Det är inte jag, det är du. ”Hyckleri” är ett annat ord, som föreslås när man googlar runt.
Det var en debattartikel av utbildningsminister Anna Ekström (S) som fick mig att börja googla (UNT 17/8). I den anklagar hon Sverigedemokraterna för att inte värna den fria forskningen, att vilja styra forskningens resultat, samt indirekt för att hota och hata enskilda forskare:
Att forskare fritt kan välja forskningsämne och forskningsmetod samt fritt publicera forskningens resultat är grundläggande både för forskningens kvalitet och för en fungerande demokrati.
Eftersom utbildningsministern inte anger några belägg, vilket väl borde vara något slags minimikrav för att ha trovärdighet, får man leta själv i riksdagsarkivet. Jag tror att jag till slut hittade det hon syftar på. Vad dessa motioner, och inlägg i riksdagsdebatter med mera, har gemensamt är att de kritiserar hur vissa genusteorier blivit ett slags dogm på universitetet. Kritiken i riksdagen kommer inte bara från Sverigedemokraterna, utan även från Moderaterna.
Den motion som väl kan sägas representera Sverigedemokraternas linje bäst är den som lagts fram samfällt av partiets ledamöter i utbildningsutskottet – Patrick Reslow, Michael Rubbestad och Robert Stenkvist – och som även är underskriven av bland annat partisekreteraren Richard Jomshof. Motionen har dessutom lagts fram två år i rad, och är därför troligen genomarbetad och förankrad internt. Vad är det då för fascistoida förslag som läggs fram av SD?
[...] inga politiska ideologier, ofta i skepnad av vetenskap eller överideologi, tvingas på lärare och kurser. Undervisningen ska vila på vetenskaplig grund där fakta och kunskaper står i högsätet. Politisk påverkan hör inte hemma i dagens moderna högskolor. Ett aktuellt problem i detta sammanhang är den genusideologi som påtvingas alla möjliga kurser där denna ideologi är helt obsolet.
Det låter ganska liberalt, måste jag säga. Liberalt i bemärkelsen att man vill minska politisk inblandning på universiteten. Har Sverigedemokraterna missförstått sin roll i svensk offentlighet, att de ska låta som aspirerande diktatorer? De fortsätter:
Inte heller ska det tillåtas att samhällsvetenskaper med politiska förtecken ska få ställa krav som till exempel kvotering eller beordra speciella inslag i olika kurser. Varken forskning eller undervisning ska tillåtas styras med politiska förtecken, vilket vi ser tecken på i dag. Denna typ av styrning vi här syftar på torde uppenbart strida mot akademins frihet.
Dessutom skriver de ett avsnitt om att “Ingen kvotering ska få förekomma inom högskoleväsendet” samt att de vill “Öka lärosätenas frihet genom att övergå till ett samlat anslag”, och det fortsätter på samma vis. Om man ville hitta förslag på mer politisk styrning och ökad repression av oliktänkande blir man minst sagt besviken. Storebror ser dig inte.
Man är vad man gör, inte vad man säger. Det kan ju vara så att SD egentligen vill genomföra motsatsen till förslagen de lagt fram. Det kan vi inte veta, eftersom de aldrig haft det inflytandet. Socialdemokraterna kan vi dock bedöma på vad de har gjort, eftersom de haft regeringsmakten sedan 2014. Vad har man gjort?
I regleringsbrevet för 2016 gav regeringen samtliga av Sveriges lärosäten i uppgift att ”ta fram en plan för hur lärosätet avser utveckla arbetet med jämställdhetsintegrering”. Redan tidigare genomgick alla Sveriges myndigheter samma process. I regleringsbrevet 2021 förlängdes detta uppdrag.
Till att börja med höll Nationella sekretariatet för genusforskning i taktpinnen, men den lämnades över till Jämställdhetsmyndigheten 2018. Enkelt uttryckt innebär strategin att ett jämställdhetsperspektiv ska införlivas i allt beslutsfattande, på alla nivåer i en organisation och i alla faser av en process och av alla aktörer som deltar i den. Jämställdhetsintegrering handlar inte om att motarbeta diskriminering, slår sekretariatet fast i sin vägledning av lärosätena. Medan antidiskrimineringsarbetet syftar till att skapa lika villkor i arbetslivet, handlar jämställdhetsintegreringen om att ”omorganisera befintlig verksamhet” och ”förändra de maktstrukturer som ger diskriminerande effekter”. Det är en ännu pågående revolution.
