Anna-Karin och Ivar pratar om att det har blivit en klassfråga att föräldrar håller ihop. Ju lägre inkomst och utbildning, desto mer sannolikt att barn växer upp endast med sin mamma.
Om nu mamma och pappa är en god prognos för barnen, hur ser prognosen ut för en mamma och en mamma eller en pappa och en pappa? handlar det om att dela timmar, tid, ekonomi och bördan bara? Eller handlar det också om miljö och majoritetsnormer hur prognosen för barn i sådana familjekonstellationer ser ut?
Varför låtsas Arpi att Sverige är appalacherna i West virginia med utslagna knarkare i någon nedlagd gruvort. Visst, finns vaga kopplingar till bruksorter i Bergslagen med den utslagenheten är inte densamma. Inte heller är ghetton i Sverige detsamma som i usa. Klart att framtiden blir en helt annan i USA med en ensam förälder där college kostar en halv miljon per unge och industrijobben försvunnit (i sverige är arbetslösheten ändå låg, iaf bland etniska svenskar). Mycket utgår från vad Arpi tycker är eftersträvansvärt (minst 4 barn, äktenskap, gudstro), men han kanske står där själv en dag när frugan lämnat honom.. wyndhamn vägde upp det lite tack och lov. Dessutom finner jag hela tiden medelklassperspektivet, det finns de som faktiskt VÄLJER att vara "kvar" som snickare i Flen och trivs utomordentligt med det, den här "klassresan" är väl också ganska outdated i sverige, de flesta av mina polare har läst vidare utan problem medan deras föräldrar inte gjorde det (snarare pga utbildningsinflation, förr behövde du ingen högskoleutbildning för att t.ex. jobba på försäkringskassan).. Nuförtiden skiljer sig dessa snickare förövrigt oftare, tyvärr för att gräset kanske anses grönare, har fler kontaktytor idag än för 30 år sedan samt svagare normer. Även högutbildade skiljer sig i hög grad mig veterligen, om än något mer sällan. Asian-americans kanske inte alls är nöjda med sina normer. Och kanske KAN man vara nöjd även utan äktenskap och barn. Låt folk välja själv ffs, är väl bättre de MED barn skaffar ett till då. Men återigen, de kanske inte VILL/orkar. att många män "blir över" är INGEN nyhet, inte heller de som aldrig får barn som var en högre andel på 1800-talet.
I sociologisk forskning så finns ett stort utrymme för spekulationer och egna tolkningar vilket inte sällan användes i politiska syften. Antalet parametrar som bestämmer en grupps förhållanden bestäms inte bara av geografi, ekonomi och socioekonomiska förhållanden utan även till stor del av det genetiska arvet. Problemet är till stor del det ökande antalet skilsmässor. I en tid då man ska förverkliga sig själv, göra karriär och tänka på sig själv blir barn ofta en belastning. Tidigare när skilsmässor inte var vanliga så fördjupades istället kärleken mellan man och kvinna. När denna förmåga till djupare platonsk kärlek försvann så försvann också mycket av kärleken till barn. Abort, dagis och hemförlossningar är inte skapade för barn utan för föräldrarnas skull och pojkar behöver fäder att identifiera sig med liksom flickor behöver mödrar.
Om nu mamma och pappa är en god prognos för barnen, hur ser prognosen ut för en mamma och en mamma eller en pappa och en pappa? handlar det om att dela timmar, tid, ekonomi och bördan bara? Eller handlar det också om miljö och majoritetsnormer hur prognosen för barn i sådana familjekonstellationer ser ut?
Varför låtsas Arpi att Sverige är appalacherna i West virginia med utslagna knarkare i någon nedlagd gruvort. Visst, finns vaga kopplingar till bruksorter i Bergslagen med den utslagenheten är inte densamma. Inte heller är ghetton i Sverige detsamma som i usa. Klart att framtiden blir en helt annan i USA med en ensam förälder där college kostar en halv miljon per unge och industrijobben försvunnit (i sverige är arbetslösheten ändå låg, iaf bland etniska svenskar). Mycket utgår från vad Arpi tycker är eftersträvansvärt (minst 4 barn, äktenskap, gudstro), men han kanske står där själv en dag när frugan lämnat honom.. wyndhamn vägde upp det lite tack och lov. Dessutom finner jag hela tiden medelklassperspektivet, det finns de som faktiskt VÄLJER att vara "kvar" som snickare i Flen och trivs utomordentligt med det, den här "klassresan" är väl också ganska outdated i sverige, de flesta av mina polare har läst vidare utan problem medan deras föräldrar inte gjorde det (snarare pga utbildningsinflation, förr behövde du ingen högskoleutbildning för att t.ex. jobba på försäkringskassan).. Nuförtiden skiljer sig dessa snickare förövrigt oftare, tyvärr för att gräset kanske anses grönare, har fler kontaktytor idag än för 30 år sedan samt svagare normer. Även högutbildade skiljer sig i hög grad mig veterligen, om än något mer sällan. Asian-americans kanske inte alls är nöjda med sina normer. Och kanske KAN man vara nöjd även utan äktenskap och barn. Låt folk välja själv ffs, är väl bättre de MED barn skaffar ett till då. Men återigen, de kanske inte VILL/orkar. att många män "blir över" är INGEN nyhet, inte heller de som aldrig får barn som var en högre andel på 1800-talet.
Snickare är knappast låginkomsttagare….
I sociologisk forskning så finns ett stort utrymme för spekulationer och egna tolkningar vilket inte sällan användes i politiska syften. Antalet parametrar som bestämmer en grupps förhållanden bestäms inte bara av geografi, ekonomi och socioekonomiska förhållanden utan även till stor del av det genetiska arvet. Problemet är till stor del det ökande antalet skilsmässor. I en tid då man ska förverkliga sig själv, göra karriär och tänka på sig själv blir barn ofta en belastning. Tidigare när skilsmässor inte var vanliga så fördjupades istället kärleken mellan man och kvinna. När denna förmåga till djupare platonsk kärlek försvann så försvann också mycket av kärleken till barn. Abort, dagis och hemförlossningar är inte skapade för barn utan för föräldrarnas skull och pojkar behöver fäder att identifiera sig med liksom flickor behöver mödrar.