Akvedukterna står kvar – men ingen vet längre hur de fungerar
När civilisationer faller märker man det sällan i stunden. Ibland ser allt likadant ut – vägarna finns kvar, valven står. Men en dag vet ingen längre hur akvedukterna fungerar.
I april 1969, mitt under studentrevolter, Vietnamprotester och ett växande ifrågasättande av västvärldens självbild, sände BBC en ny dokumentärserie i färg. Den hette Civilisation. I tretton avsnitt utforskar konsthistorikern Kenneth Clark den västerländska civilisationen:
What is civilisation? I don’t know. I can’t define it in abstract terms. But I think I can recognise it when I see it. And I’m looking at it now.
I en av öppningsscenerna står han framför en romersk akvedukt i Provence. Bakom honom reser sig valven – rester av ett system som en gång bar vatten över landskapet. Ett fysiskt minne av en värld som inte längre finns.
När serien först sändes betraktades den som en hyllning till det västerländska arvet – en obruten linje från antiken till moderniteten, buren av konst, språk och form. Men med tiden har både begreppet och berättelsen den bar på börjat kännas som något annat, som det sista uttrycket för en epok som redan glidit undan. I efterhand ser det ut som en höjdpunkt, och som ett farväl.
Måste imperier långsamt vittra sönder för att dö? Är undergång något man vänjer sig vid – som väder, som minskad postgång, som glesare processioner?
Oswald Spengler trodde det. I Västerlandets undergång (1918) beskriver han civilisationer som levande organismer: de föds, växer, åldras – och stelnar. Slutet är inte kaos, utan ordning. Inte eld, utan is. Dekadens betyder för Spengler inte upplösning, utan förvaltning; ett tillstånd där allt fortsätter, men inget längre betyder något. Civilisationen administrerar sin egen undergång. En värld som redan är död, men som hålls vid liv på konstgjord väg.
Han stod i en tradition. Edward Gibbon såg imperiets fall som resultatet av moralisk trötthet och inre svaghet. Arnold J Toynbee menade att kejsartiden i sig var en avvikelse – en lång väg bort från republikens energi. Peter Brown och efterföljare har talat om transformation snarare än kollaps, att Rom ändrade form, men inte försvann. Ett namn som blev en kontinuitet.
Och kanske är det sant.
Men kanske var det tvärtom. Kanske gick det fort. Kanske var imperiet inte döende, utan mitt i rörelse när det föll. Kanske föll det inte i sömn, utan slog i marken.
Bryan Ward-Perkins talar om ett praktiskt sammanbrott (The Fall of Rome and the End of Civilization, 2005). Peter Heather om en storm, inte ett förfall (The Fall of the Roman Empire, 2005). (Därför har båda historikerna medvetet avstått från ordet decline i sina boktitlar, vilket inleder Gibbons berömda bokserie.) Enligt dem var inte Västroms sista decennier ett utdraget förfall, utan en serie kollisioner. Det byggdes fortfarande vägar, skrevs dekret, mobiliserades trupper – ända tills allt samtidigt brast.
Men Rom hade varit nära undergången förr. Det sena 200-talet var ett pärlband av katastrofer: usurpationer, avhoppade provinser, arméer som bytte sida innan de hunnit marschera klart. Men imperiet höll. Aurelianus tog tillbaka Gallien, återvann öst. Diocletianus vred upp staten till ett tryckkärl som kunde bära tyngre strukturer än tidigare någon gång i historien.
Och det fortsatte hålla. Under hela 300-talet och långt in på 400-talet var imperiet mer i krig än i fred. Fälttåg, reträtter, mobiliseringar. Inte som nödlösningar – utan som rutin. Rom var vant vid rörelse. Gränser flyttades, återställdes, förlorades igen. Det var ett tillstånd, inte ett undantag.
Ett allt tröttare imperium
Utmattning. Splittring. En känsla av att de gamla hjulspåren inte längre leder någonstans. Men man gick i dem ändå. Rom rörde sig fortfarande – men utan riktning. Beslut fattades, vägar underhölls, skatter samlades in. Men samordningen skavde. Viljan till helhet fanns inte längre.
Heather beskriver hur systemet höll – men hur viljan att hålla ihop det försvagades. Eliterna drog sig undan. De identifierade sig inte längre med staten. Befäl lydde order, men utan övertygelse. Kejsare utnämndes, men ingen följde dem särskilt långt. Det var inte sammanbrottet som kom först. Det var lojaliteten som urholkades.
Ward-Perkins pekar på hur detta syntes i det praktiska. Beskattningen fortsatte – men utan mål. Hantverkare fanns – men ingen samlade dem. Logistik existerade – men planerna höll inte. Det var inte en brist på resurser. Det var en brist på samlad rörelse.