Strategin gäller även vad man får forska om. I forskningspropositionen från 2016 skrev dåvarande forskningsminster Helene Hellmark Knutsson (S) att:
Regeringen anser att det inte räcker att arbeta för jämställdhet inom forskningen och vid fördelningen av forskningsmedlen. I linje med regeringens arbete med jämställdhetsintegrering måste köns- och genusperspektivet bli integrerat och konstant närvarande i forskningens innehåll.
Konstant närvarande. Inte heller är akademisk frihet något som Jämställdhetsmyndigheten beaktar i sina uppdrag. Det är få forskare jag har pratat med, bland annat i arbetet med Genusdoktrinen (Fri tanke 2020) som jag skrev ihop med Anna-Karin Wyndhamn, som totalt avfärdat genusperspektivet. Det som ifrågasätts, med stöd av röster från verksamhetens alla nivåer och förgreningar, är att ett visst perspektiv och en viss analysmodell fått en särställning av den politiska makten. Signaler, direktiv och ramverk spelar roll för vad man vågar satsa på och i vilken riktning man går. De påverkar hur universitet och enskilda forskare navigerar och förhåller sig i arbetsvardagen. Här sker otvivelaktigt en styrning av såväl forskningens som utbildningens innehåll. Denna ideologiska styrning är ingen slump, utan ett uttalat mål från regeringen.
Mellan 2010 och 2015 hade alla svenska högskolor ett direktiv från regeringen att 32 procent av de rekryterade och befordrade till professor skulle vara kvinnor. Sedan höjdes det. 2030 är det 50 procent som gäller. Det är omöjligt att ha den här sortens kvantitativa mål vad gäller lika utfall utan att börja tumma på principen om att alla ska ha lika villkor. Därför är det inte konstigt att lärosäten försöker hitta vägar runt diskrimineringslagens förbud mot kvotering.
I en genomgång som Centrum för rättvisa gjorde 2015 kunde de visa att hälften av alla universitet och högskolor har könsbaserade system. Mellan 2010 och 2014 använde sig dessa lärosäten av meriteringsstöd eller liknande som hade öronmärkts för kvinnor. Tjänster fryser inne för att den som får den är bäst lämpad, men har fel kön. Man skräddarsyr tjänster, headhuntar och försöker och försöker tills man får rätt kön representerat. Man har ju trots allt direktiv ovanifrån, ända från regeringen, att följa.
Det är den socialdemokratiska regeringen som vingklippt den akademiska friheten till den grad att få forskare vågar vara öppet kritiska. Kritik kan göra att de uppfattas som obekväma på arbetsplatsen, missgynna vid befordran eller sabotera möjligheten att få forskningsmedel. Eller som Sten Widmalm, professor i statsvetenskap, uttrycker det i en replik till Anna Ekström (UNT 18/8):
Det är socialdemokratisk politik för högre utbildning som visat vägen och skapat prejudikaten som säger att så här kan man göra, så här kan man styra. Så det här handlar överhuvudtaget inte om forskningsfrihet. Det handlar fortfarande om att styrning värnas - men under falsk flagg.
Utbildningsministern påstår att forskningens frihet hotas vid ett maktskifte i höstens val. Kanske det. Men läser man det Sverigedemokraterna faktiskt föreslår pekar det mot mer frihet, inte mindre.
Och ärligt talat, vad som eventuellt möjligen skulle kunna ske längre fram väger inte lika tungt som det som faktiskt skett och sker. Anna Ekström företräder en regering som ägnat de senaste två mandatperioderna att med liv och lust inskränka den akademiska friheten. Vid varje chans som ges flyttar man politikens kladdiga tentakler längre in.
Att anklaga andra för det man själv gör – vad tydde det på nu igen?
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Jag håller med. Jämställdhetsivern har gått för långt! Låt det utvecklas i lugn och ro. Visst har det funnits och finns patriarkala strukturer men att hamna i andra diket är inte bättre. Forskningen måste vara fri! Anna Ekström tror att hennes åsikter och kunskaper är allt som behövs. Det finns andra perspektiv som hon inte förstår och ser utifrån sin kultur, erfarenhet och position.
Tack för denna krönika. Du belyser en fråga som alltför lite berörs i politiken, men som borde ha första prioritet: kampen om den svenska kulturen. I stället lyckas makteliten rikta uppmärksamheten mot Treenigheten-vård skola omsorg som är jordnära och röstinbringande. Samtidigt relativiseras allt svenskt till förmån för andra kulturer som traditionellt varit avlägsna ur europeisk synpunkt