Alex Schulman har glömt var han kommer ifrån
Schulman växte upp i Farsta, men har glömt var han kom ifrån. I dag agerar han hellre ordningsman i debatten än vänder blicken ut mot det övriga samhället, från sin våning på Östermalm.
För en vecka sedan skrev jag en tweet om antisemitismen i Malmö. Om svenska judar som flyttar till Israel. Judarnas situation är unik. Men det som börjar med judarna slutar sällan med dem. Även andra grupper känner sig trängda när gängbrottslighet, skjutningar och motsättningar ökar. Detta vidareutvecklade jag även i en text.
Alex Schulman skrev ett slags svar i sin DN-krönika med rubriken: “Skönt ta en paus från Ivar Arpis vidrigheter”. (En liten ironi är att han och Sigge Eklund i sin podd återkommande kommenterar mina göranden och låtanden. Ingen tvingar er, Alex.): “Detta isande vansinne, att använda det judiska folkets tragedi för att utmåla en hel grupp, muslimerna, som ett hot mot Sverige, den typen av främlingsfientlighet och konfrontativ islamofobi lyfts alltså fram, och på den vägen går allt; alla som vill synas och höras ser till att göra sina argument grövre, att använda starkare ord, att hata hårdare.”
Det är kanske en teknikalitet, men det är Schulman som för in muslimer i det hela, inte jag. Jag vet ärligt talat inte om antisemitismen i regionen med nödvändighet är knuten till islam, snarare är den förmodligen kopplad till en viss uppfattning av Israel. I min tweet nämndes varken islam eller muslimer. Kanske borde Schulman fråga sig själv varför denna association kom så snabbt för honom, och att han inte ens funderade lite innan han tillskrev mig den.
Det är främst de med bakgrund i Mellanöstern och Nordafrika som uppvisar antisemitiska attityder. Samma grupp, ihop med människor från övriga Afrika, är kraftigt överrepresenterad vad gäller dödligt våld, rån, våldtäkt och bostadsinbrott, visar Brottsförebyggande rådets senaste genomgång (2021). Enkel matematik ger vid handen att allt fler inflyttade från den regionen också innebär – vad man på politikersvenska kallar – större utmaningar. Och visst, det är främst den islamistiska terrorismen som hela tiden skördar nya offer. Mordet på den brittiske parlamentsledamoten David Amess misstänks vara just ett sådant terrordåd. Det begicks för övrigt när han talade i en kyrka. Dådet i Kongsberg i Norge, där fem personer mördades, begicks av en muslimsk konvertit, och verkar vara ett terrordåd som begåtts i islams namn (även om andra faktorer säkerligen har spelat in).
Om man bortser från det ironiska med att anklagas för att vara vidrig av just Alex Schulman, som byggt sin karriär på att vara vidrig mot allt och alla, utgör hans DN-krönika ett tydligt exempel på ett återkommande mönster. När ett samhällsproblem börjar bli akut behöver det beskrivas. Men samhällsproblem tillåts ofta bli akuta just för att det av etablissemanget anses ofint att beskriva dem. Den som ändå är ofin nog att påtala de problem som många trots allt upplever i sin levda verklighet, blir då utsedd till syndabock. Prata inte om antisemitismen i Malmö, utan prata om “rasisten” som berättar om den. Prata inte om brottsligheten, utan om “alarmisten” som pekar på orsakerna. Alex Schulman skriver inte om de svenska judarna som flyr till Israel från Malmö, utan om mig. Hur blev han så verklighetsfrånvänd?
För några decennier sedan brukade journalister använda uttrycket Nisse i Hökarängen som samlingsnamn för vanligt folk. Ett slags geografiskt placerad medelsvensson. När den mytiske mannen på gatan åkte hem så styrde kosan till Hökarängen, som ligger i Farsta i Stockholm. Tiden har gått och Farsta förändrats, som alla storstadsförorter. Av Stockholms 14 stadsdelar har bara Rinkeby-Kista, Spånga-Tensta och Skärholmen lägre medelinkomst än Farsta. Dessutom har Nisse i Hökarängen fått nya grannar. Andelen med utländsk bakgrund har ökat år för år.
Vartannat år uppdaterar Polisens nationella operativa avdelning (NOA) sin lista över vilka områden där kriminella påverkar samhället särskilt mycket. I veckan kom den senaste, vilken visade att två av de tre utsatta områden som tillkommit på listan sedan 2019 ligger i Stockholm – i Fisksätra/Nacka respektive Flemingsberg/Huddinge. På Twitter ställde Lasse Wierup, mångårig kriminalreporter, frågan om huvudstaden håller på att bli Sveriges Chicago. Eller Baltimore? Stockholm har “En femtedel av befolkningen, nästan hälften av de utsatta områdena och majoriteten av de dödliga skjutningarna.”