Både inre trötthet och yttre våld bidrog till Roms fall. Men ännu viktigare var att det romerska försvarssystemet till slut inte räckte till. Romersk strategi – noggrant kalibrerad, logiskt strukturerad – var skapad för små krig, rörliga fronter, begripliga hot. Den byggde på att fienden kom i räder, inte i migrationer. Men när folk kom i tiotusental och hundratusental, med egna kungar och halvformade riken, lyckades man inte skapa någon ny modell. Kanske fanns ingen. Eller så hade det gått att rädda, om rätt personer fått makten.
Det var inte bristen på motstånd som fällde Västrom. Det var inte passivitet. Det var inte att man inte försökte. Det var att försöken för första gången inte räckte till.
Den siste romaren
Flavius Aëtius red mellan försvarsverk där soldaterna oftare talade gotiska än latin. Han förhandlade med fiender, beordrade vänner ut i strid. Han samlade det som gick – hunner, visigoter, legosoldater – inte för att bygga något nytt, utan för att hålla det gamla vid liv.
Han var ingen idealist. Han hade vuxit upp som gisslan bland hunnerna, lärt sig deras språk, deras bågskytte, deras förhandlingsstil. Han var både romare – och något annat. För att bevara imperiets yttre använde han dess inre motsägelser: hunner mot goter, hot mot lojalitet, fred mot tid.
I två decennier höll han samman Västroms försvar. Inte med stora resurser, som på äldre dagar, utan med rörelse. Med allianser. Med improvisation.
År 451 stod han på Katalauniska fälten i vad som idag är Frankrike. Det var hans brokiga koalition av romare, franker, visigoter, alaner som stod mot Attilas hunner, även han med en koalition av styrkor. Det blev inte seger för Aëtius i klassisk romersk mening. Men inte heller ett nederlag. Hade slaget gått annorlunda, hade Italien legat öppet. Kanske också det som återstod av ordning.
Men det blev ingen pånyttfödelse. Tre år senare mördades han av kejsaren själv. Valentinianus III drog sitt svärd under en audiens och högg ner honom på plats. Inget krigsråd. Ingen rättsskipning. Bara ett avbrott i kommandokedjan – i fel ögonblick.
Ett år senare var kejsaren död. Det som fanns kvar av armé, centralmakt och strategi löstes upp i tomrum.
Det fanns ingen ny Aëtius. Bara efterklang.
I efterhand har han kallats den siste romaren. Kanske med rätta – den siste som ännu kunde hålla världen i rörelse. För efter honom fanns det visserligen män som bar purpur, som höll ceremonier, som skrev dekret, som kallade sig romare, som sade att de var imperiet. Och de fortsatte skicka brev till östrom – och väntade på svar som aldrig kom. Systemet var borta, men ritualen upprepades tills endast formerna fanns kvar.
Men ingen av dem hade längre makten att bära Västrom med sig. Ingen skulle någonsin ha det igen efter Aëtius.
Ja, Rom föll snabbt. Men människor fortsatte att kalla sig romare.
Utöver Aëtius har historiker försökt sätta namn på andra som kunde tänkas vara den siste romaren. Boëthius, filosofen som avrättades i Theoderiks Italien på 520-talet – anklagad för att ha konspirerat med kejsaren i öst. Han skrev sitt försvar, Filosofins tröst, i fängelset. Det blev ett av de sista verken i den klassiska traditionen – och en dödsdom från en värld som inte längre visste vad den var.
Var det Belisarius, den briljante generalen som tog tillbaka Afrika och Italien för den östromerske kejsaren Justinianus räkning, under 500-talets mitt? Eller Romulus Augustulus – pojken som bar kronan när den redan var tömd på makt, år 476?
Men kanske var det inte en person. Kanske var det en skrivelse. Ett sigill. En tystnad. Peter Heather visar hur institutioner fortsatte existera – formellt. Det fanns domare. Det fanns processioner. Men de ledde ingenstans. De var rörelser utan riktning, röster utan mottagare.
Rösterna som höll fast
Det fanns de som såg det komma. Och de som vägrade se. De satt i Forum Romanum år 402 och klappade händerna åt ett segertal.
När Alaric stod vid Alpernas fot skrev Claudius Claudianus, den sista stora hovpoeten i Västrom, en dikt där han lät fienden tala med gudars röst:
Korsar du Alperna, når du staden i år. Vägen är fri, stigen vår. Bara en dåre kan misstolka tecknen.
Publiken klappade. De hörde förvisso hotet – men bara som skådespel. Som ett bevis på sin egen klarsyn. Här stod en barbar, hög på hybris, och trodde sig förstå världens tecken. De visste bättre. Det gjorde romare alltid.
Åtta år senare plundrades Rom.
Några år därefter skrev Rutilius Namatianus – poet, prefekt, optimist – sin De reditu suo, om en resa från Rom till Gallien. En hyllning till återvändandet. Rom hade skadats, ja – men det skulle återhämta sig.
Dagen kommer då de förrädiska goterna åter ska böja sina nackar.
Han skrev, bildligt talat, medan ruinerna fortfarande rykte. Han såg ännu inte att rörelsen hade upphört.
Decennier senare skrev Sidonius Apollinaris, romare i Gallien, brev till vänner i Italien. Om galor, talarlistor, och hur man bäst bygger ett bibliotek – medan visigotiska trupper belägrade Clermont, hans hemstad. Västrom hade redan förlorat kontrollen över regionen. Men Sidonius fortsatte skriva:
Att vara lojal mot Rom var att vara lojal mot själva civilisationen.
Det var inte längre lojalitet mot ett levande, geografiskt avgränsat, imperium. Det var trohet mot ett sätt att leva, tala och tänka. Latin, lag, litteratur. Han skrev som om världen ännu fanns – men det gjorde den inte. Han stod kvar, som en rauk efter ett hav som dragit sig undan. Lojal mot idén om Rom.
De kallade sig romare. Men åt inte som romare. Skrev inte som romare. Levde inte som romare. Det romerska hade blivit ett namn – utan form.
Ett kvitto på en ny ordning
År 642, i Egypten, undertecknade några rådsmän ett kvitto. Sextiofem får, krävda av ryttare som kallade sig Magaritai. På framsidan: grekiska. På baksidan: arabiska. Daterat enligt två kalendrar – den gamla romerska, och den nya, i den nyligen införda hijran.
De skrev fortfarande. Men de visste inte vad de skrev sig in i. Bryan Ward-Perkins har visat hur bokföring kunde överleva själva logistiken – hur formulär och språk hölls vid liv, men utan funktion. Kvittot var inget undantag. Det var en rest – och samtidigt ett erkännande. Ett nytt system började föra bok.
Det är så det sker. Kalendern skiftar – men ingen märker det förrän långt senare, när någon hittar pappret i en ruin. En värld föll. Och den andra började med ett kvitto.
Hur går en civilisation under?
Eller kanske stod den siste romaren på murarna i Konstantinopel, den 29 maj 1453. Han hette Giovanni Giustiniani Longo – en genuesisk legosoldat, anställd av ett rike som fortfarande kallade sig Rom. Inte östrom. Inte Bysans. Det var inte så de såg sig själva. De var imperiet. Det som återstod av det.
Giustiniani ledde försvaret vid den mest utsatta sektorn av stadsmuren, vid St Romanos-porten. Han organiserade vakter, förstärkte befästningar, ledde motanfall. Men i det avgörande ögonblicket sårades han allvarligt. Försvaret bröts där han stått. Det var där han stod som muren höll. Och där han föll – föll också staden. Det fanns ingen efter honom. Bara damm, tystnad och en flagga som snart skulle byta färg.
Hur går en civilisation under? Märker man det? Kanske är det mer som en kalvande glaciär än långsamt smältande isar. Något brister plötsligt. Det dånar i fjärran. Och efteråt ser allt nästan likadant ut – men grunden är borta.
Kenneth Clark skrev 1969, i boken Civilisation, som gavs ut samtidigt som dokumentärserien, att civilisation inte är teknik eller ordning, utan en sinnesstämning:
Civilisation kräver tillit – tillit till det samhälle man lever i, tilltro till dess filosofi, till dess lagar, och tillit till sin egen tankeförmåga.
Hur solid civilisationen än ser ut på ytan, är den ganska bräcklig, enligt Clark. När tilliten försvinner – till samhälle, till lagar, till det egna omdömet – räcker inga valv eller skrifter. Då sker en inre urholkning. Cynism. Självtvivel. Den tystare sortens förstörelse. Det är inte för spekulativt att anta att konstanta hot utifrån, och påfrestningar inifrån, sliter på en ordning även innan den kollapsar.
Rom byggdes inte på en dag. Men det kanske föll på en.
Ingen visste exakt när det hände – bara att det hände. Livet fortsatte. Vägarna låg kvar, valven stod kvar, sigillen stämplades som förr.
Men en dag visste ingen längre hur akvedukterna fungerade.
Ivar Arpi
Prenumerera på eller stötta Rak höger
I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Jag älskar att läsa vad du skriver! Hoppas att vi inte i detta nu just bevittnar vår egen civilisations undergång. I så fall tänker i alla fall jag dö på befästningarna, sådana de nu ser ut.
Tror den där akvedukten på bild är en viadukt byggd för tåg 1900. Tror dessutom det är den som är Harry Potters väg till Hogwarts. Romarna var inte så långt upp i Skottland att de byggde akvedukter, Hadrianus gav upp mot pikterna och lät bygga en eponym mur.