Gängbrottsligheten håller sig inte inom definitionerna för vad ett utsatt område är. Våldet spiller över. I tisdags sköts en 43-årig småbarnspappa ihjäl och en 16-åring vårdas efter dådet för allvarliga skador. Det skedde i Farsta. Den ledande teorin är att det skedde av misstag. Fel person på fel plats. Vad hade Nisse i Hökarängen tänkt om hur Farsta utvecklats? Hade han övervägt att ta sin familj och flytta någon annanstans?
Som Johanna, den 35-årige bartender som efter dådet intervjuades av Oisín Cantwell i Aftonbladet. Hon hörde smällarna av skotten, kikade ut genom titthålet i sin dörr, såg tonåringen ligga på trapphusets golv och skrika på hjälp, skrika av smärta. Hon vågade inte gå ut för att hjälpa av rädsla för att själv bli skjuten. “Jag kan inte bo kvar. Det är så ledsamt, men jag måste flytta”, säger hon, som bott där i elva år. I våras fick polisen rycka ut efter ett stort knivbråk nära Farsta centrum. För ett par månader sedan knivhöggs en 30-årig man i Farsta strand i vad som rubriceras som grovt rån och mordförsök. Och under året har äldrerånen ökat. Inte så konstigt kanske då att otryggheten i stadsdelen också ökar. "Det känns som att det ökar och ökar så det är klart att det är oroande", säger Linda, som också bor i Farsta, i en intervju i Sveriges Radio.
Alex Schulman är faktiskt uppväxt i Farsta. Men när han lämnade Farsta rent fysiskt tycks det ha skett på alla andra plan också. Därför skriver han hellre om en annan skribent än om Nisse i Hökarängen, så att säga. I samma veva som han knåpade ihop en krönika från sin 28-miljonersvåning på Östermalm, inträffade skjutningen i hans gamla kvarter. Eller kanske var han för tillfället på sitt retreat på Gotland och tog igen sig från några vidrigheter. Medan hans barn går på en elitskola, ihop med bland annat prinsessan Estelle, så riskerar barnen i Farsta att träffas av en kula “av misstag” på väg till skolan.
För såhär ligger det till: Alex Schulman tillhör både den ekonomiska och kulturella eliten, han har för länge sedan flyttat så långt från samhällsproblemen det går att komma. Då är det enkelt att moralisera över att andra vill flytta, att andra beskriver en förändrad gatubild, medan han själv är för högt upp i pyramiden för att ens se förändringarnas konsekvenser. Därför agerar han hellre ordningsman i debatten än vänder blicken ut mot det övriga samhället. Där han bor finns ingenting som hotar, ingenting som stör, där är tankarna och rummen lika svala.
Några rader om annat…
Tidigare i veckan tappade jag rösten i något slags förkylning. Har tagit ett covidtest, även om jag är fullvaccinerad, bara för att vara på den säkra sidan. Har dock inte fått provsvaret ännu. Detta gjorde att jag tvingades ställa in inspelningen av veckans podd som jag annars alltid släpper på söndagar. I dag kunde jag prata någorlunda, så om detta inte är något slags supervirus blir det podd nästa söndag som vanligt.
Jag fick en hel del respons från er när jag skrev att jag skulle sluta med att transkribera varje avsnitt, och i stället göra det då och då. Jag lutar åt att det är rätt beslut, men det är inte hugget i sten.
Jag försöker hitta formerna för den här publikationen – Sveriges allra minsta mediehus – och behöver skruva på olika saker för att se vad som funkar bäst. Det viktigaste är att innehållet som skapas är relevant för er läsare och lyssnare, så tveka aldrig med att höra av er!
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Alex Schulman/Kung Elak har väl kända problem med sin ångest och sitt självhat, han själv beskriver sig som en ” tvivelaktig person” ( SVD Amster20130303) med ett gigantiskt bekräftelsebehov. En gång satte han upp en enmansföreställning som hette Älska mig.
Hans patologiska förföljelse av Ivar Arpi är en hovbugning inför hela vänsteretablissemanget. -Om jag hatar Arpi mest, visst älskar ni mig då!! Alla!! Snälla!!
Schulman är bara ännu en Morgan Johansson och Strandhäll, fast mer gammelpatronlik och mondänare.
Briljant Ivar, så bra att jag nästan gråter, vilket jag alltid gör, när jag hör eller ser något makalöst fantastiskt, inom musik, konst, litteratur texter m.m.
Där fick han Alex, som jag alltid har försvarat när han angripits. Nu tycker jag att han får KRYPA TILL KORSET
och be dig om ursäkt, och också MENA DET.